3 bra människomöten lately.

Den här veckan känner jag mig on fire (det kände jag redan imorse i bilen på väg till jobbet när jag ylade så högt och inlevelsefullt till Bon Jovis Bed of roses att jag inte märkte att det slog om till grönt i ett trafikljus och bilen bakom mig fick tuta för att jag skulle vakna ur min förlamande falsett). Ah!

Eftersom humöret för en gångs skull är relativt gott ska jag passa på att tipsa om några fina samtal Bertills & Jung har styrt upp lately (nästan alla andra veckor kan jag inte förmå mig att göra den här bloggen till ett reklamplank för vad vi gör på jobbet). Men i dag är ett undantag!

Jag brukar tänka att det bästa i mitt jobb är det stora nätverket jag – och sedermera vi  – har jobbat fram. Det är otroligt hur många roliga, kloka och kunniga människor jag får hänga med varje vecka. Tänk så mycket nytt jag får lära mig varje dag!

Här kommer 3 fina människomöten

1. Ida Haapamäki och Maria Sundblom-Lindberg. Ni kanske känner dem från förr (själv har jag studerat med Ida och i hemlighet har jag beundrat Marias insiktsfulla kolumner i Hbl). Båda gästade det fjärde avsnittet av Ekofasta-podden. Alla avsnitt finns för övrigt i länken där. Om du är intresserad av kläder, stil och hållbarhet i garderoben kan det här vara ett avsnitt för dig!

 

2. Jenny Julin och Anna Nordmyr. Varje gång vi spelar in poddar med dem så sitter jag och nickar så högt att jag är bergsäker på att det ska höras i bakgrunden. Tycker att jag får cirka 10 aha-upplevelser från varje avsnitt. Det senaste avsnittet handlade bland annat om självledarskap och feedback. Hur bra är vi själva på att ta ansvar för vår egen trivsel på arbetsplatsen? Hur bra är du på att ge feedback åt dig själv och andra? Hur ska man ens veta hur man uppfattas på jobbet – vågar man fråga sina kollegor? Alla som någon gång har varit – eller är påväg in – i arbetslivet ska lyssna! Det vill säga: alla.

 

3. Patrik Hagman. Här backar vi till Ekofastapodden igen. Jag tycker att Patrik Hagman är en jätterolig och fiffig människa. Så här kan det gå när en rätt så ytlig marknadsförare  (jag) och en supersmart teolog (Patrik) möts. Vi funderar kring frågan: Vem blir vi när vi inte konsumerar och bygger vår identitet på snygga kläder, hyllade varumärken och produkter som trendar? Blir jätteglad om du lyssnar!

 

En riktigt bra start på veckan önskar jag er alla!

Det fina i att vara olika.

Att bygga en jobbrelation är ungefär som att bygga ett äktenskap. Om båda parter är för lika kan det bli jobbigt (opposites attract – eller hur det nu var Paula Abdul sjöng på 80-talet). På något sätt blir det enklare om man har olika styrkor. Eller vad vet jag – jag har ju aldrig varit gift med någon som är som jag, så veeeem är jag att uttala mig?

Nå, anyways.

Jag har i alla fall märkt att det är så otroligt nyttigt för mig, som består av 70 % självkritik och 30 % tvekan, att jobba med Anna som är 80 %  framåtanda, 10 % rationalitet och 10 % feeling. Jag fastnar alldeles för ofta i tvivel. Famlar runt i misstro. Vågar inte riskera.

”Nej, det här kan kan vi inte göra, Anna!”

”Nej vet du, det här har jag aldrig gjort förr!”

”Nej, det här går inte!”

Anna är mera lagd åt det här hållet: ”Såklart vi kan!”. Och jag darrar: ”Men jag har ju a-a-a-aldrig gjort det förr!”. Och Anna ba: ”Men hur kan du dååå veta att du inte kan?”.

Ridå.

Och det är väl egentligen där som vi skiljer oss. Och där Annas styrka kommer fram. Det som jag inte har gjort förr – det förutsätter jag att jag inte kan. Det Anna inte har gjort förr – det tänker hon att hon måste testa.

Och när jag tänker att ”allt är vansinne” och att allt ”säkert ändå går åt helvete” så säger hon någonting som gör att jag alltid går med på att testa: ”Men hej, vi testar och sedan köper vi in hjälp om vi inte kan hantera det!”. Och sedan går det ändå som det alltid går: Att vi kan hantera det.

Det är så komiskt. Och så lärorikt!

Att jag är så lättlurad!

