Om det är någon fras som har hörts otaliga gånger inifrån badrummet under de senaste månaderna, så är det ”Om inte Emma kommer hem från Thailand snart så går jag uuuunder!” (det kan alla i den här familjen intyga med en stor suck). Och ni som sportar lugg vet precis vad jag menar: Man kan inte ha alldeles för många veckors distansförhållande med sin frissa utan att man blir galen. Det har varit många, långa veckor av gardinfrilla för min del. Bildbevis nedan.
Nå, igår ville det sig så väl att också Milken behövde klippas. Det var ju ändå 1,5 år sedan hon följde med mig till Emma sist, så det kan hända att det var på tiden, hah!
Och vilken skön grej att göra tillsammans! Tänkte på det igår när vi åkte dit. Att ju äldre barnen blir, desto viktigare blir det att, nu som då, göra något med dem var och en (eller viktigare och viktigare, vad vet jag, men det känns i alla fall speciellt). Det ger mig så mycket att få värdefull you and me-tid.
Fine, håret är den största orsaken till att man åker till Ekta, men på något sätt får man så mycket mer än bara snyggt hår. Tycker de båda, Sara och Emma, är så jäkla bra på att sprida god feeling omkring sig. Det är inte bara håret som blir snyggt, utan hela känslan i kroppen är svinbra efteråt. Och är det något man vill ge vidare till sina barn, så är det ju ändå att man ska njuta så hårt man bara kan av det här livet man får (Filip och Fredrik tangerade lite det här i sin podd förra veckan – de sa att man ska försöka ha så roligt på jobbet som man bara kan – och samtidigt behålla det – hävdar att samma gäller livet: man ska ha så skönt som man kan, utan att bli en soffpotatis).
Många av mina bekanta har hittat till Emma, efter mina hårda påtryckningar, och alla hör de av sig efteråt och säger samma sak (dvs. att hon är inte är någon vanlig frissa – hon är en frikkin’ ängel). Ser det lite som en present till mina barn, att de får dela henne med mig. Att få komma hit, dricka sin kaffe och sin kakao, bli pajad i håret, dofta gott, prata strunt och bara slappna av.
Tycker också det är så fint att se att hon och Sara får leva ut sin målbild på nya salongen (är så stolt så jag spricker, av någon underlig anledning). Vi pratade mycket om det igår, om välmående på jobbet, nu när det snart blir aktuellt för mig att kasta mig in i hetluften igen. Och där har jag mycket att inspireras av. Det märks (och syns!) att de har skapat en arbetsplats de mår bra av. Goals etc.
Och bra mådde också Milks och jag när vi åkte hem. Hon var så stolt och så nöjd och så lycklig över lockarna (”kan jag få skicka åt fammo och mommo nu direkt?”). Har kanske heller aldrig sett nåt gulligare. Och jag var så urnöjd över att äntligen se något genom luggen! Och herregud, glowet!
Jaja, nu lever man gott igen några månader. Som vanligt vet ni var de finns.
Forever Jung 