Etikett: Familjeliv

Dagens bästa stund.

2018 06 05 05.19.50 1

 

Jag har ju återgått till arbetslivet med lite sviktande hälsa så här inledningsvis. Därför har jag kanske varit lite extratrött när jag har kommit hem efter jobbet. Brukar oftast släntra in någon gång efter 16 (igår var jag tvungen att åka hem redan 15 på grund av döden i bihålorna – såg bara vita blixtrar i vänstra ögat).

Men det fina i kråksången är att min hemkomst oftast sammanfaller med Mys andra och sista nap för dagen. Visst är det här det mest ultimata upplägget för en afterwork ni någonsin har hört talas om? Jag kastar alla äckliga jeans och skjortor och finskor åt fanders och kryper ner under täcket med henne! Finns nog ingenting som är så rofyllt som att tupplura lite med en varm baby. Hon blir så glad när jag kommer hem till på köpet. Ah, kärleken. Hur fin kan en bebbe bli?

Tiomåningens bemärkelsedag och mammans avslutningsdag.

Det här händer verkligen exceptionellt sällan nu för tiden, att den här bloggen står tyst i fem dagar. Men när man får manflu, ja – då får man manflu! Och när min familj inte trodde att jag kunde bli gnälligare, så tappade jag hörseln på högra örat igårkväll och vaknade upp med dubbelsidig öroninflammation imorse (vem är babyn i det här huset, får man fråga sig). Men men. Antibiotikan är påkopplad och sommaren ligger framför. 

 

2018 05 29 07.09.54 1

 

Och den här dagen innehåller är faktiskt inte bara usligheter. Vi har ju en jubilar i familjen! Myggan fyller 10 månader! Och som vanligt tycker jag ju att hon är världens ljuvligaste bebbe (när ska detta vända, tänker jag alltid, hur länge ska detta rosa moln pågå?). Men nu händer det så många roligheter. Speciellt att hon börjar visa tecken på att språket sakta börjar sjunka in. När man frågar var lampan är, vecklar hon ut sitt lilla knubbiga pekfinger, höjer det mot skyn och säger ”dhää”. 

Så där utifrån sett är det ju verkligen världens simplaste, normalaste, allagligaste grej, men vi beter oss som hon är världens åttonde underverk about to happen rakt framför våra ögon. ”Såååååååg ni? Hon förstod vad jag sa!!!!!! Kom alla hit! Herregud! Sååååg ni?”. Tycker det är så otroligt guliigt att hon levererar grejer till mig och tacka när hon överrräcker. Hon kan inte säga tack, utan hon säger ”ätt”. Tackar för maten med muntra ”ätt, ätt!”. 

 

2018 05 29 07.09.56 2

 

Roligt med den här fasen när de börjar härma allt. Om jag upprepar mamma tillräckligt många gånger börjar hon mammamammamamma sig efter en stund. Trots att man varit med om det två gånger förr är det lika magiskt med varje nytt barn (och lika roligt att se när de blir askränkta av att man säger nej, liksom bröööööl när hon inte får kliva in i spisen). 

Och samtidigt är det ju schlutt kaputt med mammaledighet för min del. Och det passar mig alldeles utmärkt. Vi har haft det helt fantastiskt (och ännu mer fantastiskt ska det bli). Men nu är det faktiskt mer än rätt att My får bonda loss med en annan huvudperson. Och skönt för mig att släppa tyglarna lite. Jag trodde att jag skulle vara mammaledig mycket kortare tid, men tycker nu så här när man kollar i backspegeln att 10 månader blev alldeles, alldeles lagom. Nu är det Samis  tur att få ha Myggan som sin egen (min tur att åka till jobbet och vila lite, hehe). 

Men först: Bli frisk.

Tre barn, tre lärdomar.

Det första barnet lärde mig att livet kan vara helt som förr, fast ändå inte. Han lärde mig att äta kakan och ha den kvar. Att barn nödvändigtvis inte omkullkastar en hel tillvaro. Med sitt oumbärliga lugn och sin fantastiska humor byggde han grunden till ett avslappnat och obekymrat föräldraskap.

Det andra barnet lärde mig att människor är individer. Att ingen är den andra lik, om de så stöps i samma former. Hon lärde mig att slåss och att möta mig själv i stunder jag helst hade undgått. Med sitt eldiga temperament, sitt klingande gapskratt och sin livsfarliga kaxighet påminde hon på tok för mycket om mig själv för vad som kan klassas som hälsosamt. Hon lärde mig om tack och förlåt. Och att barn omkullkastar en hel tillvaro.

Det tredje barnet lärde mig om mod. Att man måste våga för att vinna. Lita på att min tid kommer. Med sin osannolikt ljuvliga första tid i livet kompenserade hon för allt skit som hade varit. Med sina snarkande suckar och mjuka händer trollade hon bort allt ont i en arma mors trötta hjärta. Det fjuniga ljusa håret kittlade i näsan om nätterna, men det fick det göra: för allt jag ville var att bli omkullkastad. 

 

2018 05 13 08.17.17 1

Det bästa jag fått i livet är ni.

Fina saker händer när man vågar sticka upp huvudet ovanför staketet och säga hej.

Barn alltså. De är så otroligt kompetenta när det kommer till det sociala spelet – så mycket mer begåvade än vuxna ibland. 

I dag gjorde vi någonting som vi borde ha gjort för länge sedan. Jag ploppade upp huvudet över staketet till grannflickan och frågade om hon vill komma över till vår gård och leka. Försökte peppa Milks att göra det själv, men eftersom hennes finska har rostat rätt mycket sedan hon gick dagis så våååågade hon inte riktigt själv (hon har gått två år på svenska nu, och tyvärr har vi inte riktigt underhållit finskan så väl).

Flickan blev superglad, kom springande ner för gatan och jag höll en liten kick off på vår picknickfilt (introduktionsföreläsning eller workshop, eller vad ni konsulter vill kalla det – när man svetsar ihop okända till ett team). Nå nu skojar jag, egentligen knagglade jag på med ”Jaha jaha, mikä sinun nimi on? Minun nimi on Linn. Jaha jaha, kuinka vanha olet? Minä olen 32. Tämä on Milea ja hän on 7 vuotta vanha. Kiva kiva” och log jättestort och svalde alla ändelser. Och sedan gav jag dem en fotboll och ”hämtade jag saft” och ”bytte blöja på My” så de skulle komma igång.

Och de lekte i nästan 5 timmar. 

I början var Milea lite ur form, så de löste kommunikationen med att prata ett intressant kycklingspråk (de kucklade hejvilt över gräsmattan och viftade med händerna) när de sparkade fotboll. Men vid halv åtta när jag gick ner på gatan för att säga att hon skulle komma in och äta, så flöt det redan mycket, mycket bättre.

Tycker det är så beskrivande för hur skön attityd barn har till mycket. När man saknar ett gemensamt språk, så leker man höna och pekar och viftar och skrattar. Liksom ingen skam eller genans – man ser helt enkelt till att få förståelsen att fungera. När de inte alls förstod varandra fnittrade de och bad mig förklara. Och den här dagen kom med en självklar insikt: ett gemensamt språk är faktiskt inte alls avgörande när man leker med lego, spelar chokospelet eller ritar med kritor på trottarer. 

Däremellan skulle vi hämta Sami från flyget, så Milea fick pausa leken en stund. Hela vägen tillbaka i bilen övade hon på att säga ”Hei, onko x kotona?” och ”Tuletko ulos leikkimään?”. Stod och kikade på balkongen när hon kavat traskade över och plingade på. Och så lekte de igen!

”Det är så härligt att ha en ny vän”, sa Milks vid kvällsmålet. ”Synd att ingen av oss förstår någonting! Men det gör nog ingenting!”. Det var kanske det skönaste och mest fördomsfria jag hört om vänskap på flera år. 

Barn alltså. Bäst.

Att sluta amma är lite som att sluta röka.

.. eller det vet jag ju inget om, eftersom jag aldrig har slutat röka (inte ens börjat). Men jag kan tänka mig att det går till ungefär så här. 

Igår slutade jag amma.

Men jag började igen tre gånger. 

Hehhe.

Det var liksom inte så lätt som jag hade föreställt mig. Har aldrig slutat amma de andra barnen, eftersom amningen alltid har slutat med mig. Den har bara lagt av innan den knappt har kommit igång. Men nu är det nog dags, känner jag. Har ammat jättemycket och jättegärna i 9 månader, men nu är vi klara.

Så vi köpte några Nan och ammade ”en sista gång” (HAHA).

Men på eftermiddagen hade jag så ont i brösten och orkade inte hämtade pumpen. Så jag sa överslätande som en gammal nikotinist ”nå, en gång till kan inte skada”. Aj että lättnaden! Kan tänka mig att det känns lika befriande som en fet cigg när man är riktigt beroende och har väntat länge. Ja ja ja. Det får vara sista gången då, sa jag igen. Bra! Skönt! Tack!

… tills det blev kväll och My inte riktigt fick tag i sömnen. Så jag tänkte tyst för mig ”nååå, en gång till kan väl inte skada”, såg mig oskyldigt omkring och ammade henne ”en sista gång” till sömns. Nå, där var det! Nu var det över! Bravo, jag! Grattis till nio jättefina amningsmånader!

Janå, det visade sig att Sami bara hade köpte två Nan. Så när det var dags för morgonvila dagen därpå och vi kanske tyckte att hon skulle få sig en flaska, så var allt schlutt kaputt (hah!). Det var bara att börja igen för tredje gången. För ingen orkade gå över gatan till Sale i regnet. Hehe. Latheten vet oftast inga gränser i detta hus.

Men i dag! I dag har jag inte ammat en enda gång! 

