Ni vet den där störiga morsan som alltid ska dravla om hur jävla lyckat föräldraskap hon har going on. Nå, jag känner mig alltid som henne när jag ska berätta någonting om My. Ja ja ja (stäng era öron). Men när det kommer till mat så vet Mytte sannerligen hur allt däromkring ska skötas.
”Aj, hon ville inte ha?” brukar folk säga när jag lyfter henne från bröstet när hon ha ätit klart. Allt kring mat och amning går så jäkla effektivt att folk inte hinner fatta att vi har börjat innan vi är klara. Någon enstaka gång under dessa månader har jag väl ammat längre än 5-10 minuter, men de gångerna är inte många.
Har någon form av superkraft i mjölkproduktionen, för när Mytte hugger fast i bröstet så morrar kroppen igång som en frikkin’ motor och så SWOOOOSHAR det till i några minuter – medan bebben sväljer och stånkar som någon galning för att hinna med – och sedan är det klart, stopp, schlutt kaputt. Och Mytte släpper och ögonen ba snurrar runt av paltkoma. I regel tar det inte mer än 4-5 minuter (klockade min senaste amning till 2 min och 39 sekunder).
Jag vet inte om ni har sett den där Mamma mu och kråkan-filmen när Mamma mu kommer åt mjölkslangen inne i stallet och så sprutar de mjölk så väggarna och hela rummet blir alldeles vitt. Om vi säger som så: Släpper My taget kan ni byta ut stallet mot vårt vardagsrum (eller var jag nu kan tänkas amma). Trycket är det minsann inget fel på.
Kanske är det därför jag tycker att det är så praktiskt med amning, och inte alls har någon lust att börja klotta med en massa mat, trots att Mytte närmar sig halvåret. För just nu går så gott som ingen tid till mat. Eller stök och kladd överlag. Och inte nog med det – My spyr aldrig (fem gånger har hon haft lite mjölk i mungipan, men that’s about it). De där sura EKLIGA mjölkspyorna efter maten, som de andra barnen har haft, kom inte alls med detta barn.
Fast vem är nu förvånad.
Har ju sagt att detta barn inte är från denna jord.
Men när vi kommer hem från Vietnam ska vi testa lite potatis och hans vänner. Någon gång måste man väl ge med sig. Inte för att jag skulle vara orolig för vikten (se sköna lår nedan), men för att jag tycker hon ser så bedjande ut i hundvalpsblicken när vi andra sitter runt köksbordet och mumsar. Hon är ju så snäll, så hon säger inget, utan sitter där och trånar så där ”nevermind me, skulle bara bara lite sugen, men gör eder inget besvär för min del”. Det är så urgulligt att man ibland vill räcka över fredagstacon på direkten. ”Men älskling, TA DEN!” gråter man med sallad hängande i mungipan.
Ja ja ja, snart.
Forever Jung 