Värsta.

 

 

Allra allra allra värsta kvällen på babyintensiven ikväll. Fick inte komma in i rummet när jag anlände till sjukhuset på eftermiddagen. Alla sprang åt alla håll. Stressade läkare virrade omkring. Sköterskor med rynkor i pannan och tiden stod still. Väntade en timme. Väntade två. ”Sori, ni måste vänta lite till”. Det finns fyra prematurbarn i det rummet där vårt barn ligger. Och utanför väntade representanter för tre.

Och jag visste precis vad som komma skulle.

En timme senare kommer den fjärde pappan från omklädningsrummet alldeles vit i ansiktet. Och han rusar mot vårt rum och blir insläppt. Och när sjukhusprästen kommer inspringande en minut senare slår jag händerna i pannan och är alldeles säker på att jag har rätt.

Och samtliga föräldrar som väntar utanför blinkar som dårar och sväljer och sväljer och sväljer. Alla vet vi vad som håller på att hända. Det har funnits en baby som är lite svagare än alla andra. Tre veckor gammal, född i vecka 26. Och han orkade inte längre än hit.

Att sedan komma in i rummet och se all kabalik som har rått. Sprutor och slangar och papper och skräp överallt. Och mitt i allt detta står fåtöljen som de säkert har suttit i medan han tog sina sista andetag. Och nallen som alltid stod på hans kuvös ligger i ett hörn.

Den där känslan i hjärtat.

Den går inte att beskriva.

Tårarna bara forsade när jag fick gå fram till mitt eget barn. Det här livet är så fruktansvärt underligt och hårt och ofattbart ibland. När föräldrarna kom tillbaka för att hämta sina sista saker kunde inte ens sköterskorna hålla tårarna tillbaka. Inom loppet av fem dagar har de förlorat båda sina tvillingpojkar.

Hon har gjort en nästintill identisk resa som jag. Och hennes resa slutade här.

Vi kom hit nästan samtidigt. Och nu åker hon hem tomhänt. Som en helt annan människa. Och när jag tänker på att det lika gärna kunde ha varit jag – då vill jag inte vara med längre. Jag vill aldrig, aldrig, aldrig glömma allt som jag har upplevt, sett och hört under mina två månder här i Tammerfors. Fy fan alltså. Man skall ALDRIG ta något för givet. Och jag MŅSTE minnas det här resten av mitt liv. Alla mina krafter åt dessa människor som skall gå vidare efter ikväll.