Med det konstaterat inte sagt att detta var slutet. Men vi hoppas!

 

2018 05 02 01.17.01 1

Flash: Den ljuva tiden är över – rapport om niomåningen.

För cirka en månad sedan sa jag till min man: “Nog är det ju ändå otroligt att det har gått över 8 månader och jag ännu inte har känt någon som helst irritation på My! Att det finns människor som är så här gamla och har mammor som aldrig har varit irriterade på dom! Det är ju helt ofattbart!”

“Det är inte sant!” sa ett stort barn. “För i Vietnam, när vi sku fara hem, var du ju urstörd! Minns ju inte? I hotellet? Vid sängen?”. Men det är faktiskt inte sant. För det var bärselen som var urstörande – inte My. Hennes fot trasslade in sig och jag hade jeans i 30 graders tropisk värme. Vem skulle inte bli irriterad? Tycker nästan inte att det räknas, heh.

Men vet ni – nu! Nu är nog tiden när jag inte ha varit irriterad på My förbi. Vi kom tillbaka till Vasa igår kväll efter något som närmast kan kategoriseras som En Riktigt Irriterande Helg. Nio månader gick skitbra. Men alltså den senaste veckan i Karis. Huhhu.

My har blivit så blyg. Och jag förstår, jag förstår, jag förstår. Det går över och det är en fas och bla bla bla, men på fem dagar satt My i famnen på mamma och pappa EXAKT NOLL GÅNGER. Bara pappa ens kom i närheten av henne skrek hon i högan sky. Jag fick inte ens lägga henne på golvet när det fanns människor i samma rum, för då tjöt hon som sirenen på en rostig ambulans.

Har mer eller mindre haft en baby på höften, dygnet runt, i fem dagar. För hon tycker allt och alla är så lääääskiga. Få saker är så kvävande som bebisar som gnäller. Vi har konstatera att the glory days är över. Smekmånaden förbi, taco hej!

 

2018 05 02 01.17.02 1

 

Så här är det väl att ha barn, I guess. Men har varit så van vid att hon är medgörlig att jag inte riktigt kan acceptera att hon gör livet lite svårare för oss just nu. Har inte heller haft barn som är blyga för familj och barnvakter förr, så det känns ju lite snopet att inte kunna ge alla inblandade den kärlek de förtjänar och en själv den fritid man behöver. Det är helt otänkbart med barnvakt just nu, eftersom ingen part är sugen (hon sku säkert skrika tills hon tuppar av). Men vi ska väl tro att det går över, så vi slipper forcera. För ett liv utan barnvakter är otänkbart.

I övrigt är hon så gullig och snäll. Bara hon får vara med oss fyra. Direkt någon annan kommer in i bilden är det som om hela hennes system fuckas upp inifrån. Men så där annars: Äter bra. Sover bra. Sportar storlek 80 i kläder. Vinkar gulligt. Står upp överallt. Men det där hatet mot människor (obs – gäller ej barn, bara vuxna) får vi jobba lite på. 

Nå, oavsett kommer vi ju inte ifrån det faktum att hon så attans gullig. Se nu!

 

2018 05 02 01.17.00 1

Känslomässig svindel.

När man tänker på saken, så finns det mest fördelar med att bli äldre. Man blir lite lugnare, lite mer obrydd, lite mer jajajaaa whatever. Man vågar mer. Står upp. Sitter ner. Accepterar. Väljer. Förstår. Och känner sig allmänt lite klokare (man kanske inte är det alla gånger, men den känslan, aj aj aj).

Man kanske förlorar lite på orken, bakiskänslan efter två glas vin, ryggen, synen och rynkorna, men överlag mest bra grejer. Sedan finns det en grej som har kommit med kraft de senaste åren: känsligheten. 

Kanske är det för att man har insett att inget varar för evigt (allra minst livet). Och att inget är självklart (i synnerhet inte livet). Åh, det är så mycket hela tiden nu, som får läppen att darra. Kan inte ens skylla på hormoner. Föreställer mig att det måste vara åldern, att man förstår att man inte är odödlig, som gör att tårarna flödar lite här och där. Man vet att allt det roliga tar slut en gång (och sakta börjar man använda cykelhjälm och känna tacksamhet).

Jag skrev om det  på insta igår, att det händer att jag måste böla lite i smyg i täcket, när My har somnat om kvällen. Hon är ju oftast ljuvlig, men det finns ju inga gånger som barnen är så ljuvliga som när de sover. Jag kan känna en sådan otrolig överväldigande ”det här är bara för mycket”-känsla när jag ser hur gulligt hon sover där i sängen. Att hon är för bra för att vara sann. Kanske just för att det aldrig var självklart att vi skulle våga – och ännu mindre: få! – en till. 

Och inte vilken random baby som helst, utan ett praktexemplar! Kan inte sluta aaaw:a mig om kvällen, kan knappt släppa de där mjuka varma babylåren och ba: tänk! Tänk att vi vågade! 

Eller kanske snarare: Tänk att vi ens tvekade! Tänk om den här fantastiska lilla människan bara skulle ha blivit en liten, liten längtan i en arma mors hjärta. Så gott som varje kväll, denna känslomässiga svindel. Ack, känsligheten. Ack, tacksamheten. Man bejakar den gärna.

För se nu!

 

2018 04 21 10.26.29 2

Sexte bästa dagen.

I en idealistisk värld skulle jag ha tid att hänga enskilt med barnen mycket mera än vad jag gör nu. Tycker inte att behovet har funnits förrän nu. Har haft så himla mycket tid för stora barnen hela hösten och vintern, medan babyn har legat på någon filt varit allmänt tillfreds med livet. 

Men nu när bebben har blivit större kommer hon ju i raketfart och rycker i byxbunten tills man tar henne i famnen. Förra veckan sa Milken faktiskt (om än väldigt diplomatiskt och snällt) ”Man får ju aldrig vara med mamma mera, utan att en sån här gullis kommer i vägen!” när My trängde sig förbi. Hon log mot bebben och pussade henne i håret, men det var liksom ändå nåt där i ögonen som knep till i den här arma moderns hjärta.

.. som i sin tur ledde till att jag i går sopade kalendern på program och ägnade en hel eftermiddag åt bara Milky Milks. Hade lite ärenden att sköta under dagen, men messade att hon skulle vara klar klockan 15.00 och stå ute på trappan hemma, så skulle jag plocka upp henne. Tycker det ger mig så mycket också. 

Hade i smyg packat simhallsväskan före. Och ni kan tänka er fejset när vi parkerade utanför simhallen! En lättare människa att pleasa finns knappast. Hon var så lycklig. ”Och med bara mamma! Simhallen – bara med mamma!” sa hon kanske en kvartsmiljon gånger innan vi ens hade hunnit byta om. 

Hon brukar ofta säga att när hon vaknar på natten med mardrömmar så brukar hon tänka på vårt bröllop för att bli lugn igen (är det inte ljuvligt?). Tycker det är så gulligt att det var en så bra kväll att hon kan tänka den för att mota monster i grind. När vi satt i bastun efteråt sa hon ”Jag tror faktiskt att det här är min bästa dag efter ert bröllop”. Tyckte det var så mysigt och anspråkslöst, så jag skrattade högt. Varpå hon kontrade: ”Nå, kanske inte andra, men vi säger sexte!”.

Sedan åkte vi (mycket skrynkliga och hungriga) hem med god stämning i magen. Svårt är det ju inte, att göra en sjuårings dag. 

 

❤

 

2018 04 19 11.08.43 1

Hur ska det gå för mammorna?

domande mammor

 

Jag såg en instapost av Amanda Schulman häromdagen, som jag fick lite feeling av. Eller feeling och feeling. Tänkte att jag skulle blogga om det. Inte för att jag nödvändigtvis känner igen mig. Jag har inte blivit utsatt för hårda domar och pekpinnar (eller så har jag bara varit för dum för att inse att de var avsedda som just pekpinnar). Men så är jag ju inte heller någon offentlig person med hundratusentals följare, utan mest en vanlig trebarnsmorsa med ovanligt snälla bloggläsare.

Det är varje flerbarnsmammas plikt att stötta förstagångsmammor, skriver Amanda. Och det har hon förstås rätt i. Duger gör vi allihopa! Men jag vet inte hur ofta jag under vintern har klickat upp blogginlägg i Facebook-gruppen ”Finlandssvenska bloggare” som har handlat om att känna sig som världens sämsta morsa. Ofta har de kanske också innehållit en liten rant om att vi måste sluta jämföra oss med varandra. Om mammashaming etcetera. 

Och jag har funderat mycket kring det. Att det är så absurt om man tar ett steg tillbaka och försöker kasta om rollerna. Har ni någon gång sett en pappa som har kastat sig ut och ba ”ääää, jag känner mig som världens sämsta farsa”? Kanske finns det någon, men jag har i alla fall inte sett till någon.

En känner ju jättemånga mammor här i livet. Unga, medelålders, gamla, jättegamla. Alla är de unika på sitt sätt, men om det är något som förenar dem alla, så är det att de alla har gjort så gott de har kunnat, med de förutsättningar som de har haft i det skedet av livet. Nu generaliserar jag kanske, men jag tror till och med att många av dem har gjort ett större jobb med barnen än papporna – men likväl är det de som står där och känner sig som den sämsta föräldern i världen. Intressant, va. Orättvist, you say? Kanske?

Ska det verkligen vara nödvändigt att känna den känslan då? Nå, nu är känslor till för att kännas och det går inte alltid att rationalisera bort sånt som känns hårt inuti (om det är någon som vet det, så är det jag!). 

