Etikett: Föräldraskap

7 lärdomar från tio år av föräldraskap.

Den här veckan var inte vilken vecka som helst, utan den här veckan firade vi 10 år som föräldrar. Å ena sidan känns det rimligt. Att jag redan en tredjedel av mitt liv har gått sida vid sida med Massler. Å andra sidan känns insikten svindlande. Att 10 år bara kan passera så där.

En är ju inte direkt förvånad om jag snart sitter här och gråter över att han har flyttat hemifrån. För om det är något som är orimligt med barn, så är det att vi får ha dem som egna alldeles för kort tid. 

Har jag lärt mig något annat under de här 10 åren då?

Ja, kanske. Om vi skulle försöka bena ut det?

Har lärt mig att:

1. … man inte ska tro att något varar för evigt. Solen går ner över glansdagar, solen går upp över kaostider. När det är skit ska man tänka framåt (aldrig någonsin leva i nuet). När det är bra ska man stanna upp (carp them frikkin’ diems så hårt du bara kan).

2. Det viktigaste är att förlåta sig själv – och högt säga förlåt. Tycker det är viktigt att man visar sig sårbar och ofullkomlig. Föräldrar är inga höga, oklanderliga hästar som kommer undan. Barn förtjänar förlåtelse, vuxna förtjänar förlåtelse.

3. I veckan var jag på båda barnens utvecklingssamtal och jag blev så jätteglad när båda lärarna sa precis samma sak, att vi säkert har läst mycket hemma, för det märks på barnens språk. Tänk att sådant verkligen syns redan nu. Ångrar inte en minut av högläsning. Ger hela familjen bra fiilis i slutet av dagen. Närhet och bra språk. What could possibly vara i onödan? 

4. Att folk kan ha annan syn på barn än dig. Och det allra bästa: Att du inte behöver lyssna på någon när du väljer att uppfostra dina barn. Sweet, va?

5. Att ”Små barn, små bekymmer. Stora barn, stora bekymmer” inte alls behöver vara sant. Hur mycket trotsiga minitonåringar det än finns i huset (i skrivande stund 4 stycken), så tycker jag barnen blir bara ljuvligare och ljuvligare ju äldre de blir. Obs. bebisar är nog myz på sitt sätt (det kan eventuellt ha framkommit i denna blogg), men nog är ju människan ett fantastiskt djur när den är sisådär 7-10 år. När den vill slå sig fri ut i världen, men ännu vill komma hem till mamma om kvällen. 

6. Att man alltid högljutt ska älska mat. Och – utan undantag – alltid prata gott om mat inför barn. Så alla fördomsfritt får välja vad de gillar, utan att ärva dina nojor.

7. Att ens tjat – trots allt – inte är förgäves fast det kanske verkar så i stunden. Jag vet inte hur många gånger barnen har suckat åt mig (och härmat mig med löjlig röst) när jag har sagt något som jag tycker är viktigt (nå typ att alla människor är lika värda, att det är skitbra att betala skatt, att man inte ska gå in i främmande folks bilar eller något annat de tycker är urstörande). Men tammikukku – sedan kommer det en stund, till och med länge efteråt, när man går förbi deras rum och man plötsligt hör någon säga ”… för så är det faktiskt, att alla människor ÄR lika mycket värda – och det VET du!”. Och Sami och jag ba:

 

Radamel Falcao Goal Celebration GIF by AS Monaco - Find & Share on GIPHY

 

Så summa summarum: I 20 år framöver är det väl bara att fortsätta tjata, läsa högt, smaska högt vid matbordet och förlåta sig själv när det går åt helvete. Fett!

Kom ihåg-lista för smarta människor som ofta befinner sig runt barn.

2017 09 03 02.32.08 1

 

”Ähh, men världen kommer att vara så mycket bättre när My är stor”, sa en kompis lugnande när vi förfasade oss över någon ojämställd taskighet för en tid sedan. ”Det här har ändrat sedan när hon har vuxit upp”.

Tja, man kan ju alltid hoppas att sexismen, rasismen och alltsomärdåligt-ismen har avtagit efterhand. Att patriarkatet har gått och lagt sig, våldtäktskulturen förirrat sig i en mörk grind och att kvinnor, män och andra människor lever i sund symbios. Men sånt sker ju dessvärre inte av sig självt. En får hela tiden jobba på det – och framför allt syna sina egna handlingar. Det är sannerligen inte lätt att uppfostra barnen och framtiden (jag gör säkert fel hela tiden). Det krävs ju en hel by etc.

