Etikett: Elvis-bröllop

Nå, who am I kidding, klart vi fortsätter i dag när vi en gång hade så roligt igår. Vi fortsätter någonstans där vi klev av scenen och det var dags för Elvis att leave the building. Alla andra, utom Malin som igår kommenterade att hon orkar lite till med vårt bröllop, har säkert tröttnat för länge sedan.

Men det skiter jag i just nu, för det är så roligt att kolla igenom mappen. Som man hurtigt brukar säga: Följ med på resan!

 

 

En som bokstavligen ville följa med på resan var Tim. Här var jag jätterädd för att Elvis skulle få feeling, köra omkull och polisen skulle komma och ta alla. 

 

 

Alla andra minglade förnöjsamt. Här är det mamma som är mingelfotografen. Hon har tydligen tagit ett foto på varenda en gäst. Och det är ju trevligt. Dock ska ni inte plågas med varenda ett. 

 

 

Den enda skärgårdssheriffen som fanns i närheten var Putte. Och han satte stopp för alla dumheter. Inte för intet han började polisskolan två dagar senare.

 

 

Här har vi tre kära kollegor. Stjärnbarnvakten Anders, min högra hand Anna-Lena, stjärnjournalisten Linn Øvergaard, fotbollslegendaren Tony Björk och Foppa. 

 

 

Här vet vi inte vad som pågår, men vi kan kanske konstatera att Janne har varit gladare. Jag gissar att ifrågavarande min kommer att vara aktuell inom kort när Janne och Christoffer till förmån för Näsdagen ska cykla till Tammerfors på under 12 timmar. 

 

 

Här vet vi dock vad som pågår. Paella pågår. Till vänster min kära mor, till höger min Malin.

 

 

Alla trodde att kramkalaset var slut, men icke. Här fortsätter det kraftigt. I bakgrunden ser vi Vasabladets framtid: Mycket glada Kojonen och Smedberg.

 

 

Mamma finslipar det sista. Alla vet vi ju att citroner är den allra viktigaste ingrediensen i paellan. Kan inte fatta att jag fick en alldeles egen Muurikka-panna i present. Den här hyrde jag inför festen, men nu har jag EN EGEN. 

 

 

Här är mina bästa Brändöpolare Jenny och Annika (lite som Tommy och Annika). Medgrundare till rörelsen Brändöromatikerna och kompetenta tv- och radiomänniskor. Annika då höggravid. Numera småbarnsmor. 

 

 

Här har vi en skottkärra med dryck och två plastkassar is från Ollis.

 

 

Kan inte begripa hur grönt det är. Det är så himla fint i Finland sommartid, huhu. Grönt uppe, grönt nere, grönt runtomkring.

 

 

Förutom maten då som var jättegul. Det enda som vi aldrig fotade var kakorna. Beställde tre olika rawcakes från Raawka. Vill minnas att de var jättegoda (och snygga!). Alltid lika svårt att hinna äta på sin egen fest. När man bara vill använda munnen till att prata, prata, prata.

 

 

Här går kvällssolen ner, vilket betyder att klockan är någonstans mellan 21 och 22. Det kan man förlåta den för, med tanke på att den ändå höll oss sällskap hela kvällen. Vilket den sannerligen inte gjorde i resten av Vasa. 

 

 

Här sportar ett stort gäng mingel vid den mest självklara platsen av de alla: utedasset. Nå, egentligen tar de bilder på oss. Vilket jag väldigt tydligt kunde se när jag öppnade Facebook följande morgon.

 

 

Vårt äktenskap offentliggjordes … framför ett utedass.

 

 

Inte så mycket framför vårt hav, som kanske hade varit trevligare.

 

 

JA VAR SOM HELST MEN INTE DASSET!

 

 

Sedan blir det myz med supertrion. Cirka här kan vi notera att våra kransar börjar ge upp. Nathaliés hänger som en sorglig törnekrona. Men man kan ju faktiskt inte räkna med att en krans med ogräs från mitt o-odlade grönsaksland ska leverera i längden. 

 

 

Ja, man kan ju inte säga så mycket annat om min egen heller. Men i det här skedet fanns det nog ingen som kunde bry sig mindre om kransar, tänker jag. Och som ni ser håller jag för Samis öra så att han inte ska höra (nå nej).