När jag fick mitt andra barn sa en klok person ”Ja, barnen går det minsann ingen nöd på, dom behöver du inte oroa dig för, men mammorna – hur ska det riktigt gå för mammorna?”. Och jag har skrattat mycket åt det (och haft mycket tröst av just den tanken i mitt föräldraskap). Hur vi än gör, så överlever barnen högst sannolikt. Men med alla dagens alternativ, alla krav, alla normer, faror, fällor och gud vet vad – ja, där står mammorna med flackande blick och darrar. Helt lätt är det inte.

Nu har jag inga vetenskapliga belägg för mitt påstående, men min magkänsla säger att det aldrig har varit så lätt att vara bebis som nu – men aldrig varit så svårt att vara morsa.

Men för mig har det varit en stor tröst att se på mig själv i bemärkelsen att jag alltid jobbade med de förutsättningar som fanns. Inte var jag någonsin den bästa möjliga morsan (ofta var jag till och med riktigt rutten). Men när jag inte orkade hela vägen in i mål, så fanns det helt enkelt inga andra vägar. Då var allt snällmammi-kapital avverkat för den perioden – och så var det med den saken!

Det var inte så att jag ville skrika och vara trög. Det var livet och orken och skiten som kom emellan, så som livet och orken och skiten tenderar göra. Det var nu inte så att jag till exempel ville föda ett prematurbarn till exempel, men vem kan välja det? Sedan fanns det perioder när jag var rakt igenom underbar. Så där så att jag själv såg mig själv i spegeln och tänkte ”VEM ÄR DU, DU SOM ÄR SÅ FRUKTANSVÄRT SNÄLL OCH HÄRLIG?”

Tänkte att jag skulle säga det högt, en gång för alla, så som Amandas flerbarnsplikt råder. Att jag ser (och tror!) att vi alla kämpar på – även om vi många gånger rör oss i vitt skilda riktningar och med helt olika förutsättningar. Ibland går föräldraskapet skitbra, ibland går det helt åt helvete. Ibland finns det kraft och utrymme för förbättring – ibland inte. 

Och när man ser att grannen harvar på, minst lika hålögt i sin gräsmatta, kan man bara vinka och säga tjena. Kanske harvar hon på ett sätt jag inte gillar, men kanske gör hon det på ett sätt som gör det lättast för henne just nu. Hur vi än slirar på i föräldraskapets dikeskanter tror jag ändå sällan det finns belägg för att vi är sämst i världen. Och finns det, så finns det säkert också förklaringar (för att inte tala om lösningar).

Snäll klapp på kinden!

 

Propagandamaskineriet ligger i.

2018 03 24 11.19.56 1

 

Ibland önskar man att barn skulle vara som modellera. Att man skulle få forma dem helt som man vill. Oftast går det ju käpprätt ner i dikesrenen, men ibland lyckas man ju styra dem pikulite åt ett önskvärt håll.

Det är ju till fördel – i synnerhet när det kommer till intressen. 

Ta nu golf till exempel. Gissningsvis skulle jag i hemlighet gråta blod om mina barn skulle gå i gång på golf (finns få saker jag tycker är så infernaliskt tråkiga som golf och minigolf, sori nu). Tänk om man var tvungen att tillbringa sina somrar på en golfbana (zzzzzzzzzzz).

Därför föreslår man ju aldrig heller att de ska testa på det.

Simple as that.

Men däremot försöker man ju i smyg – sakta, sakta – puffa dem i sådana riktningar som man själv gillar. I alla fall så länge de är någorlunda formbara. Snart kommer ändå en dag när de släntrar in genom dörren och säger att golf är den enda vägen – och då får man ju ge med sig (kanske man upptäcker nåt trevligt med golfen dårå). Men tills dess får man idka lobbying i valfritt väderstreck. Min pr-maskin snurrar ju hårt för bollsport och kultur (”fotboll och böcker är livet” kunde det stå på mina propagandaplakat som jag marscherar runt med).

Och vi har ju vunnit mycket mark på den fronten de senaste åren. Som det ser ut nu så är de båda fotbollsspelande bokentusiaster (My är mer en bokslukare i den faktiska bemärkelsen – hon äter upp boken, sida för sida). 

Ens arma kulturhjärta får sig en liten kick när barnen just nu tycker det bästa som finns är att ”läsa boken – och sedan se filmen”. Blir själv alldeles till mig av iver när jag ser att det finns filmer om böcker vi nyligen läst.

Vad får t.ex en tioåring att studsa upp från soffan och komma springande till köket och ba ”OOOO EM GEEEEE, vet du mamma vad jag har sett!!!!!”. Och man tror typ att Zlatan har plingat på för att sälja jultidningar – på den nivån är upphetsningen.

 

– Veeet du vad jag just såg för trailer i teven???
– Nå?!
– SVJ FINNS SOM FILM!!!!!!!!!!!!!

 

SVJ (Stora Vänliga Jätten) av Roald Dahl (Masses favoritförfattare vid sidan av Moni Nilsson) läste vi någon gång i vintras – och tydligen går den på Viasat just nu. Vilken lycka! Blev själv riktigt glad. Ser att den är relativt ny också (2016). Hade gärna sett den på bio. Men nu får det bli filmkväll. Yass! Fast det är ju inte helt lätt. På vår lista finns även Tsatsiki, farsan och olivkriget (2015) som vi nyss läste ut. Alla dessa vaaaalmöjligheter! 

Men först: Fotbollsträningar.

Ett barn som hör sina styrkor lär sig att tycka om sig självt.

2018 03 21 10.55.17 1

 

Trots att Fader vår har varit bortrest på träningsläger hela veckan har vi haft tre riktigt fina dagar med barnen här hemma. Känns så skönt att ha kommit till ett skede när man inte ens tycker det är jobbigt att den ena åker bort. Barnen är så snälla och vardagen rullar på i sakta mak. Tänkte till och med i min naivitet: ”Kanske kunde man ha hur många barn som helst – bara man fick dem med minst sju års mellanrum, hah!”.

I morse när vi åt frukost satt de stora med hjärtögon och fanstiserade om när My ska börja dagis (framför allt när man får hämta henne som en lerig, snorig kuraklimp från dagisgården – det tyckte de var uuuuurgulligt). Och jag tänkte – återigen – på vilket privilegium det är för en liten människa att få ha så här många stora människor som älskar henne till döds. Deras outtröttliga lekar och kramar och snälla ord. Kommer de alltid att orka vara så här bra mot henne? Kan man ens få en bättre uppfostran? Kommer jag ens att behövas? Heh.

Förresten, på tal om uppfostran: Jag pinterestade efter bra väggfärger till barnens rum igår kväll och ramlade då över något helt annat. Mycket är ju fullkomligt megatöntigt på Pinterest, men hittade någon föräldrasida med en massa uppfostringsdravel. Och även om jag för det mesta tycker att sånt är överskattat (för man är ju ändå som man är – tycker det är mer eller mindre omöjligt att ställa sig efter någon ”metod”).

Men det här tyckte jag ändå var tänkvärt. Vi behöver ju inte ta diskussionen om arv och miljö just nu (räcker gott och väl med en nypa salt!). Här kommer en ytterst fri översättning (från engelska) om något vi kanske kan tänka på någon gång när vi orkar. Som en sorts onsdagspepp i allas vårt förhållningssätt till småttingar (och varför inte vuxna också!).

 

Ett barn som ofta blir kritiserat lär sig att döma.

Ett barn som ofta blir förlöjligat kryper in i sitt skal och blir blygt.

Ett barn som lever med rädsla blir oroligt.

Ett barn som lever i avundsjuka blir missunnsamt. 

Ett barn som lever med skam lär sig att känna sig skyldig.

 

Men!

 

Ett barn som får uppmuntran lär sig att försöka.

Ett barn som ser generositet förstår det goda i relationer.

Ett barn som ser ärlighet lär sig förlåta.

Ett barn som lever i empati lär sig vänlighet.

Ett barn som hör sina styrkor lär sig att tycka om sig självt.

Ett barn som lever i acceptans lär sig att älska.

 

Japp. Det var det. Trevlig onsdag!

Aldrig hade man väl kunnat tro.

En av mina favoritbloggare Sara Rasmus skrev ett fint blogginlägg igår, om såren i småbarnsåren. Har ni inte läst det ännu, så kan ni exempelvis göra det precis NUH. Jag kan känna igen så mycket.

Inte nödvändigtvis från den här gången, men från förra gången vi hade små barn i det här huset. Att få barn tätt sliter så fruktansvärt på humöret, på relationerna, på människan. Ingen gång är livet så hardcore som just i den där fasen Sara beskriver. 

Gigantiska vågor av dåligt samvete kan fortfarande överrumpla mig när jag tänker tillbaka på hur skiiiit jag var som förälder när stora barnen var små. Jag blir så fruktansvärt elak när jag sover dåligt. Och ibland känns det som om jag inte gjorde någonting annat än skrek mellan åren 2010-2013. Antagligen var jag inte så hemsk som jag minns, men man minns ju alltid bäst det man gjorde fel.

Det är så jäkla svårt att vara människa och god hela tiden.

Och när jag ser på barnen i dag tänker jag att de har klarat sig rätt bra ändå. Och när jag ser på mig själv i dag så tänker jag att jag har klarat mig rätt bra ändå. 

Men det trodde man ju inte där och då. När alla, vuxna som barn, trotsade och skrek lika mycket. Då levde man verkligen i tveksamhetens tid, som Lisa Ekdahl sjunger i en så fruktansvärt bra låt från 1994. Aldrig hade man väl trott att en mamma skulle komma ur det hela med förståndet i behåll, aldrig hade man väl trott att en parrelation skulle sluta i ett giftermål och aldrig vågade man chansa på att barnen skulle bli så fantastiska. 

Men det blir bättre!

Och till er som kämpar – här kommer en fin låt!

