Propagandamaskineriet ligger i.

2018 03 24 11.19.56 1

 

Ibland önskar man att barn skulle vara som modellera. Att man skulle få forma dem helt som man vill. Oftast går det ju käpprätt ner i dikesrenen, men ibland lyckas man ju styra dem pikulite åt ett önskvärt håll.

Det är ju till fördel – i synnerhet när det kommer till intressen. 

Ta nu golf till exempel. Gissningsvis skulle jag i hemlighet gråta blod om mina barn skulle gå i gång på golf (finns få saker jag tycker är så infernaliskt tråkiga som golf och minigolf, sori nu). Tänk om man var tvungen att tillbringa sina somrar på en golfbana (zzzzzzzzzzz).

Därför föreslår man ju aldrig heller att de ska testa på det.

Simple as that.

Men däremot försöker man ju i smyg – sakta, sakta – puffa dem i sådana riktningar som man själv gillar. I alla fall så länge de är någorlunda formbara. Snart kommer ändå en dag när de släntrar in genom dörren och säger att golf är den enda vägen – och då får man ju ge med sig (kanske man upptäcker nåt trevligt med golfen dårå). Men tills dess får man idka lobbying i valfritt väderstreck. Min pr-maskin snurrar ju hårt för bollsport och kultur (”fotboll och böcker är livet” kunde det stå på mina propagandaplakat som jag marscherar runt med).

Och vi har ju vunnit mycket mark på den fronten de senaste åren. Som det ser ut nu så är de båda fotbollsspelande bokentusiaster (My är mer en bokslukare i den faktiska bemärkelsen – hon äter upp boken, sida för sida). 

Ens arma kulturhjärta får sig en liten kick när barnen just nu tycker det bästa som finns är att ”läsa boken – och sedan se filmen”. Blir själv alldeles till mig av iver när jag ser att det finns filmer om böcker vi nyligen läst.

Vad får t.ex en tioåring att studsa upp från soffan och komma springande till köket och ba ”OOOO EM GEEEEE, vet du mamma vad jag har sett!!!!!”. Och man tror typ att Zlatan har plingat på för att sälja jultidningar – på den nivån är upphetsningen.

 

– Veeet du vad jag just såg för trailer i teven???
– Nå?!
– SVJ FINNS SOM FILM!!!!!!!!!!!!!

 

SVJ (Stora Vänliga Jätten) av Roald Dahl (Masses favoritförfattare vid sidan av Moni Nilsson) läste vi någon gång i vintras – och tydligen går den på Viasat just nu. Vilken lycka! Blev själv riktigt glad. Ser att den är relativt ny också (2016). Hade gärna sett den på bio. Men nu får det bli filmkväll. Yass! Fast det är ju inte helt lätt. På vår lista finns även Tsatsiki, farsan och olivkriget (2015) som vi nyss läste ut. Alla dessa vaaaalmöjligheter! 

Men först: Fotbollsträningar.

Barn och svärta.

brando litteratursallskap

Samlarbild från 2012.

 

Som den kulturfondsnybörjare jag är hade jag ingen som helst aning om att avsikten för min ansökan skulle luftas i offentligheten (hade faktiskt glömt att de beviljade stipendierna publiceras i tidningen överhuvudtaget). Så jag var med stora ögon jag hörde ”grattis, du ska skriva barnbok!” när jag stämplade in på jobbet förra veckan. 

”Iiiiiiiih” sa jag, tokrusade till min dator och klickade upp e-tidningen. Mycket riktigt stod det att jag hade fått ett litet stipendie för att skriva en barnbok. Och inte bara en barnbok – utan en barnbok på temat utbrändhet. ”Jävlars”, sa jag. För jag hade verkligen inte tänkt säga det högt åt någon. Där stod jag också och smilade (på en tre år gammal bild). Asch. Uhh.

Nåja, eftersom min hemlighet en gång var avslöjad, så kan jag väl prata om den. Och använda den som en morot för att på riktigt komma igång. Lite press kan väl aldrig vara helt fel.

De senaste dagarna har det, i och med terrorn i Stockholm, varit mycket aktuellt med att prata om svåra händelser med barn. Det finns inget som jag anser är så förlegat som att tiga om svärta och smärta inför barn (barn ser och hör om krig och elände precis lika ofta som vuxna – de förtjänar också en förklaring). 

Som förälder har jag alltid sökt mig till barnlitteratur när jag har behövt ta upp något aktuellt ämne. Jag tycker barnböcker är den bästa inkörsporten till allt. Så många bra diskussioner vi har haft, tack vare barnböcker. Just nu har vi en helt galen läsfas going on. I 9 fall av 10 hittar du oss liggande i vår säng där jag högläser för barnen (läser just nu min favvobok från barndomen, Mathilda av Roald Dahl). Och det säger jag inte för att skryta om min egen förträfflighet som högläsande förälder, utan kanske främst för att det är det enda jag kan göra med den här rotikroppen, haha.

Nå väl, till saken: Det finns en massa skitsaker som händer runtomkring människor, vuxna och barn hela tiden. Och för att komma över dem behöver vi snacka om dem, hitta förklaringar och tröst. Att barn på något sätt ska skyddas genom att vi tiger ihjäl det svåra är så mossigt, korkat och kontraproduktivt. Barn är ju inte dumma, om vi säger så.

Barn nås också av våld, sex, porr, krig, mens, depressioner, mobbning, terror, död, cancer, fattigdom, missbruk och morsor som bränner ut sig. Det här är många barns vardag. Ändå skrivs det förhållandevis få barnböcker om ämnen som anses ”svåra att prata om”. Förstås fler än i prinsessorna och prinsarnas tidevarv på det gamla goda 90-talet när jag växte upp, men ändå.

Därför har jag tänkt att jag ska ge det ett försök. Att uppfinna en barnbok på ett tema som jag själv anser vara lite underrepresenterat i barnlitteraturen. Vete fan om jag alls kan. Men det vet man ju sällan innan man ens har försökt. Här kunde man ju önska att man var lite mer som Pippi. Hur var det hon sa? ”Det har jag aldrig provat tidigare så det klarar jag helt säkert!”.