FIGHTING STAR / Wasa teater

Vi såg alltså Fighting star igår, Samsan och jag. Någon slags för-premiär. Den riktiga premiären är nu på lördag och JAG VÄNTAR SÅ OFANTLIGT på recensionerna. Älskar att läsa recensioner efter att man sett pjäsen. Så spännande att se om man upplever samma känsla som recensenten. Oftast tycker jag helt tvärtom, dock.

Senast jag var på Wasa teater såg vi Pojken och stjärnan och den var ju så förbannad bra att jag knappt har slutat tänka på den. Man kan milt säga att förväntningarna inför Fighting star var skyhöga. För Pojken och stjärnan var verkligen asbra – också i vuxenmått mätt. Jag förväntade mig samma av Fighting star. Extraspännande också nu när man följt förspelet en längre tid (ni vet, auditions, uttagningar, röstningar, skriverier osv.).

En annan parentes: Det är himla svårt, det här. Att skriva någonting om något som man vet att folk har jobbat och kämpat med hur länge som helst. Tänk alla de som har jobbat arslet av sig med den här pjäsen. Man liksom drar sig för att skriva något negativt. Usch ångesten för alla skådisar nu dagarna innan recensionerna.

Jag var så galet taggad när pjäsen körde igång. Men jag kom liksom aldrig i gång. Hela första akten var väldigt svåråtkomlig. Jag fick liksom inte den där känslan, blev inte ett med pjäsen (sori, asigt uttryck, men ni fattar). Jag distraherades av tanken att det är skådespelare som spelar på en scen (en kvinna som ska föreställa en boxare, Geir som ska föreställa en politiker osv.). Kan inte sätta fingret på vad, men någonting saknades. Det kändes inte .. äkta? Aningen krystade dialoger, kanske. Jag vet inte. Samma gällde alla boxningsscener. Det kändes inte på riktigt (ja ba: ”men herregud, TA I ordentligt! Slå HÅRT!”). Kanske var det nervositet i luften.

Fotograf: Frank A. Unger

Däremot tyckte jag att Jennie Storbacka var jättebra. Behövde inte spänna sig när hon var inne. Tycker hon var överlägset bäst. Och så är det något med Sofie Lybäck som jag älskar (bottnar säkert i Pojken & stjärnan, igen). Markus Lytts var också bra. Och Marco Luponeros outfit.

Andra akten lyfte bättre (rödvinet i pausen kan vara en orsak). Men plötsligt blev musiken mycket mer musikal-ig. Och sångnumren mycket flashigare. Första akten var så  f ö r s i k t i g  och pipig. Andra var stundvis riktigt fascinerande. Låtarna var väldigt popiga och finlandssvenska och Hype-iga. Men ganska charmiga.

 Tar emot att kritisera en pjäs, en storsatsning i en liten stad, där en stor mängd människor har lagt både själ och hjärta i blöt (för att inte tala om pengar). Men det var kanske inte min pjäs det här. Storyn berörde mig inte på djupet. Tycker ändå ni ska gå och kolla. Om inte annat, så för att kolla om ni håller med recensionerna.

(Sara och Sofia var också där)