Helt tillräckligt.

image

Hade en ovanligt bra kväll igår. Inte bara gick jag på en två timmar lång überskön kvällspromenad med Nadisch, utan jag gick också på föräldramöte på Milkens dagis (ungefär varje morgon glömmer jag bort att Matheo inte längre går där). Det var inte vilket föräldramöte som helst, utan det var ett ovanligt bra föräldramöte. Vet inte om det var jag som kanske hade ovanligt bra feeling och tyckte allt som sades var guld, eller om det faktiskt var det.

Det här kom jag just att tänka på när Peppe skrev om hipsterföräldervärlden. Att det sades så mycket bra om Riittävä vanhemmuus (tillräckligt föräldraskap? ett föräldraskap som räcker till? nå, att vara good enough som förälder hur som haver!) på föräldramötet igår.

Daghemmets delägare, som också är psykolog, inledde med ett peptalk om att vi som föräldrar inte ska ha så höga krav på att göra så mycket med barnen hela tiden. Att det faktiskt är good enough att bara vara hemma.

Hon sa så många bra basicsaker som jag ska försöka tänka på i vinter. Sådana grejer som egentligen är självklara, men som lätt glöms bort. Till exempel att man på inga vis behöver stressa om en sexåring inte alls visar intresse för hobbyer utanför hemmet. För en sexåring kan det vara helt okej att bara göra sina egna juttun. De hinner nog. För en treåring kan det rent av vara stressande att ha aktiviteter utanför familjelivet och dagisvardagen (att steka korv och dammsuga med en förälder kan vara en suverän kvällsaktivitet!).

Om de sedan vill spela fotboll, träna piano, orientera, dansa balett och gå på brottning ska de givetvis få göra det, men man kan ändå tänka igenom: Vilken tid väljer vi i så fall bort?

image

Och så sa hon en sak som jag, fånigt nog, glömmer allt för ofta. Att man med jämna mellanrum kan försöka tänka sig in i barnets värld. Försöka föreställa sig treåringens tankebanor. Vad känner hon? Vad kan hon allra mest behöva av mig just nu? Vad skulle hon önska? Och oftast gissar jag att det inte så mycket mer än att jag bara ska vara där. Kanske en stund i famnen och en kram. Att vi alla, mamma, pappa, Milea, Matheo, går till bilparken.

Minna påpekade också att man faktiskt inte kan vara på topp precis hela tiden (good enough mesta delen av tiden är helt okej), men att man i alla fall försöker vara närvarande en stund varje dag. Att vara supertrött och närvarande (kanske till och med slumra lite mitt i leken) är i alla fall bättre än att inte vara närvarande alls. Att bara lägga sig i sängen allihop är också att vara tillsammans.

Och tusen andra bra grejer kom fram under gårdagens föräldramöte. Är så glad att vi har plats just på det här dagiset. Herregud, flög ju på moln runt Infjärden, Dragnäsbäck och Metviken i två timmar efteråt! Kände mig så  himla riittävä och så jävla nöjd med allt.

Selektivt minne och föräldramöten.

Blev påmind om att jag skulle blogga om föräldramötena vi var på för länge sedan (där ser ni – jag är dement!). Förutom att det är spännande att sitta på minityrstolar och dippa grönsaker, så blev jag väldigt glad när personalen presenterade hur och vad de prioriterar när de handskas med våra kiddos. I Milkens grupp t.ex, är närhet jätte-jätteviktigt. Man skall alltid få sitta i famnen om man vill (och nästan alltid när man kommer till dagis ligger personalen i en hög på golvet med massor av fnissande barn ovanpå). Närhet – och att lära känna sina egna känslor. Som en av dagistanterna sade ”Här vill vi inte fostra traditionella finska män som enbart känner till två känslor – hyvä och paha”. I paha finns ju hundratals olika pahor –  besvikelse, ilska, nedstämdhet, trötthet, hunger, kyla, saknad, sorg, längtan – you name it. Utflykter har de nästan helt och hållet uteslutet, eftersom de istället värnar om trygg och bekant miljö.

Och på Matheos möte sades det också en massa annat superbraigt som jag tänkte ”gosh så intressant, det här måste jag blogga om!”. Men minns jag nåt? Det här med selektivt minne, det är verkligen något jag använder mig av just nu. Eller jo, en sak minns jag! Och det var när psykologen sade att man aldrig skall väcka sovande barn, eftersom det direkt påverkar koncentrationsförmågan. Det visste jag faktiskt inte.