Mitt bloggande 2017.

juhlamokka

 

Jag gav er fem rubriker att välja mellan häromdagen. Skulle ju vara dumt att inte utnyttja dem när jag redan har uppfunnit dem. I dag tänkte jag det kunde vara läge för lite bloggmakt. Vad säger vi om det? Ja? Internets urstyrka är verkligen något som man kommer minnas från den här hösten. 

Jag har bloggat länge. Och jag har bloggat jättemycket jättelänge. Bloggens nuvarande form fyller 10 år i år. Mycket ryms inom dom arkivramarna (så oändligt mycket skit ryms också). Världen runt omkring har förändrats mycket under tiden. Jag själv har förändrats alldeles kolossalt som människa. Och bloggens ton har har växlat kraftigt under åren. Livet, världen, utvecklingen. Tack och lov, får vi väl säga.

Det enda som alltid har varit det samma är: Dragningen till gemenskapen, kärleken till det tomma vita utkastet, spänningen i formuleringarna, nerven i det skrivna ordet och lärdomen i diskussionerna efteråt. 

Jag tycker verkligen det mesta med att blogga är så roligt

Jag har så svårt att se ett liv utan blogg.

Vill alltid, alltid ha en blogg.

Men varför, egentligen? Vad ger den mig? Här kommer tre egoistiska orsaker till varför jag tio år senare tycker det är en god idé att fortfarande hang around:

1. Kunskap. Nästan allt jag bra jag kan har jag lärt mig på internet. Via människor på sociala medier. Via bloggar har jag lärt mig så himla mycket om att vara människa. För om det är något bloggar har bjudit på, så är det just insikten om att vi alla är så olikt lika. Men också politik, samhälle, feminism, snygga skor, mat, barnuppfostran, aktiviter, stöd, uppmuntran och hur man fluffar riktigt bra kuddar (hah!). Gemenskapen som finns i bloggvärlden har många gånger överlappat min verkliga vardag och här har jag hittat många riktigt goda vänner som har lärt mig så mycket.

2. Makt. Det är kanske löjligt att tro att en blogg som läses av 4000-5000 pers i snitt kan ha någon slags makt, men det har funnits stunder när jag har insett att jag kan påverka vad som lyfts i den lilla bubbla som är vår. Det finns säkert många bra exempel, men om jag nu snabbt måste komma på något konkret så kan vi ta den här frågan. Fick några tackmejl efteråt när praxisen förändrades efter att jag skrev en hel del om det i samband med branden (och Ronnie gapade i radion). Tänk att man kan förändra saker med en sån här blogg! Den tanken kan ju te sig lite skrämmande (jag menar, tänk om jag någon gång förvandlas till ett riktigt RÖVHÅL). Men oftast är det positivt. Speciellt när man vill sprida medvetenhet om sånt som ligger en varmt om hjärtat (prematurbarn, utbrändhet, systerskap etc.). Med tanke på hur mycket av världens beslutande och ekonomiska makt sitter i männens händer, så får man krampaktigt hålla fast vid den lilla makt man har. Se till att försöka påverka opinionen på det lilla området man kan. Inte för att det är någon skyldighet. Men för att jag vill och kan.

3. En livlina. Krasst tänker jag också på bloggen som en slags fallskärm. I den verklighet vi lever i just nu – där fasta anställningar försvinner lika snabbt som du hinner säga samarbetsförhandling – känns det tryggt att ha en bas att stå på ifall mattan någon gång dras under mina fötter. Där vill jag faktiskt tacka er. Tack för att ni bidrar till det. Att ni läser min blogg varje dag är min fallskärm. Tack för att just du bidrar till en trygghet för mig.

… men så skriver jag också för att det är så förbannat kul. Jag älskar det finlandssvenska språket. Jag älskar att hitta på nya ord. Jag älskar att våldföra mig på det svenska språket (förlåt, Lotta Svenskberg). Ni ser ju att jag svär väldigt mycket och det är lite som .. ja, en vardagslyx? Ja! Som man också kan säga: Svordomar berikar språket. Jag älskar att berätta historier. Och jag tycker det är så kuuul att skriva ner allt som händer just nu, så jag har något att dra på munnen åt sedan när jag är gammal och grå i gungstolen. 

För att fira 10 år av bloggkärlek har jag haft som målsättning att komma upp till 3000 gillare på min bloggs Facebook-sida innan året är slut. För faktum är att det hela tiden blir asmycket svårare att nå ut (speciellt FB som numera har skithöga trösklar för att ett inlägg ska få spinn). Om du vill bidra till min fallskärmsstyrka så kan du bidra genom att lajka min sida här. Att läsa min blogg kommer alltid vara 100 % gratis, men på det här sättet kan man ge lite tillbaka till en gammal tacksam (och just nu lite självgod) bloggmuija.

Tack!