Etikett: Barn

Vill inte prata med pappa.

Den senaste tiden har många svenska kändisar lyft Kamratpostens undersökning i sina instaflöden. Undersökningen bestod av tio frågor som 1679 st. barn i åldern 8-14 år besvarade. För pappornas del var svaren inte särskilt nådiga.

17 % pratar hellre med ingen alls än med pappa när de är ledsna. Bara 7 % av de som svarade i enkäten har pappa som förstavalströst. Det är en ledsam siffra. Lika ledsamt som att nästan var femte helst inte pratar med någon. Och det vet man ju, alla gånger är det inte lätt att sätta fingret på varför man är ledsen. Och att ännu till säga det åt någon – det är inte lätt.

Vill inte prata med pappa Kamratposten

 

Ändå är det en mildvidd skillnad mellan 46 % och 7 %. Den här undersökningen har gjorts i 10 års tid och när den gjordes första gången låg pappornas andel på 6 %. Väldigt lite har hänt på 10 år. En ökning från 6 till 7 är väl inte direkt något att hurra för. Pappa fick en något högre procent bland pojkarna än bland flickorna, men även på pojksidan var Mamma det överlägset populäraste svaret.

Vad tror ni det här beror på?

Varför det emotionella ansvaret vilar mycket mer på mamman skulle vara spännande att forska i. Men som den stora tjejgissare jag är, så antar jag att det trots allt bottnar i livets första tid. Bandet till mammorna stärks tidigt – både rent fysiskt och emotionellt – för att mammor helt enkelt tar ut största delen av föräldraledigheten. Eller så ligger det i den traditionella mansrollen (pappor är hårda – mammor är mjuka). Hur som helst är det ruttet. Vilken väg man än väljer. Som pikuliten parentes kan jag nämna att jag hoppas ur djupet av mitt hjärta att en familjeledighetsreform blir den hetaste valfrågan inför valet riksdagsvalet 2019 (snälla, snälla, snälla 6+6+6!).

En annan aspekt att ta fasta på i den här undersökningen är det faktum att bara 53 % vill prata med sina föräldrar när de är ledsna. Jag vet inte hur ni som har barn känner, men som förälder tycker jag det känns lite läskigt att resten hellre snackar med någon annan än med oss (ja, eller förutom den 17 % som inte alls vill snacka med någon). Allt man vill är ju att barnen ska känna att de kan och vill berätta allt.

Såklart är det fint att mammor har stort förtroende, men det är rent utsagt skit att pappor har så lågt förtroende. Någonting görs inte rätt när ”ingen” känns som en rimligare tröst än pappa!

Men vad?

Tre barn, tre lärdomar.

Det första barnet lärde mig att livet kan vara helt som förr, fast ändå inte. Han lärde mig att äta kakan och ha den kvar. Att barn nödvändigtvis inte omkullkastar en hel tillvaro. Med sitt oumbärliga lugn och sin fantastiska humor byggde han grunden till ett avslappnat och obekymrat föräldraskap.

Det andra barnet lärde mig att människor är individer. Att ingen är den andra lik, om de så stöps i samma former. Hon lärde mig att slåss och att möta mig själv i stunder jag helst hade undgått. Med sitt eldiga temperament, sitt klingande gapskratt och sin livsfarliga kaxighet påminde hon på tok för mycket om mig själv för vad som kan klassas som hälsosamt. Hon lärde mig om tack och förlåt. Och att barn omkullkastar en hel tillvaro.

Det tredje barnet lärde mig om mod. Att man måste våga för att vinna. Lita på att min tid kommer. Med sin osannolikt ljuvliga första tid i livet kompenserade hon för allt skit som hade varit. Med sina snarkande suckar och mjuka händer trollade hon bort allt ont i en arma mors trötta hjärta. Det fjuniga ljusa håret kittlade i näsan om nätterna, men det fick det göra: för allt jag ville var att bli omkullkastad. 

 

2018 05 13 08.17.17 1

Det bästa jag fått i livet är ni.

Fina saker händer när man vågar sticka upp huvudet ovanför staketet och säga hej.

