Etikett: Brändöromantikerna

I dag har jag haft en riktigt dålig dag (förutom några timmar när Mileas lag hade en mamma mot flickorna-match – det var skitkul). I övrigt har jag varit oerhört trött och ångestfylld. Mot kvällen var jag så low att Sami kommenderade ner mig till solnedgången på meditation medan han duschade barnen, försåg dem med mat och sövde dem (med det sagt menar jag inte att han är någon jävla hero, utan det det var bara så skönt att komma iväg och komma hem till ett tyst hus). 

Där satt jag på en brygga och kollade på när solen somnade bakom trädtopparna. Lite lägre puls, lite lättare i bröstet. I sådana här lägen är det så himla tacksamt att bo två kvarter från havet. Klucket har en så snabbverkande effekt på söndagsangst. I synnerhet i kombination med orange himmel och stekhet septembersol. 

Nya tag i morgon.

Ledsen att jag lämnade er vind för våg i fredags. Men jag har faktiskt haft fullt upp med en grej. Nu låter det här knäppt, men jag har blivit helt totalt hooked på min lokalhistoria. Jag har läst om boken ”Brändö – en stadsdel med själ” och jag vet inte varför jag drabbades så hårt den här gången. Kanske för att jag har joggat runt här i hoodsen så flitigt den senaste tiden. I dag har jag knappt tänkt på något annat än på Brändö förr i tiden. 

Eller så var det för att jag plötsligt kopplade en kapitel i boken. Plötsligt förstod jag var adressen Brändö 183 (i början av 1900-talet fanns ännu inga gatunamn) var. Det var här! Före Gula huset byggdes. Här på Beckbruksgatan, på den gård jag nu bor, låg en av få affärer på Brändö. Här låg Maria Serafia Korvos speceriaffär.

Korvo var hemma från Korvola by i Storkyro. Hon flyttade in i huset 1916 och drev affären tills huset av någon anledning revs 1934 (och det stämmer bra, vårt hus är byggt 1935). I boken berättas hur gamla Brändöbor särskilt minns hennes lakritspipor som kunde köpas här i affären. Jag vet inte nu vad det är med mig som gör att jag alltid blir så tagen av sådana här historier. Jag känner att jag behöver veta allt om Maria Serafia Korvo (herregud, det skulle först vara ett namn för mig!).

En av Finlands allra första andelshandlar grundades här på Brändö 1907. Arbetarnas bageri var ett stort bageri som bakade åt alla arbetarnas andelshandlar. Och vet ni, det låt precis här bredvid, längre ner på Beckbruksgatan (historien om beckbruket kan vi ta en annan gång). Det berättas att det gick massor av bröd härifrån. De som arbetade där bakade allt vad de orkade från morgon till kväll. 

Jag kan leva mig in i de här historierna så mycket. Känns som om det var så bra puls här i arbetarkvarteren under 1800-talet och första halvan av 1900-talet. Massa proletärer som vankade av och an mellan trähusen och fabrikerna. Hade slagsmål i gränderna, rökte cigg och köpte Wasa Tidning i någon speceriaffär (Wasabladet kom 1856). Att åka över Brändöbron med häst och kärra kostade 1 kopek. 

Jag tycker bara det är så häftigt att allt hände här. Wasa Bomull, skeppsvarvet, Vasa Tvål och ett av stans första fotbollslag (på Vasa Bomull arbetade en engelsman som engagerade arbetarna och intresset för fotboll växte stort). Fatta hur tufft att Palosaaren urheiluseura grundades redan 1902 och sju år senare färdigställdes idrottsplanen och det blev lättare för arbetarna att idrotta. Här kring mitt hus snurrade allt.

Och jag kan liksom inte få NOG.

Här står nu Gula huset. Men någon gång stod här en handel mitt i en snöstorm.

Här som jag nu sitter om sommarkvällarna och avnjuter mitt fredagsvin under äppelträden. Där satt en gång Korvo-kvinnan med sina barn, en frass och ett läckert förkläde.

Jag var ut på en filosofipromenix tidigare i dag. Gick förbi det där fantastiska lilla huset som är till salu på Fabriksgatan. Jag har så många gånger gått förbi där och mysdreglat. Om jag skulle vara ni skulle jag slå till. Världens chans att bli brändöromantiker!

Bild: Optima LKV

I går innan jag hade listat ut att min kropp försöker säga att jag håller på att bli sjuk (jo, fick stegring i morse, min superdaiju, nu har jag 38) gick vi på en nostalgipromenad till vår hemliga koja på Smulterö. 

Fick en liten klump i magen, vete fan varför, men det kändes bara lite sorgligt att vi inte alls ha haft en vanlig sommar på Brändö i år. Vi har inte ens varit på stranden en enda gång i år. Inte en enda dejt med Nadia, Pysse och Becka på Vikingastranden. Inte en enda Jenny, inte en Sofie. Inte ens en enda hungrig unge som strittar sand på filten. Inte en enda sketen vårrulle. Inte en enda after beach på vår gård. Den här sommaren regnade bort och nu börjar det nästan vara för sent. 

Det var en annorlunda sommar i år. Försöker hela tiden intala mig att det var en paus-sommar. Ingen ordentlig semester, inget ordentligt väder. Allt och alla vilar inför nästa sommar som blir THE sommar. Nästa år säger det pang, har jag tänkt. 

Bekräfta gärna min teori! 

Visst är det fint på Brändö. Bästa, bästa Brändö.