Och ibland – eller egentligen väldigt ofta – önskar man att allt skulle gå lite snabbare (det här med jämställdhet mellan könen i synnerhet). Men som vanligt är det bäst att börja med sig själv. Det spelar ju, som känt, ingen roll vad jag säger om mina handlingar visar det motsatta.

Om jag står hemma i hallen och predikar att utseende inte är sådär värst jätteviktigt här i livet, så betyder det också att jag måste bita mig i läppen och låta dem gå ut i allehanda ”spännande” kreationer. Om jag vill föra fram att sexism är förkastligt, så kan jag inte heller HÖÖHÖH-skratta när någon drar ett våldtäktsskämt. Allt hänger ihop. Hur vi agerar spelar roll i hur attityderna sätter sig i barnen (som många gånger verkar vara så mycket mer inkluderande i sina attityder än många vuxna jag känner).

Här är några grejer som jag har tänkt på lately, som jag önskar att alla vuxna hade på en kom ihåg-lapp i sin bakficka. Som skulle göra vägen till den där sköna framtiden så mycket kortare:

 

KOM IHÅG-LISTA FÖR
SMARTA MÄNNISKOR

 

1. Legitimera inte genom skratt

Under min livstid kommer det tyvärr att finnas folk som drar kvinnoförnedrande skämt (jag förutsätter att du inte gör det). Men det kanske är dags att sluta skratta nu. Det håller bara unkna synsätt levande. Skratta inte åt våldtäktsskämt. Skratta inte åt invandrarskämt. Skratta inte åt blondinskämt. Skratta inte åt bögskämt. Skratta inte åt pappa-kommer-med-hagelbräckan-när-dottern-ska-dejta-skämt (vi är också förbi pappans ägandeskap också, tro det eller ej). Stirra hellre ut genom fönstret och gäspa stort.

Och är du riktigt kova just då: Säg att det faktiskt är 2017 och att ingen smartis sitter och drar så ruttna juttun (folk får faktiskt börja ta ansvar för skiten de sprider, men att sluta skratta är i alla fall det minsta du kan göra).

 

2. Sluta nedvärdera det traditionellt flickiga

Det här har jag varit inne på förr, i ett helt eget inlägg. Förlöjliga inte pojkar som åtar sig något traditionellt kvinnligt (vare sig det är en syssla, ett klädesplagg, ett jobb, en lek eller vad som helst). När vi nu en gång är inne på det: Lägg av med att kalla bossiga, buffliga chicks för pojkflickor, va? De är helt vanliga flickor.

För mig är det också jätteokej om vi slutar kalla fotboll för damfotboll och ett misslyckat kast för kärringkast. Det förstärker bara den mögliga synen om kvinnan som det svagare könet. Påminn mig gärna om att vi någon gång kan diskutera varför kvinnliga hockeyspelare fortfarande inte får tackla varandra 2017.

 

3. Låt barnen själva definiera sin omvärld

Barn av vår tid är inte lika indelade i pojkigt och flickigt som t.ex jag själv en gång var. Det här kanske låter konstigt, men är lite trött på att vuxna ska hålla på och flasha sin liberala syn på kön framför barnen. ”Den här rosa tröjan passar också jääätttebra på pojkar, för pojkar KAN ABSOLUUUT ha rosa nu för tiden” och ”flickor kan också läsa de här JÄTTELÄSKIGA böckerna, det är inte bara pojkar som vill läsa om MONSTER OCH KRIG nu för tiden”. Barnen vet det redan. Det har hänt en del sedan 1992. Låt bli att kommentera vad som passar eller inte passar. Som någon smart en gång sa: Som barn behöver inte vara Leif GW Persson för att ana ugglor i mossen.

 

Lätt som en plätt! Printa och lägg i valfri byxficka.

5 orsaker till att barn gjorde mig till en bättre människa

I höstas skrev Cissi Wallin en omdebatterad krönika, som det händer att jag tänker tillbaka på nu som då – ”Att få barn har inte gjort mig lyckligare”.

 

”Att få småbarn har inte gjort mig lyckligare och det känns heller inte som meningen med livet. Det är ingen slump att många nyblivna föräldrar hamnar i såväl depressioner som relationskriser. Jag vill ha ett samhällsklimat där även de fulare känslorna får plats.”