Också fascinerande hur ens självbild påverkas när man speglar sig i olika personer. Jag har alltid haft en bild av mig själv som en modig gambler, att min framåtrörelse här i livet ändå är rätt okej, men när jag speglar mig i Anna känner jag mig ungefär lika framåt som en tjurig nordkorean i strejk. I jämförelse är jag feg! Men det betyder egentligen inte att jag är feg – utan bara det att man ofta ställer sig i relation till andra. Intressant när man tänker på det ur den synvinkeln. Hur olika jag ser på mig själv nu – och på mitt förra jobb. Och ändå är jag samma människa!

Nå, egentligen ville jag bara säga detta: Skönt med någon som sparkar en i röven när man är tjafsig och onödigt feg. Jag kan ju så mycket mer än jag tror!

Wow!

Framgångspoddens Alexander Pärleros kommer till Vasa.

Ett av de första uppdragen vi fick inom Bertills & Jung var att styra upp ett riktigt toppevent för Finsk-Svenska Handelskammaren i Vasa. När man står där med sin nyfödda företagsbebbe blir man så glad när Kjell Skoglund knackar på dörren och säger ”Vad tror vi om vi skulle satsa riktigt stort i Vasa – och ni skulle hjälpa mig på traven?”.

Yes, yes, yes, sade vi och bollade många fantastiska namn innan vi bestämde oss för att testa Framgångspoddens Alexander Pärleros. Kanske dags för honom att besöka Finland? Alla nordiska ambassadörer tackade ja. Satu Huber och Mikael Jungner likaså. Och ja, Pärleros också! Wow!

pärleros

Nycklar till framgång – ledarskap i Norden

6 mars 2019 inträffar den här fantastiska dagen. Och fatta – vi bjuder på det här helt gratis! Också lunch och buffémingel senare (om vi någon gång ska fira lillördan så är det just den här dagen!). Vi har ett parhundra platser och du ska anmälda dig här.  Vi har bokat Stadshuset och jag tror inte det blir svårt att fylla det. Alla föreläsningar går på svenska, förutom Mikael Jungners (men vi har fixat simultantolkning för hela eventet så du kan ta med alla dina finska kaveris!). På Handelskammarens webb kan du läsa mera.

Tror alldeles ödmjukt och opartiskt att det här kanske blir årets event i Österbotten 2019. Vi önskar er varmt välkomna!


På seminariet stakar vi ut riktlinjerna för framtidens arbete och samhälle.

Norden hör till de regioner som har de bästa förutsättningarna för att ta klivet in i framtiden och bli en av vinnarna i en digitaliserad värld. Vi har teknologin, expertisen och fungerande strukturer. För att lyckas måste vi ta vara på våra styrkor och anpassa våra samhällen till ett nytt tidevarv.

Vilket typ av ledarskap behövs och vad avgör skillnaden mellan framgång och misslyckande? Vilka styrkor kan vi bygga vidare på och vilka brister borde rättas till? Vilka beslut borde de politiska beslutsfattarna fatta för att ta den nordiska modellen till nästa nivå? Vad borde vi göra gemensamt på ett nordiskt plan?

Anmäl dig här.

 

4 bra ögonblick från veckan som gick.

I november glömmer man hux flux bort allt vad positivt tänkande heter. Eller nu ska jag inte säga ”man” när jag egentligen menar ”jag”. Försöker tappert hålla gladlågan vid liv, men nästan en gång per dag slocknar den – och så får en kämpa igen! I skrivande stund sitter jag på 04.55-tåget till Böle och just i dag kan det vara riktigt hälsosamt att öva sig på att se livet från den ljusa sidan (om vi säger som så: varken sinnet eller staden var direkt jätteljus när jag hoppade på cykeln imorse!).

Men hey – vi ska se det från den ljusa sidan. Låt oss istället fokusera på fyra riktigt bra ögonblick från veckan som gått.

1. I onsdags var jag bokad i samband med Folkhälsan i Lappfjärds 80-års jubileum. Hade äran att föreläsa om mina egna erfarenheter kring utmattning inför en riktigt härlig publik. Det finaste var ändå efteråt när jag pratade med en bloggläsare som kom fram och berättade att mina texter och min blogg haft en avgörande betydelse för hennes eget tillfrisknande. Jag tänker nästan aldrig på min blogg ur det perspektivet – och det kändes riktigt varmt i magen. Liksom wow. Tack!