 

Sjumåningen – detta har hänt.

Satt och väntade på den tjugonionde som aldrig kom! För tydligen var det februari. Den 29:e varje månad brukar jag bjussa på en hiiiiiisande och oliiiidligt spännande rapport från bebilyfe. För då fyller Mytte the Myth jämt. Den här gången sju månader. Sju-huuu! Fattar ej.

Tycker också vi har kommit till ett mycket tydligt brytningsskede nu. När the glory bebilyfe är över. Mellan sex och sju månader hände typ allt. Nu har hon liksom blivit så mycket mer ett  barn. Och det beror främst på två saker:

1. Hon har börjat äta mat. 

2. Hon har lärt sig åla.

 

2018 02 22 05.28.55 2

 

Och när bebben börjar äta och röra sig framåt finns det sällan någon återvändo. Då går det snabbt utför, hah.

Jag hade verkligen inga förhoppningar om att det fysiska skulle gå så här fort med My, eftersom de andra har varit oerhörda latmaskar. Men så här i efterhand har jag kommit fram till att det nog har varit jag som har hämmat deras fysiska utveckling genom att spänna fast dem i diverse babysitters och gud vet vad. Och ännu värre – haft dem att sitta innan de ens har lärt sig sitta själv. Min lättja visste tydligen inga gränser förr i världen. My har inte varit någon annanstans än på golvet, golvet, golvet. Och så lärde hon sig åla flera månader före de andra också.

My hade två krisdagar förra veckan, när hon bara låg på golvet och ojvojade sig över att hon inte kom framåt. Gnällde och svor och var allmänt jobbig. Jag skrev på insta typ ”Om My inte lär sig krypa i morgon, så blir jag galen”. När jag skrev det suckade jag högt för mig själv och tänkte att det säkert blir två-tre månader av gnällplåga (Matheo t.ex, han låg helt stilla tills han var typ 8 månader). Meeeen som den mönsterelev Mytte alltid har varit, tog hon mig på orden och lärde sig påföljande dag. För bra för att vara sant! Nu är hon nöjdare igen.

 

2018 02 24 10.13.27 1

 

Och maten, som gick så saaaabla trögt i början, går nu alldeles utmärkt (det händer att man tror hon ska sluka hela min arm). Två portioner batat/morot/potatis/nåt ditåt klämmer hon i sig per dag. Det är väl tredje veckan vi är inne på nu. Så det tar sig. Ska provköra gröt på mixade havregryn här i dagarna. Tänker att det snart är dags att introducera det bästa som finns i hela världen: frukost. Och förresten, jag saknar amningsblöjan så oerhört. Det här människobajset är fullkomligt vidrigt. Varje dag försöker jag förklara för henne att människor inte är gjorda för att ha å göra med andra människors bajs, men det är som om hon inte lyssnar.

I övrigt skulle jag säga att Mytte är en människa med gott humör. Flabbar mycket och ofta. Kan sitta i famnen hur länge som helst och filosofera in fingrarna i näsborrarna. Hon somnar bra (sover 2-3 ggr om dagen) och tycker att mamma är fullkomligt bäst (nå, klandrar ej henne, jag är ju bra, ehehe). Undrar om det här med mammigheten kan härledas till nåt med amningen. Våra andra barn har aldrig haft nån skillnad på mig och Sami. Men My är så tydligt mera förälskad i och beroende av mig. Har ju inte ammat de andra i närheten av så här länge och således har kanske Sami varit mer delaktig i mys och gos och mat och tröst då. Nu spekulerar jag hejvilt. Har faktiskt inga belägg för min hypotes. Kanske är hon bara en mammig typ? Eller så är jag bara en SÅ FANTASTISKT ROLIG MAMMA.

 

2018 03 01 10.20.40 1 1

 

Om Mytte skrev i en mina vänner-bok skulle hon förmodligen rafsa ner ”Favoritmat: Mobilladdare från Huawei”. Största utmaningen just nu är att hålla koll på alla sladdar. Hon går totalt loco på alla laddare som finns här hemma. Eller vilket band eller rep som helst. Och svänger man runt hörnet, så är hon bergis in i sotluckan i vardagsrumsspisen. Tycker det här är så huvudlöst roligt! Som ni märker är det alldeles nytt. Om en vecka har jag tröttnat på marodören och gråter när alla mina fina saker är sönder. Ja ja ja. Den dagen den sorgen!

 

 

Här kan man läsa om sexmåningen,
femmåningen, fyrmåninen och tremåningen.

7 lärdomar från tio år av föräldraskap.

Den här veckan var inte vilken vecka som helst, utan den här veckan firade vi 10 år som föräldrar. Å ena sidan känns det rimligt. Att jag redan en tredjedel av mitt liv har gått sida vid sida med Massler. Å andra sidan känns insikten svindlande. Att 10 år bara kan passera så där.

En är ju inte direkt förvånad om jag snart sitter här och gråter över att han har flyttat hemifrån. För om det är något som är orimligt med barn, så är det att vi får ha dem som egna alldeles för kort tid. 

Har jag lärt mig något annat under de här 10 åren då?

Ja, kanske. Om vi skulle försöka bena ut det?

Har lärt mig att:

1. … man inte ska tro att något varar för evigt. Solen går ner över glansdagar, solen går upp över kaostider. När det är skit ska man tänka framåt (aldrig någonsin leva i nuet). När det är bra ska man stanna upp (carp them frikkin’ diems så hårt du bara kan).

2. Det viktigaste är att förlåta sig själv – och högt säga förlåt. Tycker det är viktigt att man visar sig sårbar och ofullkomlig. Föräldrar är inga höga, oklanderliga hästar som kommer undan. Barn förtjänar förlåtelse, vuxna förtjänar förlåtelse.

3. I veckan var jag på båda barnens utvecklingssamtal och jag blev så jätteglad när båda lärarna sa precis samma sak, att vi säkert har läst mycket hemma, för det märks på barnens språk. Tänk att sådant verkligen syns redan nu. Ångrar inte en minut av högläsning. Ger hela familjen bra fiilis i slutet av dagen. Närhet och bra språk. What could possibly vara i onödan? 

4. Att folk kan ha annan syn på barn än dig. Och det allra bästa: Att du inte behöver lyssna på någon när du väljer att uppfostra dina barn. Sweet, va?

5. Att ”Små barn, små bekymmer. Stora barn, stora bekymmer” inte alls behöver vara sant. Hur mycket trotsiga minitonåringar det än finns i huset (i skrivande stund 4 stycken), så tycker jag barnen blir bara ljuvligare och ljuvligare ju äldre de blir. Obs. bebisar är nog myz på sitt sätt (det kan eventuellt ha framkommit i denna blogg), men nog är ju människan ett fantastiskt djur när den är sisådär 7-10 år. När den vill slå sig fri ut i världen, men ännu vill komma hem till mamma om kvällen. 

6. Att man alltid högljutt ska älska mat. Och – utan undantag – alltid prata gott om mat inför barn. Så alla fördomsfritt får välja vad de gillar, utan att ärva dina nojor.

7. Att ens tjat – trots allt – inte är förgäves fast det kanske verkar så i stunden. Jag vet inte hur många gånger barnen har suckat åt mig (och härmat mig med löjlig röst) när jag har sagt något som jag tycker är viktigt (nå typ att alla människor är lika värda, att det är skitbra att betala skatt, att man inte ska gå in i främmande folks bilar eller något annat de tycker är urstörande). Men tammikukku – sedan kommer det en stund, till och med länge efteråt, när man går förbi deras rum och man plötsligt hör någon säga ”… för så är det faktiskt, att alla människor ÄR lika mycket värda – och det VET du!”. Och Sami och jag ba:

 

Radamel Falcao Goal Celebration GIF by AS Monaco - Find & Share on GIPHY

 

Så summa summarum: I 20 år framöver är det väl bara att fortsätta tjata, läsa högt, smaska högt vid matbordet och förlåta sig själv när det går åt helvete. Fett!

I riskzonen.

2018 02 16 10.19.30 1

 

Nu är det lätt att leva.

Jag skrev en rubrik som löd så igår. Men jag hann aldrig slutföra inlägget, eftersom livet kom emellan. Myslis faddrar och eviga beskyddare, Malin och Jenny, kom över på lunch. Flera gånger i veckan tänker jag på det nu för tiden. Vilken ynnest det är att få vara med om det här livet.

Visst finns det stunder man känner sig schleten, som min man brukar säga, men uppskattar det här lediga babylajfet så oerhört. Bara en sån sak att man får bjuda in två vänner på lunch och diskutera hur vi ska gå vidare med Mys andliga och spirituella fostran (det är väl ungefär vad faddrar är till för). Ne nu skojar jag förstås. Men fördelarna med småbarnsliv är så många just nu, att jag knappt hinner skriva ner dem. I ett vanligt liv är hemmaluncher med kaveris så sällsynta.

När alla barn var hemma igår låg de på mattan i en hög och kramades. Tänker ofta på att My måste ligga i riskzonen för att vara ett av världens mest älskade barn. Och då syftar jag mest på kärleken hon får från sina syskon. Det är inte klokt hur de bombar henne med värme och närhet och fina ord. Undrar hur länge sånt håller i sig, om de alltid ska gå iväg med henne och ulligullipluttenutta sig. Varje dag dränks hon i deras applåder och berättelser om att hon är världens bästa bebis.

”Man kaaaan inte ens vara så gullig som du, men du kan, för du är sååå myyyycket bättre än alla andra, My. Och så har du så fiiiiint babyslajm i låren! Och vad ditt hår har växt! Och du är så duuuuktig på att slå handen i bordet”.