Barn alltså. De är så otroligt kompetenta när det kommer till det sociala spelet – så mycket mer begåvade än vuxna ibland. 

I dag gjorde vi någonting som vi borde ha gjort för länge sedan. Jag ploppade upp huvudet över staketet till grannflickan och frågade om hon vill komma över till vår gård och leka. Försökte peppa Milks att göra det själv, men eftersom hennes finska har rostat rätt mycket sedan hon gick dagis så våååågade hon inte riktigt själv (hon har gått två år på svenska nu, och tyvärr har vi inte riktigt underhållit finskan så väl).

Flickan blev superglad, kom springande ner för gatan och jag höll en liten kick off på vår picknickfilt (introduktionsföreläsning eller workshop, eller vad ni konsulter vill kalla det – när man svetsar ihop okända till ett team). Nå nu skojar jag, egentligen knagglade jag på med ”Jaha jaha, mikä sinun nimi on? Minun nimi on Linn. Jaha jaha, kuinka vanha olet? Minä olen 32. Tämä on Milea ja hän on 7 vuotta vanha. Kiva kiva” och log jättestort och svalde alla ändelser. Och sedan gav jag dem en fotboll och ”hämtade jag saft” och ”bytte blöja på My” så de skulle komma igång.

Och de lekte i nästan 5 timmar. 

I början var Milea lite ur form, så de löste kommunikationen med att prata ett intressant kycklingspråk (de kucklade hejvilt över gräsmattan och viftade med händerna) när de sparkade fotboll. Men vid halv åtta när jag gick ner på gatan för att säga att hon skulle komma in och äta, så flöt det redan mycket, mycket bättre.

Tycker det är så beskrivande för hur skön attityd barn har till mycket. När man saknar ett gemensamt språk, så leker man höna och pekar och viftar och skrattar. Liksom ingen skam eller genans – man ser helt enkelt till att få förståelsen att fungera. När de inte alls förstod varandra fnittrade de och bad mig förklara. Och den här dagen kom med en självklar insikt: ett gemensamt språk är faktiskt inte alls avgörande när man leker med lego, spelar chokospelet eller ritar med kritor på trottarer. 

Däremellan skulle vi hämta Sami från flyget, så Milea fick pausa leken en stund. Hela vägen tillbaka i bilen övade hon på att säga ”Hei, onko x kotona?” och ”Tuletko ulos leikkimään?”. Stod och kikade på balkongen när hon kavat traskade över och plingade på. Och så lekte de igen!

”Det är så härligt att ha en ny vän”, sa Milks vid kvällsmålet. ”Synd att ingen av oss förstår någonting! Men det gör nog ingenting!”. Det var kanske det skönaste och mest fördomsfria jag hört om vänskap på flera år. 

Barn alltså. Bäst.

Ett barn som hör sina styrkor lär sig att tycka om sig självt.

2018 03 21 10.55.17 1

 

Trots att Fader vår har varit bortrest på träningsläger hela veckan har vi haft tre riktigt fina dagar med barnen här hemma. Känns så skönt att ha kommit till ett skede när man inte ens tycker det är jobbigt att den ena åker bort. Barnen är så snälla och vardagen rullar på i sakta mak. Tänkte till och med i min naivitet: ”Kanske kunde man ha hur många barn som helst – bara man fick dem med minst sju års mellanrum, hah!”.

I morse när vi åt frukost satt de stora med hjärtögon och fanstiserade om när My ska börja dagis (framför allt när man får hämta henne som en lerig, snorig kuraklimp från dagisgården – det tyckte de var uuuuurgulligt). Och jag tänkte – återigen – på vilket privilegium det är för en liten människa att få ha så här många stora människor som älskar henne till döds. Deras outtröttliga lekar och kramar och snälla ord. Kommer de alltid att orka vara så här bra mot henne? Kan man ens få en bättre uppfostran? Kommer jag ens att behövas? Heh.