2. Igår hade vi ett kort och kraftigt möte med en nybliven frilansare som kom och kollade på ett hyresbord till oss. Jag frågade försynt vad hon tänker om framtiden och när hon i så fall kan tänka sig att överväga att flytta in (de flesta backar ändå, har det visat sig), så hade inga större förhoppningar om ett riktgivande svar. Döm om min förvåning när denna ivriga dam med tindrande blick sa ”Ja alltså, hur skulle det vara – kan jag kanske komma redan på måndag?”. JAAA! Mitt i allt har vi en ny i familjen. Eftersom jag är i Seinäjoki mest hela helgen blir det Annas man som får ta skruva-ihop-alla-ikeamöbler-nakkin (så där går det när man gifter in sig i ett företag).

3. I dag var det meningen att jag skulle delta i Yles livesändning av Näsdagen i Jakobstad, men det gick bara inte att få ihop det med tidtabellerna (jag sitter som sagt på tåget åt helt andra hållet just nu). Jag hoppas det går utmärkt för insamlingen ändå! I år stöder Näsdagen bland arbetet mot stympning och för att flickor ska få utbildning i Etiopien. Genom att skicka ett sms med texten Vega till numret 16499 stöder du näsdagsinsamlingen med 10 euro. Enkel grej att göra en fredag som denna! Håll hjärtat varmt.

4. Fick säga hejtå till vår praoelev igår, eftersom jag är på språng i dag. Sista dagen! Minns ni hur det var att vara på prao? Jag minns! Matilda har varit så duktig, punktlig och ambitiös. Har ju haft praktikanter på mitt förra jobb och tycker fortfarande att det är ursvårt att hitta lämpliga uppgifter. Man vill ju liksom inte visa dem förråden och säga ”Här! Red upp!”, utan på något enkelt sätt ge dem en liten inblick i hur vi jobbar. Det låter lätt, men är svårare än man tror! Ändå anser jag att praoelever hör till en viktig del av ett företags samhällsansvar. Det är skittufft att komma ut i arbetslivet när man är 15 år, så man får göra vad man kan för dem som behöver. Nu har vi haft vår första – och bra gick det!

IMG_2850

Nu går vi mot vinter! Byråns första. Yass!

Företagarens falska frihet?

Varje dag när jag cyklar till jobbet (ja, jag cyklar varje dag pga. har maxat antalet parkeringsböter för vad som kan anses vara rimligt på två månader) känner jag en sån ofantligt bra känsla i magen. Liksom tänk att jag får börja min morgon helt i lugn och ro. Det är så skönt att få parkera cykeln, låsa upp dörren, lägga på kaffet och fläka ut sig i fåtöljen. Aaah.

Många startar eget på grund av den så kallade friheten.

Men när man tänker på den närmare kanske man inte kan anklaga vardagen som företagare för att vara särskilt fri. Jag menar, egentligen är du hundra gånger mer fri som anställd. Ingen som kan kräva något av dig efter arbetstid, ingen som plötsligt kan sänka din lön om du inte levererar under en period, ingen som kan kräva dig på jobb när du är sjuk. Du kanske till och med har förmåner. Hälsovård, socialskydd och vikarie när du är borta. Till och med pensionen är tryggad. Att vara anställd är tryggt. Lätt och fritt, faktiskt.

Ändå är det många som söker sig bort från det. Till friheten.

”Friheten”.

Som företagare är det trots allt lite mindre fritt (och lite mer hardcore) när pensionen och lönen ska tjänas in. När barnen har feber. När övertiden tickar på. Och räkningarna ploppar in.

Allt hänger på oss. Att vi ska vara i toppform.

Vi ska sälja. Vi ska producera. Skriva. Utveckla nya idéer. Resa. Boka möten. Projektleda. Moppa golv. Köpa toapapper. Ordna evenemang (och diska efteråt!). Betala hyra. Räkningar. Pensionsförsäkringar. Marknadsföra! Synas! Finnas! Offensivt driva företaget framåt, men samtidigt hålla oss till stram budget.

Och däremellan vara varandras vikarier.
Till på köpet har vi gått ner i lön.
Och upp i arbetstid.

”Men vad är DET för en sorts frihet?” undrar kanske någon.

Relevant fråga!

Men för mig handlar väldigt lite om friheten. Och allt om värderingar.

Jag kan vakna varje morgon och se mig själv i spegeln och mötas av ett riktigt nöjt fejs. Det går inte att mäta i pengar att man får åka till jobbet och veta att där är högt till tak (och då snackar jag inte om de 300 cm mellan golv och tak, utan mentalt). Det går inte att mäta i arbetstid att alla kollegor som kommer in genom dörren tycker det är riktigt härligt att de får hänga med mig.

