Kollektiv på Bergö.

När vi en gång var inne på spåret Österbotten i föregående inlägg, kan vi lika gärna fortsätta där. I dag bjöd the Ingmans med oss på roadtrip söderut. Jag är ju ett stort fan av närturism – kanske främst för att jag så sällan ägnar mig åt det. Det finns så många osannolikt mysiga byar i Österbotten som jag ännu inte bekantat mig med. Sagt och gjort – alla barn in i baksätet, alla vuxna fram. Off we went!

 

bergo1

 

Eftersom lunch var inkluderad i vår utfärd var Strandmölle i Molpe vår första anhalt. Där åt vi köttbullar och lingonsylt. Med kikare spanade vi efter the Kakkakaffes, men eftersom det är höstlov antog vi de var bortresa i något orangesprakande vandringsspår i norr. Mätta och belåtna, och med take away-kaffe i handen gasade vi vidare mot färjfästet.

Vårt mål för dagen var alltså Bergö. Jag har aldrig varit över dit tidigare, men Wikipedia berättade att där bortom färjan bor cirka 480 personer året om. Jag vet inte vad det är med mig och öar, men ölivet är något jag romantiserar å det grövsta. Det hjälpte ju inte att Jenny satt och berättade rövarhistorier från nittiotalets Replot (pre-bron) när det var vilda västern bortom fastlandet. Förutom en lite tvivelaktig och inavlad genpool tilltalas jag av allt. Att få bo bortom normal civilisation och service, nära hav och storm är något jag ofta drömmer om. 

 

bergo2

 

Färjan går av och an hela tiden. Här satt vi en stund och väntade båda vägarna (men jag tänker att det är lite som med trafiken i Los Angeles, man vänjer sig och anser snart att väntandet hör till). Att filosofera i lugn är väl aldrig fel, förutsatt att man inte är en ambulansförare med sirener på. Ja, akutvård kan förstås också vara en nackdel med ölivet (alla som har läst Mia Skäringer med öliv och helikopter kan tänkas förstå).

 

bergo4

 

Här steg vi ut och fotade och sträckte på benen, medan alla andra i bilarna suckade och ba ”jahass, turistand stassbour”. 

 

9

 

Man har ju många drömmar här i livet och en av dem skulle kunna vara att bosätta mig här. Ta med mig en handfull familjer jag tycker om och bygga upp ett riktigt bykolletiv. Av de byar jag hittills kärat ner mig i är Björköby nummer ett. Där känns det verkligen som om tiden stått still i hundra år. Allt är så fasansfullt vackert och pittoreskt.

Nästan lika myz var det här på Bergö. Vackra österbottniska bondstugor, fårhagar, båthus, en skola, ett dagis, ett bibliotek, ett vinterstängt café (med det fina namnet Selmas fisk & fika). Ni vet, en liten härlig by utan större utsvävningar. Tänk vilken gemenskap man skulle kunna bygga upp! Jag och mina fem familjer skulle skjuta invånartalet i höjden. Ja, här skulle bli det nya Gotland. Fast året runt.

 

bergo6

 

Kan tänka mig att här är fantastiskt fint sommartid. Vi får helt enkelt återkomma på en ny roadtrip med dopp & glass då.

Blir alltid lika förvånad att vissa byar har bevarats så otroligt fint. Att det faktiskt känns som Saltkråkan när man kommer körande. Ingenting talar om vilket årtionde vi befinner oss i.

 

6

 

Och inte nog med det – här fanns också ett gym. Och inte vilket gym som helst, utan ett skärgårdsgym.

 

bergo7

 

Vid skolan stannade vi och lekte monster en stund. Ända tills byggarbetarna som renoverade skolan stirrade konstigt på oss när jag försökte köra ner Milea i gruslådan där bakom.

 

bergo handelsbod

 

Och på tal om bevarats fint – Bergö Andelshandel slog upp dörrarna 1907. Här köptes lite karameller för att orka köra hela vägen hem.

 

8

 

Sedan blev det brådis tillbaka till färjan för att hinna hem till Reko. Nåja, nu börjar det riktiga lobbningsarbetet – vem kommer med mig? Och följdfrågan: När flyttar vi?