Besatt av djävulen för några timmar.

Förlossningar, ja. Det är något som Anna ibland vill prata om på jobbet just nu. Hon ska ju få sitt första barn under våren, så med jämna mellanrum diskuterar vi hur det egentligen känns att föda barn. Och eftersom det känns en hel del, så finns det mycket att säga. Här följer nu några ord om smärta.

Jag lyssnade på min favoritpodd ”En varg söker sin pod” för en tid sedan när Caroline Ringskog Ferrada-Noli nyss hade fött sitt första barn. I podden pratade de länge om den fruktansvärda smärtan och ett irriterande fenomen som de stört sig på. Nämligen att vissa mammor försöker peppa sina döttrar genom att säga att det inte gör ont att föda barn. ”Det är ingenting – det är mest häftigt”.

Och när det väl kommer till kritan så gör det så in i helvete ont. Besatt av djävulen-ont. Jag tror till och med Caroline och Liv jämförde det med att bli huggen i magen med en yxa. Ja, man tror helt enkelt man ska dö av smärta. En prövning utan nåd som nutidsmänniskan aldrig utsätts för i sin vardag. Att mammorna säger att ”det inte gör ont alls” upplevs som ett otroligt svek. För det är ju en ren lögn att säga att det inte gör ont.

Vet inte om jag har upplevt det fenomenet (har ni?), men kunde instämma i den där djävulska smärtan. Det är ju en smärta som inte ens går att beskriva, för den är omöjligt att ta fram i minnet. Det ska inte ens vara möjligt att minnas en sådan smärta (dåligt för evolutionen, I guess).

Men däremot tycker jag det finns en sak som väger upp det där hemska. Nu skulle jag behöva lite ljudeffekter här för att ni ska förstå vad jag menar, men alltså HOHHO så det är skönt att för en gångs skull ta i från tårna. När man föder får man verkligen GE ALLT MAN HAR. Det är sällan man får utlopp för all sin råstryka i sitt vardagsliv. AAAAHHHGGGGGRRRRRRRRR. Ni vet, man får liksom användning för alla muskler, alla känslor, alla jävla onda tankar SOM NÅGONSIN HAR FUNNITS. 

ALLT SKA UUUUUUUUT!

Man får skrika, man får svettas, man får svära, man får gå an som en jävla dåre, utan att någon tycker man är det minsta kokko. Det finns liksom något sinnessjukt befriande i det. Att allt är så jävla förfärligt (ja, någon hugger en i magen!) och man bara fortsätter. GIVE IT ALL YOU GOT!!!!!!!!!!! 

Ja, den typen av eufori har man ju senast varit med om under riktigt tajta handbollsmatcher i slutspelsomgången i början av 2000-talet. Att man verkligen offrar alla krafter (allt man äger och har!) för att komma ut segrande. Man känner döden flåsa runt hörnet – och just när man gråtande och spyende ropar att man dör – då ger man det en sista jävla helvetes anammaaaaaaaaaaaaaaaa – och så PLOPP. Där kom den!

Det gör så förfärligt ont att föda barn – man kan inte påstå något annat. Men det är trots allt en nära döden-upplevelse jag kan rekommendera.

För det känns så SJUKT bra att vara en fighter.

Endorfinerna i att återvända till jordelivet.

Åh herregud.

 

69343

Podbubblare på väg uppåt

Det tog några avsnitt innan jag fastnade på riktigt. Men nu håller Caroline Ringskog Ferrada-Noli och Liv Strömquists ”En varg söker sin pod” på att bli en storfavorit. Speciellt de två senaste avsnittet har varit riktigt bra. Tyckte de var aningen svårnischade i början, men nu ÄLSKAR jag (speciellt gillade jag resonemanget om överdriven artighet gentemot städare).

Här hittar du alla sju avsnitt.