Jag kan se mig själv i ögonen och veta att det jag nu jobbar med gör mig gott. Jag står bakom allt vi gör och känner sån makalös stolthet över det arbetsklimat vi jobbar fram. Vi tycker om varandra och är stolta över varandra. Inte bara jag och Anna, utan alla våra roomies och samarbetspartners. Jag behöver aldrig axla för stort ansvar, i alldeles för stora stövlar. Eller ja, stora stövlar klampar vi runt i varje dag. Men båda turvisas om att se till att vi hålls på vägen. Klamp, klamp låter det när vi ångvältar oss fram i det okända.

Jag var rätt trött en kväll och lät väl uppgiven på chatten (lång text, lång kväll) när Anna bara sa: ”Men hej vi gör ju det här tillsammans, vi fixar det! Jag gör det här – du gör det där. Vi hjälps åt med det här nu, så hörs vi om en stund!”. Bara en sån grej. ”Hey, I got you!”. Det känns så snällt i kroppen när man jobbar med back up-människor.

Det finns inget i det här nya livet som är särskilt fritt eller kommer gratis. Men det finns mycket i det nya livet som jag mår bra av. Just nu struntar jag i yttre omständigheter, som att arbetsmängden har ökat och lönen har gått ner. Jag vill tro att allting ändå jämnar ut sig med tiden. Om man bara vågar välja det som känns rätt och snällt och som ligger i linje med ens egna värderingar.

Och banne mig om det nu inte ska finnas ett stänk av frihet i det?

2018-10-02 09.40.59 1.jpg

Vad gör en kommunikationsbyrå?

 

 

”Wow, grattis Linn! Så kul med ny firma! Ser så fint och roligt ut! .. men asså sorry nu om jag låter korkad, men vaaaad är det ni gör riktigt?”

Så här brukar folk – lite skamset och positivt – möta mig nu för tiden. Och jag klandrar dem inte! Det här med kommunikationsbyråer, reklambyråer, PR-byråer, webbyråer, produktionsbyråer och gud vet vad – det är ingen lätt matematik att förstå sig på. Men tur att jag har en blogg! För här kan jag förklara!

Många av alla dessa byråer väljer i dag att kalla sig för kommunikationsbyrå istället för en renodlad reklambyrå eller PR-byrå. Kanske för att man vill omspänna lite mer (förr behövde man kanske inte så mycket mer än en schysst logo från en reklambyrå). Vi gör inte bara reklam, vi gör inte bara pr – utan vi serverar egentligen allt som har med kommunikation att göra. Det vill säga: hur du kommunicerar med dina mottagare.

Kort och gott kan man kanske säga att vi förser våra kunder med en identitet. Hur de ser ut och hur de låter. Med tilltal, ton, text och bild. Just nu är det mest tryck från företag och organisationer som vill ha nya, lockande webbsidor. Många gånger är en webbsida det första du som kund stöter på när du googlar. Och det första intrycket ska vara tilltalande, positivt och lättillgängligt.

Och sociala medier icke att förglömma. Hurudan ton och vilket tilltal ger bäst resultat? Vilken feeling ger bilderna man postar? Hur vill man låta? Vad vill man signalera?

Och det verkar folk ha förstått nu!

Oavsett om man är en förening, en organisation, ett företag, en kommun, ett politiskt parti eller vad som helst så är det så viktigt att alla delar samspelar. Min förra chef Kaj Ritala skulle antagligen ha sagt: ”Tone of voice måste vara koherent”. Och med det menar han att tonen och profilen för alla proffsiga företag ska vara enhetlig. Man kan inte låta på ett sätt i sociala medier, använda en helt annan ton på sin webbsida och sedan köra en tredje stil i annonserna i Vasabladet. Det ger ett lite slarvigt och förvirrande intryck.

Och hur konstigt det än låter (för en som älskar älskar älskar text) så tycker ju inte alla om att skriva! Eller behärskar det, för den delen. Därför blir jag glad när många plingar på dörren och säger ”Hej, jag tror att jag vet vad jag vill ha, men jag tror du gör det bättre än mig!”. Då smälter man ju ner som en blöt fläck på marken. Åh så kul!

Att skriva texter för webbsidor och sociala medier – det är egentligen det jag alltid har drömt om att få göra. Nu ska jag, Anna och Nadia göra ett kundprojekt ihop, till exempel. Jag och Anna gör strategi, planerar och skriver – och Nadia fotar. Tilltalet ska bli personligt och proffsigt, bild och text ska samspela och helheten ska bli helt ny.