Förresten, på tal om uppfostran: Jag pinterestade efter bra väggfärger till barnens rum igår kväll och ramlade då över något helt annat. Mycket är ju fullkomligt megatöntigt på Pinterest, men hittade någon föräldrasida med en massa uppfostringsdravel. Och även om jag för det mesta tycker att sånt är överskattat (för man är ju ändå som man är – tycker det är mer eller mindre omöjligt att ställa sig efter någon ”metod”).

Men det här tyckte jag ändå var tänkvärt. Vi behöver ju inte ta diskussionen om arv och miljö just nu (räcker gott och väl med en nypa salt!). Här kommer en ytterst fri översättning (från engelska) om något vi kanske kan tänka på någon gång när vi orkar. Som en sorts onsdagspepp i allas vårt förhållningssätt till småttingar (och varför inte vuxna också!).

 

Ett barn som ofta blir kritiserat lär sig att döma.

Ett barn som ofta blir förlöjligat kryper in i sitt skal och blir blygt.

Ett barn som lever med rädsla blir oroligt.

Ett barn som lever i avundsjuka blir missunnsamt. 

Ett barn som lever med skam lär sig att känna sig skyldig.

 

Men!

 

Ett barn som får uppmuntran lär sig att försöka.

Ett barn som ser generositet förstår det goda i relationer.

Ett barn som ser ärlighet lär sig förlåta.

Ett barn som lever i empati lär sig vänlighet.

Ett barn som hör sina styrkor lär sig att tycka om sig självt.

Ett barn som lever i acceptans lär sig att älska.

 

Japp. Det var det. Trevlig onsdag!

Är tre barn det nya två barn?

WP154166 img 9272 pola2

Milken, ett bast.

Jag vet inte hur det är med er, men sociala medier hjälper mig ofta att upptäcka sådana mönster som jag inte skulle avläsa lika snabbt i det riktiga livet. Den senaste spaningen i mina flöden handlar om antal barn i en familj. Har ni kanske också lagt märkte till det under det gångna året? Att den tidigare så starka tvåbarnsnormen verkar ha utökats till tre.

Förr tyckte jag de flesta fick två barn – och sedan var det slut. Men den senaste tiden har jag snubblat över så sjukt många som bär på sina treor – så väl i magen som i famnen. Också fascinerande att tvåbarnsnormen är så starkt inrotad i mig själv att jag riktigt högt utropade ”MEN VAAH?!” när Ebba von Sydow i sin podd berättade att hon väntar sitt tredje barn för en tid sedan. Samma med Cecilia Blankens. Ropade om möjligt ännu högre med Amanda Schulman. Liksom tre! Så kreisit!

Minns att det i tiderna var samma sak med Eva, Malin, Amanda och min kompis Emmi. Jag tar alltid för givet att folk ska sluta vid två. Men den senaste tiden har jag nästan slutat bli överraskad. Folk får ju faktiskt tre barn, och ofta.

Och det som mest bekräftar att min teori ”tre barn är det nya två” är sann: Att enbarnsmamman Peppe Öhman nu har två.

Vad vi ska göra med denna OERHÖRT VIKTIGA UPPTÄCKT är ännu oklart.

Att stå i bredd – eller inte?

kons

 

I en av mina favoritpoddar ”Lunch med Montelius” sade Martina en fascinerande grej som jag låg och tänkte på en stund igår. Våra barn verkar vara lite ur spel i sin relation till varandra just nu. Det går ju i faser det där. I nio perioder av tio leker de som änglar med varandra, tycker om varandra och behandlar varandra på ett sätt som nästan kan betraktas som värdigt. 

Men de senaste veckorna har varit sämre. De bråkar mer än de pratar och gör i princip ingenting annat än retar gallfeber på varandra. Och det betyder i sin tur att vi vuxna hamnar ingripa (även om man ibland undrar om det vore bättre att rigga en MMA-ring och låta dem gå loss riktigt ordentligt, en gång för alla). Det är avsevärt mycket mer gräl och gnäll och ”men sluuuuuta nu” hos oss just nu.

När man får barn får man ju ofta höra om vikten av att ha en gemensam linje som föräldrar. Att man ska vara konsekvent. Hålla ihop, sida vid sida. 

