Göra innehåll om välgörenhet, lidande och elände.

resizedimage800534-2018-02-03-08.57.22-1.jpg

När man rör sig i samhället och på sociala medier 2018 ska man minsann veta vad man gör. I synnerhet om man är en person som har ögonen på sig (det vill säga: om man är  någon form av kändis, influencer, politiker eller offentlig person). Minsta lilla snedsteg – och det blir hett om öronen. Att vissa inte kan hantera sociala medier är säkert något vi alla stöter på dagligen. Ni vet, när man skriker ”iiiih” och tar sig för öronen – vad tänkte hen där?

Det här har varit väldigt synligt nu under hösten när biståndsarbete och volontärresor bland kändisar har förekommit aktivt i flödet. Kanske hösten är välgörenhetens högtid? Ofta har jag suckat lite avmätt – ”att de inte lär sig”. Å ena sidan förstår jag att det är så lätthänt. Man är en glad kändis som åker till (låt oss säga) Ghana för att jobba – och ge synlighet – åt ett volontärprojekt. Man blir tagen av alla känslor och postar en glad selfie med glada ghanesiska barn.

Och det är där shit hits the fan.

Det är säkert varierande i hur stor grad det handlar det om att personen i fråga vill ge ”ett sken av godhet” eller att profilera sig som En God Person, men sällan handlar det om att göra ont. Alla människor vill säkert göra gott när de åker på den här typen av välgörenhetsresor. Men just det här med att stiga rakt ner i white savior complex-klaveret är så ofattbart slarvigt och vanligt just nu (finns det ingen som kan riskhantera på förhand?)

White savior-complex handlar i korthet om när vita människor upprätthåller den förlegade (och felaktiga!) bilden om att det är på grund av de vitas otroooliga generositet och välvilja som de stackars offren i fattiga länder får vääärdefull hjälp. En överlägsen syn på att vita människor kan hjälpa ”de andra”. Ni vet hur det kan se ut: Kändis åker iväg, ”förfäras och gråter av allt elände”, tar några selfies med svarta barn, framstår som den goda hjälparen, åker sedan hem till sin egen skyddade värld.

Den här bilden är rätt beskrivande.

Jag säger inte att det är så alla gånger. Jag säger bara att det eventuellt utmålar andra kulturer/länder/människor som mindre kapabla att ta hand om sig själva och överlag befäster fördomar om kulturer/länder/människor. Delar ofrivilligt in folk i ett ”vi” och ”dem”.

Ibland slår det fel när folk försöker göra gott. Minns att Peppe för länge sedan tipsade om @barbiesavior på Instagram. Ett satirkonto om missionärsliv gone wrong. Om man kan skratta åt den här typen av humor, så är det ett konto man ska följa.

Det här har jag tänkt på speciellt mycket nu under hösten när vi har jobbat tätt med Project Liv. Nu finns här ingen kulturell aspekt som är problematisk, men ändå: Jag gör väl inte det här bara för att framstå som god?

Ursprungstanken med välgörenhet är ofta god. Att höja medvetenheten hos allmänheten om Problemet (vilket det nu sedan råkar vara – torka, hunger, barnfattigdom, klimatkatastrofer etc.). Att jobba med influencers är smart (och ökar säkert chansen att de stora massorna ska öppna plånboken). Men hur svårt det verkar vara att få det rätt fascinerar mig.

Carolina Gynning fick kritik för sin senaste resa. Vilket man kanske kan förstå med tanke på allt jag tagit upp här ovan. Hon verkar vara en genuint varm och god person, men lyckades kanske inte hantera situationen lika snyggt som Zara Larsson gjorde när hon steg snett på ett liknande uppdrag i år (Zara tog bort en bild som objektifierade barnet i fråga, tog upp white savior-problematiken och bad om ursäkt).

Såg serien Kalles och Britas sex liv för en tid sedan. Brita Zackari och Kalle Zackari Wahlström åker en sväng till ett flyktingläger på Lesbos efter att den värsta flyktingkrisen lagt sig. Tycker det kan fungera som ett rätt så smooth exempel (undrar förresten nyfiket om de har fått emotta någon kritik). Det är skitsvårt att göra innehåll om välgörenhet i dag. Att vara på rätt sida är en konstform.

Det är inte heller lätt att hantera sociala medier 2018. För man behöver vara så otroligt påläst. Till och med om fenomen som man inte hade en aning om att existerade. Och det är bra! Sakta men säkert blir världen och våra sociala medier en bättre plats. Bland annat genom att vi ställer krav på offentliga personer.

Vad tänker du om det här?