 

 

Här var det Kerstins och Bens tur att sjunga någon fin trudelutt. Vi blev så glada att vi frivilligt dansade en tryckare.

 

 

Kan fortfarande inte tro att Sami dansade. Det har ju nästan aldrig hänt förut. 

 

 

Här pågår allsång och dans. 

 

 

Kan inte minnas att jag en enda gång kände mig nedstämd i mitt minspel. Men tydligen fanns det en sån stund. Kanske för att min charmige kavaljer övergav mig så brutalt.

 

 

Här var det minsann jätteskoj igen.

 

 

Under hela min studietid fanns det ingen som dansade så bra salsa som Elin och Tomce. Det var med stor glädje jag fick uppleva denna återförening. 

 

 

Matheo var förvånansvärt taggad på Lindas fartfyllda bugg.

 

 

En vilopaus med en syster i natten.

 

 

Här avslutar vi dagens bildkavalkad. Det kan ju ändå vara trevligt med någon sorts skärpa i blicken. Men tro mig – det slutar absolut inte här. 

Ellen bloggade så sjukt kul om sitt bröllop häromdagen att jag blev alldeles inspirerad. Har ju ändå rätt så många bilder här hemma som jag aldrig har visat. En vanlig, gråmulen måndag som denna kan vi med glädje minnas tillbaka till sommaren när livet ännu var grönt och skönt. Visst? Bra!

Allt jag tidigare skrivit om bröllopet kan ni läsa här. Också via bröllop-tagen här i högerkanten hittar du alla giftrelaterade texter och bilder. 

 

 

Här har vi syrran Jung utanför bastun. Helt klart chockerad av stundens allvar. Har för mig att det är sekunder efter det stora bombsläppet (noterar också att hon offrat sig och tagit den allra fulaste kransen, snällt). Om desorienterad skulle vara en person skulle det vara Lotta på bilden.

 

 

Här kommer lejonmamman och bröstar upp sig med sina skogshuggararmar. 

 

 

Här står väl mommo och håller i väggen. Och min klänning fladdrar i halsen (tack och lov hittade vi målartejp i bastun).

 

 

Han i bakgrunden är alltså han jag ska gifta mig med, ifall det blev oklart (som för mitt ena barn som trodde jag skulle gifta mig med mommo).

 

 

Hah, här ser vi att målartejpen har gjort susen. Och kanske skumpan, litegrann. Nervositeten släpper sakta mak.

 

 

Här börjar bröllopsfolket röra på sig mot bröllopsplatsen. Vilket leder oss till..

 

 

… ett roligt minne. Om man kisar riktigt noga så ser man en mansgestalt i vitskjorta komma springande där uppe vid bilen. Man ser den inte om man inte vet att det är min hysteriska pappa som ba ”Linn, Linn, du missar nån show här uppe, du måste komma snabbt nu för nu börjar det något!”. Det var alltså Ronnie som körde in på hojen. Och jag och Lotta ba: ”Men jaaa jaa, vi vet, vi vet, försvinn härifrån”. ”Oj oj oj”, sa pappa och sprang iväg. 

 

 

Här delar vi pedagogiskt in oss i små grupper. Tur att mommo har ett starkt hjärta och en trygg famn att luta sig mot. Det samma gäller för övrigt mig. Här var jag supernervös, vilket faktiskt är superovanligt. Men känner pirret bara av att se på de här bilderna. Asfalten var superhet under fötterna och hela kroppen svajade..

 

 

… något som min militanta och tämligen stela uppenbarelse kanske avslöjar. Här bar det av mot Elvis! Ibland när jag är riktigt sur och eländig brukar jag se på filmen från när vi tågar in. Då blir jag alltid glad. Främst för att Johanna jamar som en jättesorgsen katt. Och sedan säger hon ”MEN SAMI! MEN SAMI” jättesträng många gånger. Skrattar alltid lika mycket.

 

 

Och sedan stod han där i sin genomskinliga pyjamas, kungen.

 

 

Idel god stämning. 

 

 

Och här mitt i det feelgoodiga i kramkalaset tror jag vi pausar för den här gången. En annan gång, när tiden är inne, ska vi fortsätta festen. 