(för det är ju verkligen jättesvårt att slå handen i bordet, heh)

 

2018 02 15 04.43.20 2

2018 02 16 10.21.38 1

 

Igår kväll när My redan hade somnat läste de av någon anledning Trotsboken, och föreställde sig hur My skulle se ut när hon är två år, och hur gulligt det ska bli när hon blir arg och säger ”bill inte” och morrar. För egen del gissar jag kanske att det gulliga EVENTUELLT har lagt sig i det skedet, men det vore ju rätt skönt att gå in med den inställningen, att trotsiga tvååringar är gulliga. My blir alltid så glad när Matheo kommer hem från skolan, ser redan framför mig att jag alltid ska kunna använda honom som muta och avledande, rolig gubbe. Sedan när det här goda humöret har lagt sig. Men det ser vi inget slut på ännu. Gladare baby finnes icke.

Jajaja, som jag sa. Hemmalivet i ett vintrigt Vasa, februari 2018, inte är det skit inte. Det är så skönt att ha tiden som sin egen. Att det är jag som håller i tyglarna för hur dagen ska ridas ut. Nåja, visst har vi en miljon tider att ta hänsyn till. Men det känns i alla fall som jag har bra kontakt med andningspauserna. I dag ska jag hänga med febrig Matheo (han vaknade med kroppstemp på 38 i morse) och ikväll ska jag äta middag på Fondis med mina Sevendays-kollegor. Yass!

Resa med bebis – tänk på det här!

Autentisk diskussion i bilen:

Jag: Folk ha fråga på insta om jag kan blogga om hur det är att resa med barn. Har du nå tips?
Sami: Njae, om vadå?
Jag: Om hur det är att resa med barn. Hur går det att resa med barn?
Sami: Bra går det väl..? Ja, bra skulle jag säga.

(Tur att det är jag som är bloggaren i den här familjen, säger jag bara).

 

2018 02 11 10.07.52 1

2018 02 11 10.09.44 2

2018 02 08 07.38.57 2

 

Under veckorna som gått är det några som har bett mig blogga om hur det är att resa med bebbe. Och som vanligt är er önskan min lag.

Har man möjlighet att åka iväg på en semester med småbarn finns det egentligen bara en grej man behöver fundera över, tycker jag. Och det har faktiskt inget med barnen (eller barnet) att göra. Utan mest med föräldrarna.

Jag tycker det viktigaste är att tänka på om man är i fas med livet i stort. Vet ni hur jag menar? Liksom, när är det läge att åka?

En semester förstärker ju oftast alla sinnesstämningar (vi kan jämföra det med en fylla). Att åka på semester när man själv är väldigt trött, relationen (om man nu råkar befinna sig i en sådan) är trasig och barnet är trotsigt. Ja, det är kanske inget guldupplägg. Det är ba trögt att tro att semestern ska göra allt bra igen.

Det är precis lika tassigt att vänta på Den Ultimata Tidpunkten. Sitter du hemma och väntar på att familjelivet först ska bli lugnt kommer du aldrig iväg. Åk när livet känns så där lagom kaostryggt, säger jag. Åk när du har överloppskrafter. Överloppsfeeling. Överloppspengar. Nå, nääär har man det, kanske man undrar. Well, man får chansa för att vinna.

My har redan från start varit ett sådant barn som jag känner mig trygg att resa med (hon var bara 10 dagar när vi första gången åkte till Sverige). Tycker det är det viktigaste. Att det känns bra i magen. Och det rådde inga tvivel att vi skulle åka på en längre vintersemester i år. My är ett barn som man kan ha med överallt – och samtidigt njuta av semestern. För en semester är ju inget man ska överleva. Helst vill man ju få ut lite feelgood också. 

Å andra sidan kanske man kan tänka: Lika bra kan vi ha kolik i värmen. Lika bra kan vi ha tvåårstrots vid poolen. Terrible twos i Kroatien. Det där är ju något som man kan bolla med sig själv (om vi säger som så: Milken var 1,5 år när hon flög första gången – skulle INTE ha övervägt före det – och nu, sju år senare, skulle jag flyga jorden runt med henne any day).

 

2018 02 08 07.48.07 1

2018 02 11 08.17.08 1

2018 02 06 10.26.33 1 1

 

Sedan tillbaka till det här med att chansa för att vinna: De stora barnen är nu 9 och 7 och man får faktiskt konstatera att de är såna otroliga reseproffs. De har varit med sedan de var små och det betalar verkligen tillbaka sig nu. De vet att det själva transporten tar länge och är cool med allt vad väntande och flygande innebär (flyget till Helsingfors tog 12 timmar – inte ett endaste ett pirr). Tycker det är så roligt att ha dem med. Så givande att se hur de njuter. Och som vanligt är det ju nyttigt att vidga sina vyer (hört från barnrummet imorse: ”ska vi leka att vi är riktigt, riktigt fattiga?”).

När det kommer till tips på packning och val av boende och sånt, som inlägg av det här slaget brukar innehålla, är jag inte rätt människa att fråga. Jag delade kappsäck med My och Milea, så välutrustat babyproffs är jag inte. Skämdes nästan när jag smugglade en flytväst i airshellet (tänkte att någon skulle stämpla mig som HYSTERISK, haha). Vi hade två kappsäckar på fem pers (jobbar med devisen ”hellre för lite än för mycket”). Obs! Har man blöjbarn och specialdieter etc. måste man förstås på förhand undersöka vad som finns att köpa på plats. Här skulle man ha blöjor med, för det fanns inte.

I alla övriga beslut tycker jag man ska fundera på vad man vill ha ut av semestern. Vill man ha svinvarmt som i Asien? Eller lagomvarmt som i Europa? Vill man ha strand? Vill man ha kort flajt? Vad vill man göra? Vill man ha en viss typ av mat? Vill man ha äventyr? Vill man ha barnvänligt (och framför allt: vad betyder barnvänligt för just dig?). Och sedan får man landa där någonstans mittemellan, där man har råd och lust.

Vi hängde bara på när mamma och pappa bokade. Var bara nöjd med att hotellet låg vid stranden – och att vi skulle få hänga tillsammans i två veckor.

 

2018 02 08 05.14.36 1

2018 02 06 10.24.55 1 1

2018 02 08 01.40.28 2

 

Ska man åka till Vietnam med bebbe ska man inte vara särskilt nojig. Har ju t.ex åkt i galen trafik utan bilstol med My i famnen i två veckor nu. Tänker att det kanske kunde vara jobbigt för någon. Och så diverse främmande bobbor som kan slinka in i en bebut som slickar på allt. Är man lagd åt det katastoftänkande hållet, kan man kanske vänta med att åka hit. Vi har – obs obs – klarat oss jättebra. Och jag rekommenderar å det varmaste. Vill man ha suverän mat, fina solnedgångar och ljuvlig temperatur är det exakt hit ni ska komma. 

Precis som Sami sa – att resa med baby går bra. Speciellt om man har en baby som har en medfödd (utomordentligt välutvecklad) resetalang. Ska göra allt jag kan för att förvalta den väl, även i framtiden. 

Frågor på det? Svarar så gärna!

Vem utför slitarbetet?

2018 01 15 12.44.37 1

#tbt till tvättdag på Replot.

 

Sedan jag har styrt om min vardag från att vara workingclass hero till tillfällig hemmaförälder upplever jag att vi återigen har börjat gnabba orimligt mycket om hushållssysslor i den här familjen. Jag tycker att alla andra har (som man skulle säga i Drakan) tagit ut leposteget eftersom de räknar med att jag ändå hinner fixa. Irritationen är närmast djävulsk vissa dagar. Inte för att jag egentligen har så mycket emot att gå runt och plocka, men av principiella skäl vägrar jag finna mig.

Tycker att fördelningen har varit någorlunda jämn tidigare, men plötsligt har jag blivit någon projektledare deluxe och upplever att jag har ansvarar för orimligt många områden. Därför tjöt jag nästan av glädje i dag när jag via Peppes blogg hittade något så oerhört praktiskt som ”Jämställdhetskollen”. En checklist som man kan kolla igenom med sin partner – vem gör egentligen vad? YES!

Orsaken till min absurda glädje låg i att poletten trillade ner och jag äntligen kunde sätta fingret på var skon klämmer. Det är inte alls så att jag tycker att det är jobbigt att utföra uppgifter som hör livet till. Men jag är så fruktansvärt trött på att hålla koll på att saker och ting blir gjorda. Jag är dessutom inte alls lämpad för projektledning och är så utled på att ändå vara den som är den. 

Om vi tar det här med semester som exempel, som kommer upp i jämställdhetskollen. Jahapp, vad är då en jämställd semester, frågar man sig. Att man betalar lika många tusen eurosar? Att man packar lika mycket? Tja. Har märkt att det inte längre är bara så där att dra iväg när man har tre kalvar med sig. Speciellt fjolårskalven kräver ju sina specialarrangemang.

Det är så sjukt mycket kring en semester. Säg nu all research (vart kan man åka med så här små bebisar?), all bokning (fylla i alla tusen passnumror och signum som man fortfarande inte har lärt sig utantill), betala, boka tid för passfoto för de som inte har pass, ta passfoton, se till att alla vacciner är i skick, ansöka om pass, verifiera identitet på polisstationen, se till att man får recept till de vacciner som fattas, hämta ut pass, hämta ut vacciner på apotek, boka tid för vaccinering, styra upp resevagn, bunkra upp reseapoteket, gå igenom sommarkläder, tvätta dem, köpa det som fattas, packa, klippa de långhåriga och gud vet vad. Vad ska barnen ha med på flyget så de inte får tråkigt? Vad kräver en bebi på flyg? Och så vidare i all oändlighet.

