För något år sedan köpte jag en begagnad cykel åt Matheo på någon Facebook-loppis. Den var svart och gul, men de senaste årens hardcoreanvädning hade gjort den mera rostbrun än något annat. Den hade gjort sitt rent utseendemässigt, men jag tyckte väl ändå att den rullade rätt bra längs Brändös trottarer.
Mileas gamla cykel var för liten nu när det var dags att styra upp skolstartsfordonen, så vi tog fram Matheos gamla rostverk, skrapade oss i huvudet och hmm:ade några gånger innan vi bestämde oss för att fråga snällt om faffa kanske kan spraymåla den lite för att minimera fulheten. Tänkte att den säkert duger en vända till.
Faffa sa såklart ja.
Men när vi skulle lyfta in den i faffas baklucka trodde vi att en prickskytt tog oss, för det small till alldeles förfärligt och ringen exploderade (aldrig i mitt liv kunde jag tro att ett cykeldäck kan få till en så pistolliknande knall). Nå, iväg körde faffa och fammo med cykeln och med Mileas önskemål klingande i luften ”Jag vill ha en likadan cykel som mamma!” (bild, klicketiklick).
Nu är det så otroligt synd att vi inte har en före- och efterbild. För det här är på riktigt den största transformationen världen har sett sedan Jesus förvandlade vatten till vin. Tillbaka kom cykeln utan minsta antydan om rost. Med nya däck, ny sits (”för jag fåååååår såååå ooooont i sniiiipppaaaan”), ny färg och Gud vet vad. Hurra för återbruk!
Min svärfar är bättre än din:
Forever Jung 