Men sedan finns det ju andra områden inom kommunikation som folk behöver hjälp med. Årsberättelser, broschyrer, handböcker. Intern kommunikation. Annonser. Blogginlägg. Events. Vi kan bistå på alla möjliga områden. Kort och gott: När du ska kommunicerar med andra – skriftligt, muntligt eller bildligt. Må det sen vara att sälja, förmedla känslor eller stärka varumärken. Då kan en kommunikationsbyrå vara med och hitta rätt taktik. Och framför allt – vi kan skriva dina texter så du låter som en tiopoängare.

Om förra veckan mest bestod av föreläsningar, så har vi den här veckan mest offererat uppfriskande och tilltalande texter till webbsidor. Allt möjligt kan man göra inom fyra väggar på Rådhusgatan 21. Och ingenting är tråkigt – det kan jag lova!

799A1648.jpg

Ibland är man så ivrig att man t.ex glömmer att knäppa skjortan.

När har vi öppet?

2018-08-15 02.43.47 1.jpg

Det är några som har frågat om våra öppettider. Och egentligen har vi inga öppettider (eller kanske snarare så här: vi har inga stängt-tider, heh). Men i regel finns jag på kontoret på vardagar mellan 9 och 16 (Anna finns också här mellan varven, men hon jobbar kvar på Folkhälsan till årsskiftet). Ibland är jag till 15, ibland är jag till 18. Än så länge följer dagarna inget mönster, utan vi finns där vi behövs. Det betyder att det kanske lönar sig att ringa först ifall man har ett ärende (kan ju vara så illa att jag råkar vara på ett kundbesök just när du står och rycker i dörren).

Men oftast finns jag exakt här och hackar tangenter. Så vill man chansa är det bara att slänga in huvudet och ropa ”tjena!”.

Processed with VSCO with c1 preset

Om inte annat kan man komma förbi och smeka lite på våra nya sammetslampor. Jag nästan tjöt av iver när Ida kom med dem i morse. Hur mycket mer Bertills & Jung kan ett par lampor bli? Det är lite med kontor som med riktigt bra texter – det är detaljerna och de överraskande svängarna som avgör. Min målbild i höst är att skriva lika softa texter som de här lamporna (om någon undrar så är de från Madam Stoltz). Vi har mycket roligt på gång just nu. Och jag hoppas vi snart får hugga i det verkliga jobbet. Det som vi har längtat efter!

Den sista generationen.

2018-08-13 02.40.39 1.jpg

Min fammo tillhörde generationen som byggde upp Finland efter kriget. Hon var ungefär lika gammal som mina barn är i dag (9 år) när kriget bröt ut och det blev vardag  för syskonen att söka bombskydd ute i jordkällaren. Det är ingen härlig tanke. När jag tänker på hur ängsliga barn kan bli av bara åskan här hemma känns det helt absurt att vara rädd för flygangrepp (att frukta för sitt liv och darra i en potatiskällare är inget man önskar nåt barn). Hon var 15 år när hennes föräldrar ansåg det vara dags att försörja sig själv. De kirrade ett jobb åt henne och sedan blev det slit och arbete som kom att prägla första halvan av hennes liv.

Och sliter man hårt för pengarna, så håller man också varsamt fast i det man har. Fammo tillhörde således generationen som lappade och återanvände in i det sista. Som sparade, förvarade och tog tillvara. Utifall att … ja, utifall det skulle bli kärvt igen, antar jag. Har man levt med för lite, tror jag man gärna sparar lite för mycket. Hon var motsatsen till slit och släng-kulturen. Hon var antagligen de gröna veganhippienas våta dröm. Och hon tillhörde förmodligen den sista generationen som faktiskt bromsade klimatkrisen genom sina återhållsamma konsumtionsvanor.

Och med det sagt är det alldeles fantastiskt vilka fina möbler som är på väg till kontoret snart. Bara de skjutsas hit. I morse plockade jag upp en enorm brun Arabia-servis på kontoret och bar in fammos och faffas gamla soffbord. Har ännu ett stort lass som väntar på mig. Och de flesta har stått där på Torngatan sedan början av 60-talet. Det är så beundransvärt. Tror fammo skulle vara stolt om hon såg att vi nu tar vara på hennes saker. Som hon själv tog hand om, polerade och höll i gott skick under en hel livstid. Det tröstar mig när sorgemolnet sveper över mig med jämna mellanrum. Hon finns med oss. Så länge hennes saker påminner mig om henne, så finns hon.