Det här tyckte Martina Montelius var trams. Jag vet inte riktigt var jag står i den här frågan, men tycker oavsett det är så kul att höra folk som dissar vedertagna uppfostringsmetoder. Nu minns jag inte exakt hur hon utrryckte sig, men som jag minns det var hon mera inne på ett good cop, bad cop-föräldraskap. Att den ena föräldern tar en bad cop-roll, sätter gränser och tar obekväma beslut, medan den andra förälderns roll är att erbjuda tröst och en famn att krypa upp i. 

Med det menade hon ju inte att den tröstande föräldern skulle paja och säga ”nämen lilla vän, vad mamma var dum med dig nu, stackars dig”, utan mera finnas där för barnet. Istället för två konsekventa surpuppor i mur. Sedan kan man fritt växla roll, från konflikt till konflikt. Det väl väl någorlunda vettigt eller hur?

Inte för att jag tror att det på något sätt kommer att göra konflikterna hemma i den brändöska krigszonen så mycket lindrigare. Men ändå något man kan försöka tänka på för att göra konflikterna lite mjukare. I synnerhet i perioder när de är ständigt närvarande (bilden ovan: så långt ifrån verkligheten). 

Två föräldrar i en familj. Vem ska de bilda lag med – varandra eller barnen?

5 orsaker till att barn gjorde mig till en bättre människa

I höstas skrev Cissi Wallin en omdebatterad krönika, som det händer att jag tänker tillbaka på nu som då – ”Att få barn har inte gjort mig lyckligare”.

 

”Att få småbarn har inte gjort mig lyckligare och det känns heller inte som meningen med livet. Det är ingen slump att många nyblivna föräldrar hamnar i såväl depressioner som relationskriser. Jag vill ha ett samhällsklimat där även de fulare känslorna får plats.”

Att få barn är, precis som Cissi skriver, oftast mer omtumlande än man på förhand kan tro. Jag kan ibland tänka tillbaka på tiden strax efter att Milea föddes och det där att jag kände en sån enorm skuld över att jag kanske inte alla gånger kände mig så ”tacksam” och ”lycklig över att allt slutade så bra”. Att jag förväntade det av mig själv. Och kände mig ganska usel när jag tidvis kände mig trött och nollställd istället.

Jag tror att många förväntar sig att den första tiden ska vara så ljuvlig. När den i många fall kan bli ett rent helvete. Humöret svajar, styngnen mellan benen svider, man blöder utaf helvftet och tröttheten som lägger sig över pannbenet går inte bort på de närmaste månaderna – i värsta fall år. Inte undra på att det kommer studier som denna: Att skaffa barn är sämre för lyckan än att partnern dör.

 

”Min son har hittills gjort mig till en bättre person. En mer lyhörd och – tro det eller ej – ödmjuk människa. Men att få småbarn har inte gjort mig lyckligare, och känns inte heller som meningen med mitt liv.”

 

Det där tror jag också att jag hade skrivit under någon gång när barnen var små. Nu när barnen är större tänker jag helt tvärtom. Som jag så många gånger har skrivit i den här bloggen, så är det så mycket som har blivit så roligt nu på senare år.

Speciellt nu under jullovet när jag har varit hemma med barnen några dagar har jag tänkt en del på det här med barn, lycka och Cissis krönika. Trots att de flesta undersökningar visar att frivilligt barnlösa oftast är pikipiki lite lyckligare, så har jag helt andra erfarenheter. Visst, det var så fruktansvärt tungt när de var små, men i slutändan gav alla erfarenheter mig så mycket välbefinnande. Jag hävdar att jag blev en lyckligare människa just tack vare att jag är någons mamma. 

 

 

5 orsaker till att barn gjorde mig
till en bättre människa

 

 

q

r

 

1. ”Nackdelarna”

Här använder jag mig av citationstecken eftersom allt det där som jag inledningsvis trodde skulle bara hemskt med att bli förälder egentligen var min räddning. Jag trodde det skulle vara urjobbigt att prioritera bort mig själv, en massa fester, sprit, krogen, bartenderjobb, charter, studieliv (ni vet, det där viktigaste i livet som 20-åring). Så här i efterhand inser jag att det var det bästa som kunde hända mig, att jag var tvungen att fokusera på en annan liten människa istället för mig själv. Har ändå varit så ego hela mitt liv. Det var verkligen dags för annat fokus. Alla farhågor om nackdelar blev det motsatta. Att prioritera mina barn var i förlängningen att prioritera mig själv.