Hur lika mycket man än pungar ut för en semester så är det ju inte rättvist förrän alla tar lika mycket ansvar för det där slitarbetet som ska göras innan man kommer iväg. Ja, det här med resor var nu bara ett aktuellt exempel. Men samma princip gäller nu egentligen allt man företar sig med familjen.

När man ska dra över på festmiddag till kompisar en lördagkväll – vem är det som har styrt upp allt och planerat datum och tid? Vem har sett till att alla barn har hela, rena kläder? Vem har köpt gå bort-present? Här tänker jag verkligen SLUTA med att vara en sån mönsterkvinna. Av någon underlig anledning är det oftast jag som bokar, jag som flätar hår och jag som styr. När det kommer till att ta ansvar för sociala relationer kan jag verkligen ta ut leposteget för hela 2018. Skön insikt, ändå. De andra får ta över projektpinnen. SÅ DET SÅ.

Nå, egentligen skulle jag bara tipsa om den här fina checklistan, men nu blev det en lång passivt aggressiv harang, även om jag i själva verket faktiskt är riktigt glad i dag. Ta det som ett tips och ha en fin start på veckan!

”Aj, hon ville inte ha..?”

Ni vet den där störiga morsan som alltid ska dravla om hur jävla lyckat föräldraskap hon har going on. Nå, jag känner mig alltid som henne när jag ska berätta någonting om My. Ja ja ja (stäng era öron). Men när det kommer till mat så vet Mytte sannerligen hur allt däromkring ska skötas. 

”Aj, hon ville inte ha?” brukar folk säga när jag lyfter henne från bröstet när hon ha ätit klart. Allt kring mat och amning går så jäkla effektivt att folk inte hinner fatta att vi har börjat innan vi är klara. Någon enstaka gång under dessa månader har jag väl ammat längre än 5-10 minuter, men de gångerna är inte många. 

Har någon form av superkraft i mjölkproduktionen, för när Mytte hugger fast i bröstet så morrar kroppen igång som en frikkin’ motor och så SWOOOOSHAR det till i några minuter – medan bebben sväljer och stånkar som någon galning för att hinna med – och sedan är det klart, stopp, schlutt kaputt. Och Mytte släpper och ögonen ba snurrar runt av paltkoma. I regel tar det inte mer än 4-5 minuter (klockade min senaste amning till 2 min och 39 sekunder).

Jag vet inte om ni har sett den där Mamma mu och kråkan-filmen när Mamma mu kommer åt mjölkslangen inne i stallet och så sprutar de mjölk så väggarna och hela rummet blir alldeles vitt. Om vi säger som så: Släpper My taget kan ni byta ut stallet mot vårt vardagsrum (eller var jag nu kan tänkas amma). Trycket är det minsann inget fel på. 

Kanske är det därför jag tycker att det är så praktiskt med amning, och inte alls har någon lust att börja klotta med en massa mat, trots att Mytte närmar sig halvåret. För just nu går så gott som ingen tid till mat. Eller stök och kladd överlag.  Och inte nog med det – My spyr aldrig (fem gånger har hon haft lite mjölk i mungipan, men that’s about it). De där sura EKLIGA mjölkspyorna efter maten, som de andra barnen har haft, kom inte alls med detta barn. 

Fast vem är nu förvånad.

Har ju sagt att detta barn inte är från denna jord.

Men när vi kommer hem från Vietnam ska vi testa lite potatis och hans vänner. Någon gång måste man väl ge med sig. Inte för att jag skulle vara orolig för vikten (se sköna lår nedan), men för att jag tycker hon ser så bedjande ut i hundvalpsblicken när vi andra sitter runt köksbordet och mumsar. Hon är ju så snäll, så hon säger inget, utan sitter där och trånar så där ”nevermind me, skulle bara bara lite sugen, men gör eder inget besvär för min del”. Det är så urgulligt att man ibland vill räcka över fredagstacon på direkten. ”Men älskling, TA DEN!” gråter man med sallad hängande i mungipan. 

Ja ja ja, snart.

 

2017 11 25 09.44.13 2

Finns det bara fredagar nu för tiden?

Fredag igen!

Jag tycker det bara finns fredagar i mitt liv nu för tiden. Det är ju i och för sig inte så dumt. Fredag är en bra dag. Men jösses vad veckorna rusar förbi nu! Kanske går de extrasnabbt nu när man har varit sjuktrött om dagarna och mest tupplurat sig genom dem. Sover så uselt när My ligger och slemhostar en i fejan. Inatt var första natten när jag känner att jag själv börjar vara på upploppet. Nu kanske det vänder för långkalsongtanten!

Igårnatt fick jag fräsa iväg med Mytte till akuten. Mitt i allt blev hon så pipig och rosslig i andningen, att till och med jag som alltid underminerar mina barns sjuktillstånd (årets morsa 2018) kände att det kanske var läge att kalla hem bilen från nattskiftet. Efter att hon fått inhalera lite adrenalin i mask och slukat lite kortison blev det bättre. Laryngit, sa läkaren. Världens bästa akutmottagning, sa jag.

Kan väl inte säga att läget har förändrats nämnvärt i dag, förutom att hennes feber, efter sju svåra år, ääääntligen är borta. 13 dagar till Vietnam, ropade jag i dag. Vi hinner bli friska tusen gånger om. Och det är huvudsaken!

Och så undrar ni förstås hur vegoari framskrider (eller så ropar ni ”nääääj” och springer åt andra hållet). Kan medge att dokumenteringen haltar lite grann. När jag står böjd över diskmaskinen slår det mig alltid ”ääääh jag kunde ju ha fotat!” (då himlar min man med ögonen), men igår skärpte jag till mig.

Brukar vara rent utsagt skitdålig på att göra lunch när barnen är i skolan, men vi hade så mycket bra grejs i kylen som man bara kan marinera i lite vitlök och peppar och olivolja och köra raka vägen in i ugnen, så kunde ej låta den chansen rinna förbi. Dippade i någon dipp jag rörde ihop av turkisk yoghurt och visade fingret åt kostcirkeln som stod och gapade om proteinkälla.

 

2018 01 12 11.20.04 1

 

Sedan blev det kväll och jag gjorde ett litet fuskigt snedsteg. Förr om åren när vi har gjort vegoari har vi ätit fisk. Det hade jag inte tänkt göra i år. Men nu råkade det sig så att jag vi hade två burkar tonfisk hemma. Och jag har ju ändå lite martha och man tager vad man haver och sånt i mig. Tyckte det var töntigt att inte använda dem när de en gång stod där i skåpet. Gjorde två stora tonfiskpizzor med oliver, rödlök, ananas och basilika. Kan nu inte säga att tonfisk är det bästa jag vet. Men det funkar.

 

2018 01 12 11.18.03 1

 

Nu skulle jag vilja uppfinna något riktigt supergott tills ikväll! Fredag och allt! Har ni förslag på någon riktigt fläskig friday dinner? Gärna något som man vill ha efter att man städat och hällt upp ett glas rödvin! Hit me!

Vasa stad, hör du mig? Jag har ett mycket bra förslag!

2018 01 11 11.57.55 1

 

Den här veckan ska barnen skida i skolan. Det syntes mycket väl i gatubilden i morse när jag skjutsade barnen till skolan. Gulligt med massor av barn som kom bärandes på skidor och stavar (vet inte varför, men det kändes lite så där som förr i världen).

Men det syntes också i mina flöden igår ikväll. Föräldrar som i efter jobbet-svetten frenetiskt försökte skramla ihop passande utrustning till barnen (”hallå! hjälp! panik! någon som säljer sns-pjäxor i storlek 35?”).

Mycket vet man om livet som förälder innan man får barn, men väldigt lite visste jag om hur mycket ett par skidskor kostar om man inte har sonderat terräng på loppis i god tid före. Ja ja ja, kom inte och säg att man ska hålla koll på specialerbjudanden och sånt. För ibland blir det bara så, att man hamnar punga ut 79 euro för ett par flashiga neongula Fischer-pjäxor kvällen innan gympan. Som sedan används 3-4 gånger innan de blir för små. Jag säger inte att det är optimalt – och jag vet att vi kan bättre. 

Men i år hade vi faktiskt turen att ha passande utrustning åt alla (kan det vara första gången?) så istället för att svettas i någon sportaffär satt jag och filosoferade medan den ena efterlysningen efter den andra ploppade upp på Facebook (”barnstavar 120 cm anyone!?”).

OCH DÅ FICK JAG VÄRLDENS BÄSTA IDÉ!

Jag tycker ju varje dag att jag har idéer i världsklass, men den här var ju ändå något i hästväg. Lyssna på det här! Speciellt du, Vasa stad. Du som tycker om att säga att du är en stad för familjer, en stad för idrott! Det här skulle vara alldeles fantastiskt för dina invånare. 

Jag tänker så här: Det läggs alldeles monumentala summor på att bygga arenor (vilket förstås är fantastiskt). Men om man kunde avvara några tiotalstusen från ishallsbyggen, någon huntti från fotbollsstadion, och så några bidrag lite härifrån och därifrån. Tänk om vi skulle kunna ha ett utrustningsbibliotek!

Lite som en vanlig bokbibba, men med sport- och fritidsstuff. Vintrarna här hos oss är så otroligt korta att det känns så trögt att skaffa skridsskor för den där ena helgen familjen åker och skrinnar till Brändörinken. Sami har inte haft skridsskor på flera år (och jag förstår – det är realistiskt att säga att vi kanske skrinnar en gång i året – varför skulle man då orka köpa sig ett par när man lika gärna kan glida runt på skorna den där ena kalla timmen som barnen orkar?).

Skulle det då inte vara helt urbra att få gå via utrusningsbibban och låna ett par för den där ena timmen? Ja!

