I början av bröllopsplaneringen var jag totalt anti. ”Inte en chans att en brudklänning ens kommer i näääärheten av min kropp”. Jag kör på nån hemifrån. Eller köper någon enkel vit sak från loppis. Jag vägrar gå runt som gräddbakelse. Kommer inte på fråga. ”Dessutom har jag shopstop”.
Jag pratar alltså om brudklänning. För mig känns brudklänning ungefär lika naturligt som att klä ut sig till Spiderman (eller ska vi säga: hade kanske känt mig mer bekväm som Spiderman). Jag tycker ju om stora kreisiga klänningar, fluff och more is more så där i vanliga fall. Men när det kommer till mitt eget bröllop är jag svår. I synnerhet på Soltorpets nyklippta gräsmatta. Jag ville ju kunna dansa natten lång! Inte snubbla runt i metervis med tyll.
De flesta bröllopsklänningar är så otympliga och tunga (tror inte de är gjorda för utedass och stickiga terasser). Och på mig ser de flesta ut som maskeradkläder. Visst finns det supersnygga, coola och wow-iga brudklänningar (en sådan skulle jag kanske ha haft om jag hade gift mig för 10 år sedan), men nu hade jag verkligen ingen lust att slänga tusen euro på en klänning som jag använder en gång. Dessutom har jag faktiskt shopstop. Så jag provade inte en enda. Sket i det.
Men samtidigt som jag beställde Elvis-dräkten åt Ronnie fick jag ändå något slags uppvaknande. Om man nu en gång ska gifta sig så kan man väl ändå bjuda till, ens pikulite. Om herregud Ronnie är så bjussig att han klämmer in sig i en vit, genomskinlig pyjamasoverall, så är det väl ändå rimligt att jag försöker hitta något som är lite festligare än en average vit maxiklänning. Så jag gick några loppisrundor och försökte hitta nåt kul.
Men hur jag än sökte så fann jag ej.
Så jag – hör och häpna – SKET i mitt shopstop och beställde en klänning (har ni hört om en sån rebell!?). Den var inte en cent över hundra euro och passade kanske inte riktigt perfekt vid halsen, men ähh, det var inte så noga. Huvudsaken var att den var smooth, rörlig och kort. Förstås ingen riktig brudklänning, men ändå lite bride-ish om man kisar med ögonen. Skor har jag inte gått med på hela sommaren, så det struntade jag i.
Kände mig lite som en lampa hemma hos farmor. Eller som en liten spetsgardin på ett utedass. Och det vinner ju Disney-prinsessa alla dagar i veckan.
Vad Sami skulle ha på sig hade jag faktiskt ingen aning om. Frågade några dagar innan, men han visste inte. Tror inte ens han visste dagen före. Men han hittade kläder i sin egen garderob och bra blev väl det.
Smink och hår hann jag inte alls med i den utsträckningen jag hade föreställt mig. När man ska ha fest är det alltid samma sak. Gästerna kommer alltid före man har hunnit kleta på läppstiftet ordentligt (lyckligtvis hann jag dra några varv med läppstiftet i bastun medan jag svirade om till brudklänning). Håret hade jag inte ens hunnit platta. Men vad är nu en bra hårdag? Jag hade i alla fall tvättat det, tröstade jag mig själv (det var mer än många andra dagar under semestern). Hade tack och lov bundit mig en krans som jag kunde gömma det i.
Men som vi alla känner till, så faller inte en bra fest och en god stämning på om bruden har snygg frilla, utan i det skedet när klänningen skulle på var faktiskt klänningen det sista jag tänkte på. I det skedet kvittade allt. Jag hade så fruktansvärt bra fiilis i kroppen. Det bubblade på bastuns terass, både i kroppen och i mitt skumpaglas. När man står omringad av sin man, sina barn, sin mommo och alla bästisar som både skrattar och gråter och skålar och tjoar. Då spelar det faktiskt ingen roll om man är snygg. Det enda man känner sig är älskad. I jämförelse är snygg en känsla som drunknar.
Och precis som jag befarade så höll min ladylike:a uppenbarelse inte så farligt länge. Vid midnatt hade jag redan bomberjacka på (då blev det kyligare). Klockan 2 hade jag ylletröja + bomberjacka + flipflops. När jag gick och lade mig vid fem hade jag på något vänster lyckats trycka in yllesockor i flipflopsen. So much for the bride-ish.
Ja ja ja, jag försökte i alla fall.
Forever Jung 