 

Fortsättningen hittas här.

Ja, hur startar man då ett bröllop som alla tror är en trettioårsfest? Och hur ser man till att alla faktiskt är på plats prick 18.00 och därtill sitter still?

Eftersom jag på förhand visste att några skulle vara försenade var det lite shaky. Vi kunde ju inte dra ut på det hur länge som helst, eftersom jag väldigt ogärna ville att Ronnie skulle sitta i skogen och vänta hela kvällen. Och jag ville ju att festen skulle börja med ceremonin. Jag menar, vi behövde pusta ut någon gång. 

De flesta ramlade in redan efter 17. Och jag visste att Karin dyker upp någon gång efter 18. Tidigast då skulle jag greppa micken och hälsa alla välkomna. Jag kan ju inte börja mitt bröllop innan alla brudtärnor är på plats. Så det var bara att tokmingla och hälla upp mer skumpa åt gästerna under den pirrigaste timmen i mannaminne.

Brudtärnorna, ja! Jag skulle lätt ha kunna ha cirka 10 brudtärnor (eller i sanningens namn skulle jag helst ha haft hela gästlistan i bröllopsföljet, men någon måtta får det väl ändå vara på freestylingen på det här bröllopet). Så jag skalade och skalade tills jag var nere på fem. Karin, Nathalié, Malin, mommo och syrran. Karin, Nathalié och Malin är sådana som jag vet att jag har for life. De gör mig till den bästa versionen av mig själv och i deras sällskap kan jag vara fullständigt naken (menar kanske främst emotionellt, men why not fysiskt också). Mommo och Lotta var självskrivna. Med mommo lekte vi jättemycket bröllop förr. På 90-talet virade hon in sig i stora vita lakan och gjorde enorma slöjor av toapapper. Tänkte hon kunde få vara med när vi gör det for realz.

Samis bestmen blev två till antalet, Putte och Tim (Ronnie fick kanske det mest ärofyllda uppdraget). Och så barnen till. Så med Elvis, Sami och mig medräknat blev vi till slut 12 personer i ledet.

Prick 18.00 parkerade Karin och Magnus ute vid vägen. Då kunde jag äntligen pusta ut. Mamma hade redan då sagt flera gånger att det kanske börjar vara dags för välkomsstal etc. Hon ville ju börja med maten och så. Jag ba nervöst ”Äää-ä, jag tycker vi ska vänta tills alla kommer”. Malin sprang förbi och samlade ihop all rekvisita (jag såg hur min brudklänning swischade förbi, intryckt i en grå S-market-plastpåse – och då menar jag inte att det var tillfälligt och överraskande, den hade befunnit sig där hela veckan). 

Jag fick rapport på Whatsapp att Ronnie var ombytt en kilometer längre bort och att han satt på hojen och väntade. Redo to hit the show. Alla var på plats.

Nu skulle allt det roliga – OCH DET HEMSKA, PIRRIGA – börja.

Jag har verkligen ingen aning om vad jag sa när jag hälsade folk välkomna till min trettioårsfest. Det enda jag minns är att mina fingrar darrade alldeles oerhört. Och på något vänster lyckades jag med bedriften att be alla berörda komma ner till bastuns terrass så att vi var utom synhåll för övriga festfolket. Här skulle det bli överraskningsnummer! Nå, redan där kan jag tänka mig att alla fattade. Så där darrig brukar jag faktiskt inte vara. Men jag minns att folk log jättemycket med ansiktet och att mommo oroligt tänkte ”voi herregud om jag ska slå volter eller något annat hemskt, Linn måste ju förstå att jag som 77-åring inte kan göra sånt”. Men den här gången skulle hon slippa utföra akrobatiska rörelser. 