Att få barn är, precis som Cissi skriver, oftast mer omtumlande än man på förhand kan tro. Jag kan ibland tänka tillbaka på tiden strax efter att Milea föddes och det där att jag kände en sån enorm skuld över att jag kanske inte alla gånger kände mig så ”tacksam” och ”lycklig över att allt slutade så bra”. Att jag förväntade det av mig själv. Och kände mig ganska usel när jag tidvis kände mig trött och nollställd istället.

Jag tror att många förväntar sig att den första tiden ska vara så ljuvlig. När den i många fall kan bli ett rent helvete. Humöret svajar, styngnen mellan benen svider, man blöder utaf helvftet och tröttheten som lägger sig över pannbenet går inte bort på de närmaste månaderna – i värsta fall år. Inte undra på att det kommer studier som denna: Att skaffa barn är sämre för lyckan än att partnern dör.

 

”Min son har hittills gjort mig till en bättre person. En mer lyhörd och – tro det eller ej – ödmjuk människa. Men att få småbarn har inte gjort mig lyckligare, och känns inte heller som meningen med mitt liv.”

 

Det där tror jag också att jag hade skrivit under någon gång när barnen var små. Nu när barnen är större tänker jag helt tvärtom. Som jag så många gånger har skrivit i den här bloggen, så är det så mycket som har blivit så roligt nu på senare år.

Speciellt nu under jullovet när jag har varit hemma med barnen några dagar har jag tänkt en del på det här med barn, lycka och Cissis krönika. Trots att de flesta undersökningar visar att frivilligt barnlösa oftast är pikipiki lite lyckligare, så har jag helt andra erfarenheter. Visst, det var så fruktansvärt tungt när de var små, men i slutändan gav alla erfarenheter mig så mycket välbefinnande. Jag hävdar att jag blev en lyckligare människa just tack vare att jag är någons mamma. 

 

 

5 orsaker till att barn gjorde mig
till en bättre människa

 

 

q

r

 

1. ”Nackdelarna”

Här använder jag mig av citationstecken eftersom allt det där som jag inledningsvis trodde skulle bara hemskt med att bli förälder egentligen var min räddning. Jag trodde det skulle vara urjobbigt att prioritera bort mig själv, en massa fester, sprit, krogen, bartenderjobb, charter, studieliv (ni vet, det där viktigaste i livet som 20-åring). Så här i efterhand inser jag att det var det bästa som kunde hända mig, att jag var tvungen att fokusera på en annan liten människa istället för mig själv. Har ändå varit så ego hela mitt liv. Det var verkligen dags för annat fokus. Alla farhågor om nackdelar blev det motsatta. Att prioritera mina barn var i förlängningen att prioritera mig själv.

 

78

 

2. Barndomen 2.0

Att ha barn är att rättfärdiga alla de där drömmarna som blev på hälft som barn. Disney World och Mumindalen. Camping. Tälta ute. Gå på lekland. Gå på tivoli. Ha maskerad. Besöka djurparker. Läsa alla Astrid Lindgrens böcker. Se alla Pixar-filmer. Man får göra allt det där barnsligt lustiga en gång till och låtsas att man gör det för någon annan. Plötsligt blir allt så mycket livligare igen! Äntligen en orsak att ha jultomte på julafton, ägg och hare på påsk och det där med att plocka sju blommor under kudden på midsommar! 

 

913

 

3. Det dåliga samvetet

När barnet föds, föds också ett dåligt samvete som aldrig lägger sig. Det ligger som en svag dimma över hela ditt liv. Det kan förvisso vara jobbigt om det tar över, men det dåliga samvetet är också en otroligt stark drivkraft. Det är just det där dåliga föräldrasamvetet som gör att du irriterat stiger upp från soffan, klär på barnen sju lager kläder och går ut i snöstormen – även om det i studen känns ASJOBBIGT och du VERKLIGEN behövde vila och tömma diskmaskinen. Motvilligt trampar du på i snålblåsten – tills du upptäcker att det faktiskt var just den där promenaden till parken och tillbaka som gjorde att humöret svängde för hela familjen (eller som en brukar säga: När man får barn får man lära sig att uppskatta ruttet väder). Jag som alltid har haft motvind och ångest som drivkraft har haft väldigt stor draghjälp av det dåliga föräldrasamvetet. Hade liksom inte orkat anstränga mig annars, om det ”bara” hade gällt mig själv.