Eller om man sommartid plötsligt fick sug efter att spela tennis någonstans, men har ingen racket – utrustningsbibban! Man fick medelålderskris och slogs av ett akut sug att prova en skateboard – utrustningsbibban! Eller något som jag längtar efter ofta: Att spela boboll med vänner på en sandplan. Men aldrig är det någon som har den där skojiga handsken, eller en sån där stekpanna till slagträ som jag behöver. Då kunde man kila ner till bibban och låna. 

Vem är det som har bestämt att det bara är litteraturen som ska vara gratis?

Skulle man inte kunna tänka sig att även idrottslig utrustning kunde vara en service som man kunde få ta del av?

Ett lånekort som också står för större jämlikhet (som har sagts mången gång förr: barnidrott ska inte behöva vara en klassfråga) och sporrar till rörelse. Ja, jag tycker det här är en skitbra grej. Tänk er vad kul man kunde ha! Och vad praktiskt – om man inte behövde köpa en ny beachvolleyboll bara för att man fick ett sug att spela i parken!

Några rader med roliga pulkor, skridskor, rullskridskor, skidskor, fotbollsskor, korgbollar, innebandyklubbor, ridhjälmar, badmintonracketar, pingisklubbor, mölkky, någon trickcykel. Kanske frisbee, någon barr och en stav. Vad vet jag. I varierande storlekar. Kan redan nu lova att donera några par avlagda fotbollsskor! 

Var det här nu inte världens bästa idé, så säg! En fritidsbibba – det vill vi ha i Vasa!

(ps. säger ni att det blir för dyrt, så påminner jag om att vi nyss lade över 16 miljoner på Sandvikens monsterstadion, den är jättefin och så, men how ‘bout lägga lite mer konkret fräs på juniorerna en annan gång?).

Vem är barnet i den rostbruna tröjan?

I lördags när jag hämtade mina barn från svärisarna visade svärmor en rostbrun, alldeles underbar, kofta som hon hade stickat åt Milea. Men dessvärre visade den sig vara för liten (Milken har plötsligt blivit en jätte), så vi beslöt att spara den åt My, tills hon blir stor (och växer hon i den här takten lär väl en 7-årings tröja bli lagom till våren). Trist för Milks, kul för My!

I bilen på väg hem kom jag återigen att tänka på tröjan och på My. Fick en sån där svindlande aha-upplevelse när det gick upp för mig att den här babyn också ska bli ett stort barn en vacker dag. Körde nästan av riksåttan i rena euforin!

Liksom tänk att jag ännu en tredje gång ska få äran att se en ny människa ta form. Man tror ju, innan man får barn, att man ska kunna forma dem och påverka hurudana de blir, men ganska snabbt märker man att man har köpt grisen i säcken. De är redan sådana de är.

Visst, lite hyfs, uppfostran och schyssta värderingar kan man ju försöka tuta i dem längs vägen. Men i övrigt är det ju inte mycket man kan påverka. Humör, lynne och temperament (pratar jag om hundar nu?) blir ju som det blir. Jag tycker det är så vansinnigt spännande, att jag ska få följa vem Mysli blir. Vilken jäkla ynnest alltså! Att få se ännu en till flicka växa fram!

Tror inte min hjärna har fattat det ännu. Att My en dag ska vara så stor att hon har långt hår (eller kort hår! eller hästsvans! eller ingen svans!) och springer in i köket och berättar något. Att hon någon gång ska vara en snorunge som man blir sjukt irriterad på. Att hon ska cykla! Att hon ska ligga i min säng och lyssna på när jag läser (det gör hon förvisso redan nu, men att hon liksom ska vara intresserad också). Vad ska hon gilla för mat? Vad vill hon göra på fritiden? Hur ska hon låta? Men mest spännande är väl ändå det där att hon ska berätta något.

Minns att jag var allra mest otålig och förväntansfull med Milken. Hon hade så förfärligt mycket att berätta direkt från start, hon var ju så frustrerad som yngre, och jag bara väääääääntade på att hon skulle lära sig prata så man äntligen skulle få klarhet i vad som störde henne. De andra har jag kunnat tyda på andra sätt. Med Milks var den ordlösa kommunikationen en större utmaning. Och det var så härligt när hon äntligen började prata! 

Hisnande tanke ändå. Att det en dag ska finnas ett barn i vår familj som fyller ut en rostbrun tröja för 7-åringar (ett barn som inte är Milken!). Och att jag då ska känna det där barnet och tycka ”ja, vadå, det här är My, inga konstigheter!”. Nu har man ju INGEN ANING.

Åh, det är så spännande ändå, det här livet.

 

2018 01 08 01.31.28 1

Liten Mytte sov gott imorse när jag smet iväg till frissan.

Skala bort livets beståndsdelar.

Jag skrev ju om trötthet häromdagen, om att man inte ska låta tröttheten bli ett normaltillstånd (även om det kanske är fel årstid att påstå något sånt, just när det är som mörkast och allt känns mer eller mindre hopplöst). Men som vi alla känner till så är det ändå en milsvidd skillnad mellan vintertröttman och utbrändhetströttman. 

Jag vet inte hur noga ni öppnar kommentarsfälten i den här bloggen (gör folk sånt längre, läser kommentarer?). Men just under det inlägget fick jag en bra fråga:

 

”Usch ja! Jag undrar; Vad skippar man om man redan tycker att de yttre ramarna är avskalade? Jag har varit på vippen att bli ordentligt utbränd i snart ett och ett halvt år. Har tre barn, 7,9 och 11 år. En man som jobbar skiftes, jag själv jobbar 70% och älskar mitt jobb. Försöker skala ner på allt; hobbyn, städning, matlagning osv. Jag kan ju inte bara ligga på soffan med barnen och mår också bra av att röra på mig och vara ute. Är det ”endast” att fortsätta jobba med det inre som gäller? Blir tyvärr lite provocerad av alla som skriver skala ner, avboka, tacka nej. Finns inte så mycket mer jag kan hoppa över. Önskar konkreta exempel på vad ni andra lämnat bort i ert liv.”

 

Jag svarade redan på den frågan i kommentarsfältet (nå, ni kan läsa där vad jag skrev). Men kortfattat sa jag ungefär att man inte kan skala bort livets beståndsdelar i det oändliga. Småbarnsåren är tunga hur man än vänder på steken. Och man kan ju, precis som frågeställaren skriver, inte bara sitta inne och överleva (det om något är ju ett skit liv).

Att jobba med det inre är säkert viktigt det också, men jag tror faktiskt inte att det är någon räddare i nöden. När det kommer till utbrändhetströttman så tror jag på konkreta handlingar i vardagen. Vad som behöver stuvas om i ditt liv vet bara du själv. Men det som jag tror har varit räddaren i min egen nöd är det faktum att jag har prioriterat tre viktiga punkter. 1. Fler ensamma hemmakvällar i långkalsonger 2. Mera halvfabrikat i matväg. 3. Max en hobby per barn. 

Jag har tidigare varit en extremt social varelse. Jag älskar fortfarande folk, men märker att jag mår sjuhundra gånger bättre när jag får ladda mig lite oftare. Med böcker, med egna skriverier, med poddar, i långkalsonger. Man måste inte delta i varje social aktivitet som erbjuds. Man måste inte heller ha gäster varje ledig helg. Och man kan äta lunch hemma framför datorn. Nudlar, om man så önskar.

Maten, ja! Punkt två. Jag vet att barnen förtjänar näringsrik och bra mat när de växer och lägger grunden för allt, men alltså ingen dör av fiskpinnar nu som då (ja nå, det skulle vara fisken då). Man får äta knackisar. Man får äta spenatplättar. Och vad man nu gillar. Matlagning är så fruktansvärt boring och tidskrävande i vardagen. Är helt säker på att det vi äter duger. Som förälder kan man inte överprestera på alla områden (eller jo man kan, men till vilket pris?). Jag kanske inte maxar tallriksmodellen alla dagar, men å andra sidan läser jag massor för mina barn. Här får man bara vara sträng med sig själv och säga: KLART SOM FAN ATT DET KUNDE VARA BÄTTRE, MEN NU ÄR RESURSERNA INTE OÄNDLIGA. BASTA!

Och så sista punkten. Om att det bara förekommer en hobby per knopp. Här tycker jag det kan vara bra att minnas att när det kommer till hobbyn så ska hela familjen må bra. Eller det gäller egentligen alla punkter. Man behöver se familjen som helhet. Vad innebär det för hela puljun om alla har en massa hobbyn varje kväll? Det är inte så att det här är en egoistisk grej (typ ”jag är utbränd, så jag orkar inte skjutsa runt på mina barn”), utan jag vill också att barnen ska få den vila de förtjänar. Jag tycker de behöver slappa kvällar – också. De har så himla mycket action i livet ändå. Vill lära dem vikten av vilan. Att en uuuurtråkig kväll hemma inte är en kväll förgäves, utan något man som människa behöver för att orka må bra.

Nå, er tur – vad tror ni angående den här frågan?

Babygeniet My.

Det var någon som klagade på att det förekommer alldeles för lite Mysli på denna blogg. Och man är ju inte sen att instämma. Man kan inte få för mycket av detta kompetenta babygeni. Som mor är jag ju inte världens mest objektiva och pålitliga källa: Men alltså HOHHO, det här barnet är inte från denna värld.

”Alltså vad får du för barn riktigt?” sa min syster tidigare i dag när jag berättade att My sov till halv tolv imorse (svarade självfallet att hon är sin fars dotter). Å ena sidan är det ju underbart att hon är en morgonsnoozare utan dess like, å andra sidan är det ju lite taskigt eftersom jag själv tenderar sova bort dagarna. Men soooo be it. Jag är så otroligt fascinerad av att en baby kan vara så här cool (förutom när hon ser fammo och faffa – då ylar hon i högan sky). I övrigt är hon på så himla gott humör. Senast hon grät var alltså i lördags (när fammo och faffa var här, haha!). Hon har tydligen blivit lite blyg (har förstått att det hör till åldern). 