Jag hade tänkt mig att jag skulle hålla ett högtidligt anförande nere på terrassen, men eftersom jag var heeelt säker på att alla mina brudtärnor gissade vad som låg i luften snubblade det bara ur mig ”ja ja ja, vi ska gifta oss ikväll”. Mommo stod tack och lov nära väggen. Tyckte att hon såg alldeles svimfärdig ut. ”Nathalié, håller du i mommo medan jag byter om?”. Tårarna rann hit och dit. Malin delade ut kransarna som jag hade bundit tidigare samma eftermiddag. Karin drog upp ett monsterobjektiv ur väskan och fotade (här finns faktiskt en bild från stunden jag drar upp dragkedjan). Jag kunde inte riktigt greppa att det var nu det händer. Vi skålade, tjattrade och skyndade. Klänningen var på. Barnens ögon var frågetecken och solen sken. Bara några kilometer från oss öste regnet och haglet ner. Men på vår gräsmatta sken solen.

Alla dessa hundratals chatkonversationer. Alla nattliga funderingar. Alla hemliga möten. Allt skulle kulminera om en liten stund. Och allt hade gått vägen. Ingen hade skvallrat. ”Ta av dig flipslopsen och släng bort glaset, så kör vi”, sa Malin och så messade hon Ronnie. ”KÖR!”.

Någonstans, en bit bort, hörde jag hur motorcykeln startade. Och vi ställde oss på rad bakom häcken. 11 alldeles fantastiska människor på rad. 11 000 adrenalinfjärilar i magen. Såg på Sami och ba ”fatta att det är nu det händer!”. 

Ronnie gasade in på gården. Och jestas så han gasade. Han gasade så vi vek oss dubbla av skratt. En Harley Davidson har ju heller inget nätt litet ljud, utan det lät ungefär som en parad med förargade T-Rexar. Och jag hörde att Ronnie pratade och hälsade alla välkomna och att folk skrattade jättehögt. Och hur all nervositet rann av mig när jag hörde publikens jubel när han avslöjade att vi hade kommit för att fira mycket mer än bara en födelsedag. Det gick inte ens att vara nervös då längre. Inne på gräsmattan väntade en kärleksbomb utan dess like. 

Macke, som vi faktiskt hade avslöjat vår hemlighet för någon dag innan, spelade den klassiska bröllopsmarschen på gitarr och med solen i ögonen tågade vi in. I en sådan stund hinner man inte uppfatta mycket. Det enda jag minns är Lindas rödgråtna ögon och att jag tänkte ”maj gaad så Ronnies kalsonger syns genom silkesdräkten”. Och att hjärtat var så varmt. Händerna så svettiga. Och att solen var så behaglig. 

Elvis sade så fina ord och trots att solen sken föll det ibland stora enstaka droppar från himlen. De kom liksom en och en. Och landade här och där. Som om det regnade konfetti. ”Hur kan man ens ha en sån här tur?”, viskade jag till Sami. Att vi fick uppehåll och sol och värme hela dagen och kvällen och natten, trots att åskan dånade så nära som vid Replotbron.

Ronnie gjorde ett helt fantastiskt jobb med själva ceremonin. Tänk att det ens finns sådana människor! Som tackar ja till sånt. Som fixar motorcyklar, bygger scener och uppträder som fucking Elvis i en pyjamas. Och som gör det så bra. Liksom vackert, högtidligt och hysteriskt roligt på samma gång.

När ceremonin var över hade vi glömt bort att vi borde arrangera en utgångslåt, men mamma som är handlingskraftig kopplade snabbt i ipaden och lade på en passande låt. ”Gruppbild!” ropade Malin och bröllopsföljet föstes upp på scenen. Mobilerna grävdes fram och det smattrades utaf helfvetet. Mitt i allt såg jag och Karin på varandra och ba ”Men vad ÄR det här för en låt?”. För kanske tjugonde gången den dagen brast jag ut i gapskratt när vi insåg vad det var. Mamma hade lagt på ”Over the hills and far away” med Nightwish. Inte är det säkert något fel på Nightwish (eller jo, det är det nog), men just i den stunden var det så udda och humorisktiskt. ”Men jag tyckte det passade så bra med lite … kampsång!” sa mamma och så skrattade vi ännu mer.

Kommer hädanefter alltid att ha ett gott öga till just den sången.

Och till alla som var på vår gräsmatta just i denna stund:

 

 

Och då hade festen bara börjat. 

Ja, någon gång ska jag visa lite bilder från bröllopet också. Men eftersom text är mera min juttu ska jag prata av mig först. Siktar på att vara klar cirka till jul.