 

11

12

 

4. Glädjespridande kitt

Man blir glad av att göra andra glada. Säg den lyckoforskning som inte stöder det påstående. Jag blir så varm av att se hur mycket glädje barnen för med mig, inte bara till mig, utan också till andra familjemedlemmar. Barnen har en så förenande effekt på hela släkten och familjen. Jag blir så glad av att se hur mamma, pappa, svärmor och svärfar förvandlas till mommon, moffor, fammor och faffor. Och allt vad det gör med dem. Jag vet att de blir lyckliga av att vara tillsammans – och det gör mig lycklig.

 

1a114

 

5. Prioriteringsordningen

Det är roligt att vara en ja-sägare. Men många gånger mår jag bättre om jag tackar nej mellan varven. Med barn finns det sällan utrymme för att tacka ja till allt. Har man inte lärt sig att tacka nej före man får barn får man ganska snabbt en snabbkurs i det. Ibland känns det lite svidigt när man går miste om intellektuella middagar, champagneosande partyn och vilda nätter, men å andra sidan kan det ibland vara just så att jag bara behöver lite frisk luft och åka rutschkana 10 gånger upp och ner. Sitta på en kall parkbänk och dricka en ljummen take away. Bada badkar regelbundet och godis bara på lördagar. Äta vid fasta tider och lägga sig tidigt. 

 

Slutsats: Blev absolut inte olyckligare. Bara motvilligt lycklig. Ett riktigt stort tack till mig själv för att jag var så fördärvat slarvig med preventivmedel.

Helt tillräckligt.

image

Hade en ovanligt bra kväll igår. Inte bara gick jag på en två timmar lång überskön kvällspromenad med Nadisch, utan jag gick också på föräldramöte på Milkens dagis (ungefär varje morgon glömmer jag bort att Matheo inte längre går där). Det var inte vilket föräldramöte som helst, utan det var ett ovanligt bra föräldramöte. Vet inte om det var jag som kanske hade ovanligt bra feeling och tyckte allt som sades var guld, eller om det faktiskt var det.

Det här kom jag just att tänka på när Peppe skrev om hipsterföräldervärlden. Att det sades så mycket bra om Riittävä vanhemmuus (tillräckligt föräldraskap? ett föräldraskap som räcker till? nå, att vara good enough som förälder hur som haver!) på föräldramötet igår.

Daghemmets delägare, som också är psykolog, inledde med ett peptalk om att vi som föräldrar inte ska ha så höga krav på att göra så mycket med barnen hela tiden. Att det faktiskt är good enough att bara vara hemma.

Hon sa så många bra basicsaker som jag ska försöka tänka på i vinter. Sådana grejer som egentligen är självklara, men som lätt glöms bort. Till exempel att man på inga vis behöver stressa om en sexåring inte alls visar intresse för hobbyer utanför hemmet. För en sexåring kan det vara helt okej att bara göra sina egna juttun. De hinner nog. För en treåring kan det rent av vara stressande att ha aktiviteter utanför familjelivet och dagisvardagen (att steka korv och dammsuga med en förälder kan vara en suverän kvällsaktivitet!).

Om de sedan vill spela fotboll, träna piano, orientera, dansa balett och gå på brottning ska de givetvis få göra det, men man kan ändå tänka igenom: Vilken tid väljer vi i så fall bort?

image

Och så sa hon en sak som jag, fånigt nog, glömmer allt för ofta. Att man med jämna mellanrum kan försöka tänka sig in i barnets värld. Försöka föreställa sig treåringens tankebanor. Vad känner hon? Vad kan hon allra mest behöva av mig just nu? Vad skulle hon önska? Och oftast gissar jag att det inte så mycket mer än att jag bara ska vara där. Kanske en stund i famnen och en kram. Att vi alla, mamma, pappa, Milea, Matheo, går till bilparken.

Minna påpekade också att man faktiskt inte kan vara på topp precis hela tiden (good enough mesta delen av tiden är helt okej), men att man i alla fall försöker vara närvarande en stund varje dag. Att vara supertrött och närvarande (kanske till och med slumra lite mitt i leken) är i alla fall bättre än att inte vara närvarande alls. Att bara lägga sig i sängen allihop är också att vara tillsammans.

Och tusen andra bra grejer kom fram under gårdagens föräldramöte. Är så glad att vi har plats just på det här dagiset. Herregud, flög ju på moln runt Infjärden, Dragnäsbäck och Metviken i två timmar efteråt! Kände mig så  himla riittävä och så jävla nöjd med allt.