Men annars är hon rakt igenom härlig. Så otroligt rund och go. Jag skojar inte när jag säger att jag i dag plockade fram storlek 80 och My är fyra och en halv månad (haha!). Var till rådis förra veckan. Hon är redan 7,3 kg och 67 cm. Gott och glatt humör finns det rikligt av. Kanske gott humör väger mycket?

Se nu på den här julkorven! Hör ni babyflabbet ända dit?

 

2017 12 18 06.16.16 12017 12 18 06.16.19 12017 12 18 06.16.18 22017 12 18 06.16.18 12017 12 18 06.16.17 22017 12 18 06.43.55 1

Batmans lillasyster goes dåraktig morgon.

Allt ska man behöva vara med om som förälder.

Och det här, som jag nu kommer berätta om, är ju en klassiker som man behöver få bocka av innan man kan klassificera sig som En Riktig Förälder.

Det hände sig så att det var lördagmorgon.

Och inte vilken lördagmorgon som helst, utan dagen då skolans självständighetsfest skulle gå av stapeln. Det är något som jag (och hela familjen) har sett så mycket fram emot. Skolan har ingen julfest i år, utan har gått all in på en självständighetsfest istället. Milea har preppat som en tok för att vara flickrollen i Zacharias Topelius ”Björken och stjärnan”. Vi har övat repliker nästan varje kväll i tusen år och jag har väl varit den av oss som har haft mest jännäkakka.

Och Matheo skulle vara Paavo Nurmi (haha!) i sitt uppträdande med klassen. Så under fredagsmysiga former gjorde vi ”snygg” löpoutfit igår kväll. Det var med fjärilar i magen jag gick här hemma och strök finkläder. Mindes hur spännande det var med med skolfester förr i tiden. Vitskjortan, klänningen, koftan och gänget hängde nystrukna vid spisen när jag gick och lade mig. Ställde klockan på 7.30, så vi i lugn och ro skulle hinna till skolan till kvart före 9, eftersom barnen skulle träffas och byta om i klasserna innan showen (9.00 började själva festen).

Alles frid och fröjd i stugan.

Nå, sedan kommer vi till vändpunkten i historien, när saker och ting sakta börjar skita sig. Eller sakta och sakta. Det som hände, hände minsann med fart.

8.50 väcker Matheo mig imorse och säger ”mamma, borde du inte börja vakna snart?”

Och jag ba:

”SKIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIITTTTTTTT!!!!!!!!!!!”.

Det finns på riktigt få saker här i världen som är värre än att veta att allt hänger på sekunder och man inte fattar i vilken ända man ska börja, för hjärnan är så yrvaken att den bara springer runt i cirkar och ylar. Jag insåg ganska snabbt att jag måste skita i mig själv för att vi ska hinna. 

”PÅ MED KLÄDERNA SÅ SNABBT NI KAN. TVÄTTA TÄNDERNA, BORSTA HÅRET! SKIT I ALLT ANNAT! NU SKA SAKER OCH TING GÅ UNDAN” ropade jag hysteriskt medan jag spände fast My i bilstolen i bara pyjamas. Sedan stack jag in mina bara fötter i gummistövlarna och sprang till bilen i bara nattlinnet. Efter galopperade barnen som två frisläppta kor. Stor eloge till dem dock, att de verkligen levererade! Aldrig sett maken till välsmort maskineri. Till och med Paavo hade löpoutfiten i en påse under armen. 

Här kan vi tacka vår helige skapare (Linn Jung) att vi hade lagt fram allt så välstruket (till och med hårband fanns i Milkens hög).

Sedan körde jag så hårt som jag vågade mellan husen i Vikinga. ”Mamma, får man köra så här hårt här?” sa Matheo skräckslaget och höll i sig i dörren. ”NEJJJJ!” sa jag och gasade ännu hårdare.

Fem före 9 sladdade jag in på skolgården som Marcus Grönholms hysteriska småkusin. ”UT-UT-UT-UT SPRING TILL KLASSEN ALLT VAD NI KAN!!!.”

På vägen tillbaka hem grät jag högt i bilen. Vet ni så där att man hulkar högt? Dunkade pannan i ratten när jag parkerade hemma på gården. Jag var så ledsen att jag skulle missa Björken och stjärnan. Att barnen skulle uppträda utan frulle. Att den här dagen började så skit.

Jag var så innerligt ledsen för att jag inte skulle få se barnens uppträdanden. Jag är ju inte direkt pryd och främmande för ”knasiga” klädkoder, men någonstans här vid nattlinne och barfota i rosa gummistövlar går ungefär gränsen för vad jag kan stövla in på en självständighetsfest i. 

Ylade så högt att My förmodligen trodde den här familjen fullkomligt hade tappat det. 

9.00 var jag hemma igen. Såg mina bedrövligt ledsna ögon i hallspegeln. Snöt mig en gång och sa: ”NÄ NOG ÄR DET SJÄLVA FAN ATT JAG SKA MISSA DET HÄR!”. Så jag tog ett djupt andetag och sa: ”Håll i dig, My, för nu kör vi i en dårskapsrunda till”. Hon satt fortfarande i bilstolen i pyjamas (med sitt täcke ovanpå). Himlade med ögonen och ba ”åååkej”. Och så lade jag i turbon. Klädde på mig kläderna jag hade strukit dagen innan. Borstade håret, borstade tänderna. Bytte blöja på My och så kastade vi oss i bilen igen.

Ibland är det svårt att tro att man inte är Batmans lillasyster, för tro det eller ej, 9.15 var jag tillbaka på  skolgården igen. Jag såg ju fortsättningsvis ut som en dåre. MEN SO BE IT. 

För jag hann amma i trappan innan det var dags för barnens program.

Som jag båda (!) hann se genom jumppasalsdörren. 

Alltså:

❤

 

2017 12 09 05.08.23 1

 

Tur i oturen får man ju säga om att My hade sin nya Polarn o. Pyret-pyjamas. Om man riktigt, riktigt anstränger sig så kan man kanske tro att hon har styrt upp någon ”rolig julig outfit”.

Livet med en fyramåning.

Ja, det var ju en rapport från babylivet som också skulle avges. Ni brukar ju alltid vara taggade på sånt. My Maxine fyllde fyra månader i veckan och eftersom det känns som sju ljusår sedan jag skrev om tre månaders-livet så är det dags för nästa!

 

2017 12 02 02.49.51 1

 

Känns som om det är mycket som har hänt på bara fyra veckor. Framför allt utseendemässigt. Hon har tappat så mycket av sin ljuvliga, ljuvliga frilla (yyyyl) och har en traditionell gubbkrans där bak. Kroppen är stabil och stark och allt det där spädbarniga är liksom borta. Våra barn är ju ingalunda kända för att vara motoriska underbarn så ännu ligger hon mest stilla i den position man lägger henne i på golvet (hon kan inte svänga sig någon väg).

Däremot tror jag hon är det mest kommunikativa baby vi har haft. Hon ha varit så fruktansvärt pratsam de senaste dagarna att man (nästan) ibland skulle vilja trycka på mute-knappen. Men för det mesta är det gulligt. Hon snackar och snackar och snackar. Redan från början har man märkt att hon är en person som vill ha kontakt, som söker kontakt och som har väldigt lätt till skratt. Men gråter gör ju hon fortsättningsvis väldigt sällan. 

 

2017 12 02 02.52.46 1

2017 12 02 02.51.36 1

 

Nätterna är som förr. Man lägger henne vid 21, 22, 23 (eller när man ju tröttnar på henne) och så sover hon till cirka 10. Häromdagen fick jag faktiskt väcka henne vid 12 när vi skulle hämta Milea från skolan. Sömnens gåva, minsann. Hur ofta hon sover på dagen har jag ingen aning om eftersom jag är så urusel på rutiner. Kanske två, tre gånger. Lite beroende på vad vi gör just den dagen.

Helammar gör jag ännu. Snackade med min rådgivningskontakt att vi kör på till 6 månader nu. Såg ingen idé i att tillföra någon fast föda ännu när allt fungerar så bra. Skönt tycker jag. Har absolut noll lust att börja klotta med sånt. 

 

2017 12 02 02.54.16 1

2017 12 02 03.31.29 1

 

Det skönaste med tredje barnet är att jag är totalt ointresserad av principer. Ni vet, vissa saker som man envisades med med de förra (typ att de sku sova på ett visst sätt, i en viss säng, på ett visst klockslag). Om hon inte somnar direkt när jag försöker lägga henne, så skiter jag i det. Är man så här liten och gullig så stör man ingen när man är vaken. Att slösa sin energi på att vara arg på att babyn aldrig somnar (i ett mörkt rum dessutom) är däremot SÅ STÖRANDE. Det sägs ju att man kan välja sina strider, och mina kamper med den här babyn är lika med noll. Har valt bort varenda en. Har haft turen att få en sån baby.

Hon sover mellan mig och Sami varje natt, för jag orkar inte stiga upp och hämta henne från någon spjälsäng eller så (den där vaggan som jag var så mån om att få upp, hon har sovit exakt noll nätter i den, bara någon enstaka powernap). När hon vill äta, så drar jag henne sömnigt i pyjamasen och så gör alla det de ska göra (jag sova – hon äta). Mkt bra system för alla inblandade.

I övrigt är hon väldigt Karlsson på taket-ish: En lagomtjock tant i sina bästa år. Och det älskar vi henne så mycket för. Aldrig har väl världen sett en så smooth entrance i en familj.