 

78

 

2. Barndomen 2.0

Att ha barn är att rättfärdiga alla de där drömmarna som blev på hälft som barn. Disney World och Mumindalen. Camping. Tälta ute. Gå på lekland. Gå på tivoli. Ha maskerad. Besöka djurparker. Läsa alla Astrid Lindgrens böcker. Se alla Pixar-filmer. Man får göra allt det där barnsligt lustiga en gång till och låtsas att man gör det för någon annan. Plötsligt blir allt så mycket livligare igen! Äntligen en orsak att ha jultomte på julafton, ägg och hare på påsk och det där med att plocka sju blommor under kudden på midsommar! 

 

913

 

3. Det dåliga samvetet

När barnet föds, föds också ett dåligt samvete som aldrig lägger sig. Det ligger som en svag dimma över hela ditt liv. Det kan förvisso vara jobbigt om det tar över, men det dåliga samvetet är också en otroligt stark drivkraft. Det är just det där dåliga föräldrasamvetet som gör att du irriterat stiger upp från soffan, klär på barnen sju lager kläder och går ut i snöstormen – även om det i studen känns ASJOBBIGT och du VERKLIGEN behövde vila och tömma diskmaskinen. Motvilligt trampar du på i snålblåsten – tills du upptäcker att det faktiskt var just den där promenaden till parken och tillbaka som gjorde att humöret svängde för hela familjen (eller som en brukar säga: När man får barn får man lära sig att uppskatta ruttet väder). Jag som alltid har haft motvind och ångest som drivkraft har haft väldigt stor draghjälp av det dåliga föräldrasamvetet. Hade liksom inte orkat anstränga mig annars, om det ”bara” hade gällt mig själv.

 

11

12

 

4. Glädjespridande kitt

Man blir glad av att göra andra glada. Säg den lyckoforskning som inte stöder det påstående. Jag blir så varm av att se hur mycket glädje barnen för med mig, inte bara till mig, utan också till andra familjemedlemmar. Barnen har en så förenande effekt på hela släkten och familjen. Jag blir så glad av att se hur mamma, pappa, svärmor och svärfar förvandlas till mommon, moffor, fammor och faffor. Och allt vad det gör med dem. Jag vet att de blir lyckliga av att vara tillsammans – och det gör mig lycklig.

 

1a114

 

5. Prioriteringsordningen

Det är roligt att vara en ja-sägare. Men många gånger mår jag bättre om jag tackar nej mellan varven. Med barn finns det sällan utrymme för att tacka ja till allt. Har man inte lärt sig att tacka nej före man får barn får man ganska snabbt en snabbkurs i det. Ibland känns det lite svidigt när man går miste om intellektuella middagar, champagneosande partyn och vilda nätter, men å andra sidan kan det ibland vara just så att jag bara behöver lite frisk luft och åka rutschkana 10 gånger upp och ner. Sitta på en kall parkbänk och dricka en ljummen take away. Bada badkar regelbundet och godis bara på lördagar. Äta vid fasta tider och lägga sig tidigt. 

 

Slutsats: Blev absolut inte olyckligare. Bara motvilligt lycklig. Ett riktigt stort tack till mig själv för att jag var så fördärvat slarvig med preventivmedel.

Osynliga händer.

12084982 1057778997589372 600269488 o

 

Direkt efter jobbet körde jag ut till syrran för att barnvakta. Då var jag pigg, nu är jag trött. Fyra knattar (hade med mig mina egna) kan verkligen kräva sin lilla kraftansträngning. Även om jag verkligen rodde i land hela kvällen med flaggan i topp kan man nog tacka sin höga skapare för att de tyngsta åren med småbarn är förbi (och kanske främst att man aldrig fick fyra, hur härliga de än må vara).

