Förlossningsvrålet.

Eftersom jag råkar vara lite gravid har jag med ett större intresse följt debatten (eller debatten och debatten – låt oss säga skandalen) i samband med att Sollefteå BB stängde i västra Sverige i slutet av januari. Ni minns att det därför ordnades kurs i bilförlossning för en tid sedan. För vissa kvinnor betyder nedläggningen 10 mil (cirka 100 km?) till närmaste förlossningsklinik.

Jag som hela tiden tyckt så synd om mina vänner i Vörå som har cirka 40 km till Vasa BB. Pah! Det är ju rena rama barnleken i jämförelse. Även om det sannerligen inte är en barnlek att åka en halvtimme i bil när förlossningen väl är igång (själv tyckte jag det var mardrömmen att åka de tre minutrarna från Strandgatan till Sandviken). 

Nåja, hela den här nedläggningen har gjort mig så jävla rasande, rent utsagt. Kan inte ens föreställa mig hur det känns att veta att alla inte kommer hinna fram i tid. Tänk att veta att det finns en reell risk för att just jag är den som får krystvärkar i bilen. Den skräcken asså. 

Kan ju vara att allt ståhej kring fulljouren på Vasa centralsjukhus har triggat mina taggar lite extra i den här frågan. Alla jävla nedrustningar som slår mot de sköraste. Tycker till exempel att den här gubben ska knipa igen (vem är han att tala om att vara rädd?). Likaså de som hävdade att Sollefteå BB hade för få förlossningar per dag för att hålla kompetensen på rimlig nivå. Well, som om bilen var ett tryggare alternativ. 

Det tog exakt 23 dagar innan den första bilförlossningen ägde rum. Jag läste inlägget som den födande mamman Emma Andersson skrev på Facebook igår. Blev alldeles lamslagen av beskrivningen. Här ett utdrag:

”Utan byxor eller skor, med navelsträngen hängandes och vår dotter på bröstet får jag kliva ur bilen i snön, i minusgrader. Blottad för allmänheten. Väl i ambulansen kände jag mig trygg och allting brast känslomässigt. Värsta jag har varit med om, ett trauma och mirakel på samma gång. Allt gick bra fysiskt men pyskiskt då? Är inte det minst lika viktigt? Vi som inte vill bo i storstäder, förtjänar vi inte bättre än såhär? Är detta 2017?”

Ja, det går inte att förstå. När man redan på förhand har lite darr inför en helt vanlig förlossning, att till på köpet behöva oroa sig för att nåt sånt här ska hända. Det är så fullkomligt vidrigt. 

Fine, det gick bra den här gången, men vad säger vi sedan när det börjar gå dåligt för mammor och barn längs vägarna? Är vi nöjda då? Ser lejonklorna växa ur mina fingertoppar bara jag tänker på beslut som slår enbart mot mammor och barn. I ett av världens mest jämställda länder. Gggrrrr.

Så jävla tacksam för att jag får föda nära.