Jag såg att Janina bloggade om Smoukahontas senaste klipp ”My boobs are fake”, där Saara berättar att hon som 17-åring, i samråd med sina föräldrar, skaffade sig bröstinplantat efter en lång, plågsam, platt väntan på bröst i sina tonår. Precis som Janina skrev var slutklämmen mycket catchig:
”I am not promoting trying to change who you naturally are, but I am most definitely promoting doing what makes you happy. Whatever it is. Shaming women for doing whatever the fuck they want with their bodies has to end.
Det här med skönhetsingrepp är ett ämne som går i cykler i bloggvärlden, men ända sedan i julas har jag tänkt återuppta ämnet eeeen sista gång (HAH!) här. Det var nämligen så att vi hade glöggkväll med chicksen i mellandagarna och det slutade nästan med att vi brottades under ostbrickan eftersom vi var så osams.
Det är kanske just det här med doing what makes you happy i den etiska diskussionen kring skönhetsoperationer som jag inte riktigt kan släppa. Jag tycker så klart att det är fantastiskt att kvinnor i dag har möjlighet att ta makten över områden där de tidigare känt sig obekväma. Och slutshaming och bodyshaming, precis som Smoukahontas säger, has to end.
Det var nämligen så att en Raseborg-kompis utan att blinka kunde räkna upp tiotals brudar som ”unnat sig” bröstinplantat och läppförstoringar och diverse ingrepp den senaste tiden – och nu snackar vi alltså riktigt vanliga kvinnor med vanliga jobb och högst vanliga liv. Jag blev faktiskt riktigt chockad och paff över hur normaliserat ingrepp har blivit på vissa orter.
Och visst är det fantastiskt som Smoukahontas säger i videon, att hon känner sig mer självsäker, mer feminin och lite lyckligare i sig själv. Men jag kan inte ändå hålla mig ifrån att fråga ”men vaaaaarför?”.
Varför behöver vi bröst för att vara feminina? Vem säger det? Vad tillför brösten när det kommer till självförtroende? Vem har bestämt att de hör ihop? Vill liksom ropa högt: Är det ingen som fattar att vi blir luuuuurade?
Vad jag har förstått är det många som fixar brösten som en liten gåva till sig själv när barnen har ammat klart och de vill ha tillbaka sin ursprungliga form och storlek. ”Jag vill bara bli mig själv igen, känna mig som en kvinna”. Nå, om vi återgår till glöggkvällen när vi sköt skarpt sa en kompis att det eventuellt är svårt för mig att relatera till just det argumentet, eftersom jag aldrig har haft särdeles stora meloner. Och ja, det stämmer säkert delvis.
Men oavsett vidhåller jag min åsikt: Det är inte hälsosamt att i längden tro att vi med hjälp av yttre ingrepp (större bröst) kan hela sådant som är trasigt på insidan (självförtroende). Jag hör den där jävla radioreklamen om bröstkliniken varje dag i bilen, hånskrattar varje gång.
Och ja ja ja, låt oss då säga att vi ändå blir lite lyckligare och får lite bättre självförtroende efteråt – är det trots det en industri och en samhällsutveckling vi vill understöda? Är det verkligen det vi vill? Ska vi kollektivt göra det så lätt?
Jag är dessutom så jävla trött på att höra argumentet ”jag gör det för min egen skull”. Man ba ”yeah right, om du skulle vara den sista människan på gjorde och det fanns en robot som skulle kunna operera dig – du skulle säääkert lägga dig under kriven för din egen skull”.
På ett teoretiskt plan tycker jag det är fantastiskt och feministiskt att vi kvinnor har chansen att styra upp livet där skon klämmer, men när allt bottnar i att kvinnor ska känna sig så osäkra att de är villiga att genomgå riskfyllda operationer för att förändra HUR DE SER UT (!) och BLI SIG SJÄLVA (!) känns det tyvärr inte lika vettigt längre. Man hör ju hur det låter – att förändra sitt utseende för att bli accepterad av sig själv och omvärlden.
Jag vet inte vad som är rätt eller fel (säkert glömmer jag många värdefulla aspekter i den här diskussionen ikväll, förlåt på förhand). Kanske man rent av bara ska bejaka sånt som gör en lycklig? Inte vara så svår? Och så vill man ju gud förbjude inte shejma någon. För allt i världen.
Men jag skulle liksom ändå vilja lägga in en slutpunkt i min nya religion här under. Att kvinnor inte alltid ska tro att de behöver ändra sig. Vare sig de gör det för sin egen skull, sina partners, eller för andras skull. Alla som säger att du måste ändra ditt yttre för att känna glädje i ditt inre – de har fel. De har också blivit lurade någonstans på vägen.
Men jag klandrar ingen. Det här vrickade synsättet som råder har fått oss att tvivla på vad det innebär att acceptera, vad det betyder att ha självförtroende, vad det innebär att vara en lycklig och lyckad människa. Tro mig, jag får också slå huvudet i väggen mellan varven för att hålla mig sansad.
Gör vad som krävs för att uppnå största möjliga lycka – ja!
Men ifrågasätt.
Ifrågasätt
Ifrågasätt.
Ifrågasätt.
Vem dikterar dina villkor?
Gilla detta:
Gilla Laddar in …
Forever Jung 