Här sitter hon med oss i soffan och påminner mig om hårt arbete för en hållbar framtid. Den som spar hon har.

Och så mycket fint vi har!

Det var här allt började.

Iiiik.

Det här är ett av de pirrigaste blogginläggen jag har skrivit på flera år. 

Nu ska jag skriva av mig alla hemligheter som har bubblat under huden den senaste tiden. Ber om ursäkt för alla A:n och outtalade B:n.

God morgon, världen. Står just nu inför en riktigt spännande dörr. Att få öppna den här med er i dag är kanske det mest svindlande som har hänt sedan mina barn kom till världen

Vi kan backa bandet till början av april när jag sent en kväll låg och ammade My.

Lite efter 23.00 plingade det till i min telefon. Världens gulligaste – och mest överraskande – mejl om livet, jobbet och lusten för nya utmaningar låg plötsligt där och frestade. Det slutade ungefär med orden “Linn, har du någon gång funderat på vad du ska göra när du blir stor? Funderat på att starta eget? Hur ser dina planer ut framåt?”

Och ni ska veta att jag hade funderat. Grubblat. Tänkt. Skrapat mig i huvudet. Tankarna har gått i cirklar. Om nytt jobb. Om att starta eget. Men har alltid tänkt att jag behöver någon som brinner lika hårt som mig, men för andra saker. Och framför allt har jag alltid tänkt: “Ähh, det ska jag göra sedan”.

Eller: “Senast när jag är 40”.

Sedan. Sedan. Sedan.

Men det har hänt så mycket den senaste tiden som har fått mig att inse att livet är här och nu. Det kommer kanske inget “sedan”. Får man feeling ska man göra det. Helst redan i dag. Om det känns rätt, roligt och realistiskt (de tre R:en är kanske något man kunde ha som livsmotto) ser jag inte varför man ska sätta sig bekvämt och vänta i 10 år. I synnerhet om man är en sådan som gärna gasar i motvind tills det blir medvind.

Så jag svarade “Ja! Vi kan träffas och snacka!”.

Visste nästan omedelbart att det var kört.

“Ska jag starta eget så måste jag göra det med någon som är bättre och smartare än mig själv”, sa jag någon gång under min mammaledighet. “Annars vågar jag inte ge upp det jag har”.

Och nu var det mycket som klickade.

Och mycket som stämde.

Träffade Anna Bertills över en lunch och en frukost och så var det där.

Känner jag henne från förr? Nej. Våra vägar har korsats några gånger jobbmässigt. Hon växte upp i samma kvarter som min man. Och jag har röstat på henne i val. Men har alltid känt på mig att hon är en bra människa. Vet att hon är proffsig. Smart. Varm och god. När hon var 29, yngre än jag är nu, blev hon VD för Folkhälsan Utbildning. Det antyder också att hon besitter ett kaxigt mod. Hade jag ens vågat söka en sådan tjänst? Tveksamt.

Sedan hände allt.

Och det hände snabbt!

Vet ni hur roligt det kan bli när man träffar en sådan som inte alls är som en själv – och allt ändå klaffar? Vet ni hur huvudlöst kul det kan bli när man möter en som är en sån galen maskin och JAG får vara bromsklossen? Liksom jag – en bromskloss! Vet ni hur otroligt produktivt det är med någon som inte överhuvudtaget ser ramar på de sätt jag ser dem? Att jobba med någon som har visioner, erfarenhet, tusen barn – och som genuint och bredbent säger: Klart att du kan! Jag vet ju att du kan!

Och vill man göra en lång story kort kan man säga så här: Genom cirka en miljon mess på Facebook-chatten har vi nu startat stans snällaste och skarpaste kommunikationsbyrå. JA! TÄNK!

Och jag hoppas att jag en dag kan mysa in mig under täcket och tänka att det var här, just i dag när jag skrev det här inlägget, som succéhistorien om Bertills & Jung började (jag tänker så här: har vi överlevt sju barn kan väldigt lite gå fel).

Vad vi gör kan ni förresten läsa om på vår webbsida. Den har superduktiga Linnea Portin gjort. Och sensommaren och hösten blir lite roligare om ni lajkar vår Facebook-sida (och kanske rent av följer oss på Instagram) och håller oss i handen.

Håll i hatten – för nu blir det holabaloo på Rådhusgatan 21.

Kopio tiedostosta 799A1150