Jag skrattar jättemycket när jag inser att min blogg nu har transformerats till en bröllopsblogg, jag som alltid haft så svårt för romantik och traditionella bröllopsfester. Kanske är det just därför jag tillåter mig att gå all in på bröllop. Kanske har jag medsystrar där ute, som känner att den klassiska vägen inte riktigt funkar (obs. inget fel på den klassiska vägen, obs obs).

Jag är ingen hopplös romantiker. Jag hör inte till kyrkan. Och hur mycket jag än vill, så tycker jag inte om traditioner. Och jag tycker att allt blir så mycket bättre om man får skratta samtidigt. Kan du se mig skrida vördnadsfullt fram till altaret, iklädd långklänning och blonda lockar, i armkrok med min far? Näe. Det går liksom bara inte. Om man gifter sig i smyg får man bestämma exakt hur man vill ha det.

Att man dessutom har draghjälp från en annan fest (i det här fallet min trettioårsfest) gör det hela ännu lättare. Hela veckan innan kom en massa vänner och familj och hjälpte oss med festlasset. Putte kom med tält, Ronnie och Malin kom med scen, Anna lånade lampor, Macke kom med PA, mamma kom med mat, svärisarna kom med grilltunnor, pappa kom med ovärderlig hjälp i alla tänkbara skeden. Alla byggde och donade som myror, utan att veta att de byggde ett bröllop. Ja, det är så gulligt, när man tänker på det. 

Själv tänkte jag mest på hur vi skulle få till ceremonin. Det dåliga med att få bestämma allt själv, är att man måste hitta på allt själv. Här får man ingen draghjälp av återanvända, obligatoriska repliker. 

Här fanns många svåra frågor: Hur ska vi börja allt? Vem ska avslöja att det är fråga om ett bröllop? Hur ska jag få alla mina bestwomen och Samis bestmen från publiken utan att väcka misstänksamhet? I vilket skede ska Elvis komma in? Vad ska han säga? Hur ska vi få till det utan att ha övat en endaste en gång?

Men som många gånger förr, så vet jag ganska exakt hur jag vill ha det. Bara jag sitter och tänker en stund. Och har jag inte haft svaret, så har någon annan i vår giftpakt haft det. Som det här med entrén och Elvis, till exempel.

”Ja nå, om jag ska komma in med den där dräkten, så ska det göras ordentligt”, sa Ronnie och föreslog kallt att han skulle fräsa in på gräsmattan på en fet Harley Davidson. Vi skrattade så vi höll på att storkna. Bara åt tanken. Mycket cornygare än så blir det knappast. Ronnie, i en två storlekar för liten silkesdräkt, på en HD. Nå, låt gå det. Allt som får det att kännas lite bättre för Replot-Elvis får man lov att verkställa. 

Planen var alltså denna: När festen har börjat håller jag ett välkomsttal där jag ljuger att jag ska uppträda med ett specialnummer som jag har övat in (målsättning: få publiken att tro att jag ska sjunga nåt superpinsamt, moahaha). Och till det numret behöver jag några utvalda stackare (= barn, brudtärnor och bestmän). Jag tar dem under armen och går ner till bastuns terass där jag avslöjar att detta är skarpt läge (”alright ladies, det här är inget födelsedagskalas, det här är ett bröllop – vill ni vara mina tärnor?”). De tackar förhoppningsvis ja, vi korkar en skumpa, jag byter klänning. Vi ställer oss på rad bakom häcken två och två efter varandra. Jag och Sami sist. Vi ger Elvis grönt ljus. Han gasar in. Öppnar bröllopet. Publiken jublar. Macke spelar gitarr. Och bröllopsföljet tågar in. Solen skiner.

Men för att ni ännu ska hållas i spänning slutar vi här. Den hisnande fortsättningen följer. Kommer hemligheten att avslöjas i förtid? Kommer solen att skina? Kommer den uttänkta brudtärnan Karin att bli försenad? Kommer någon (mommo?) att svimma? Kommer allt att klaffa? Kommer Linn Jungs arma nerver att hålla hela vägen in i mål?

Stay tuned.

Bröllopsbloggen fortsätter.

 

 

Här har vi två av fem brudtärnor. Två tanter man tycker om. Mommo och syrran.