Å andra sidan kan jag erkänna att det finns en liten egoboost i kvällar som denna. Att man fortfarande har det i sig. Ni vet, när man står i köket med en bebis som nyss lärt sig att stå med stöd, när han balanserar på vingliga ben längs ens vrist och man samtidigt häller mjölk och lägger haklapp på hans storebror, samtidigt som man gör smörgåsar med sin tredje arm och rör febrilt i grötskålen med den fjärde. Och just när man frigjort den femte handen från disktrasan hinner man plocka dammiga brödbitar ur lillebrors mun. Samtidigt som den sjätte handen häller upp mera yoghurt. Och någonstans däremellan låg man på alla fyra under köksbordet och torkade upp mjölkglasen man nyss hällde i. 

Jag har trots allt inte tappat mina osynliga supermom-händer ännu! Vilken lyckoinsikt! De bara befinner sig i viloläge mesta delen av tiden. Det är bra att de får sin regelbundna träning. Vill aldrig förlora dem.

För faktum är: Den som kan fixa en helkväll med fyra småttingar, utan ett endaste ett gråt, med kvällsmål, blöjbyten, ren pyjamas och skratt – den kan fixa vad fan som helst.

Stora barn rocks.

WP152478 23

 

I går kväll läste jag hängivet Janinas tankar kring skillnaderna mellan att ha små barn vs. lite större barn. Oftast nickar jag igenkännande när jag läser mina favoritbloggar. Ni vet, sitter och ler och instämmer. För första gången på superlänge blev jag riktigt full i skratt och ba ”whaaaat, neeeeej” när jag läste Janinas inlägg. 

Kontentan i det Janina skriver är alltså att hon anser att föräldraskapet var lättare när barnen var yngre.

”Det som jag trodde var svårt och nervknäckande för fem år sen, har visat sig endast vara en fis i rymden. Den mamman som jag alltid ansett mig själv vara har plötsligt blivit mer av en förebild än en självklarhet. Hur uppfostrar man ett skolbarn?!”

Vissa är ju verkligen gjorda för att vara bebismammor (min kompis Sara är urtypen för en bebismamma). Själv är jag gjord för 4-åringar och uppåt. I framtiden kanske jag säger ännu äldre.

För mig känns det helt absurt att tycka att det skulle vara lättare att ha med bebisar och småttingar att göra (nej, jag kan verkligen inte begriiiipa). Tycker vardagen blir bara lättare och lättare ju äldre barnen blir. Obs, jag kanske ändrar på det där när mina barn blir fjortisar.

Skolbarn är ljuvliga. Allt det här med att diskutera, argumentera och prata är SÅ min grej jämfört med att natta, trösta, byta blöjor och göra samma saker hundra gånger om. Älskar den här självständighetsprocessen som pågår just nu, när barnet söker sig bortom hemmets trygga väggar, kunskapstörsten, förståndigheten och frihetsbegäret. Tycker det är så bedårande. Att kompromissa, att förklara, att helt enkelt kunna lita på varandra. Det ger mig så mycket. Jag vill så mycket (jämför exempelvis med hur mycket jag ville stiga upp och värma flaska åt 1-åring eller sjunga små grodorna för fyrtiosjunde gången).

 

WP152478 6

 

Jag var verkligen ingen jämnglad solstråle när barnen var små. Jag hade ungefär noll tålamod med bebisar som inte förstod att vara tysta när de i min värld borde ha förstått att vara det. Det finns inget så ljuvligt som när barnen kommer i den åldern att de börjar förstå uppmaningar. Att ha stora barn är ingen match i jämförelse. 

I något skede när barnen var små tänkte jag att det på riktigt kommer att gå åt helvete med hela föräldraskapet, att jag kommer att välta hela familjeskeppet med min uslighet, mitt dåliga tålamod och mina arma never. Men tack och lov lärde de sig gå, förstå och kommunicera. Och direkt de lärde sig prata insåg jag att det faktiskt kommer att gå vägen. Jag kommer att fixa det här hur bra som helst! 

Att ha stora barn är verkligen da shit. 

Ni som har barn – i vilken åldern var du den bästa föräldern?