Alltså HOHHO, äldre damer som jag är nog mer lämpade för att dricka sherry i morgonrock än att svira runt på unts-unts-dansgolv – i synnerhet om tanken är att man ska orka blogga också.
Vet ni, min möhippa inträffade plötsligt i lördags, eller ursäkta mig, min fruhippa inträffade (fatta!). Det var ungefär det sista jag trodde om den här helgen. Så här 1,5 år efter att man gift sig tänker man ju kanske inte att man ska få en golden dag med 14 ljuvliga människor. Jag satt i soffan med långkalsongerna fel väg när mitt i allt Malin, Jenny och syrran stövlade in. Det här med möhippa hade jag liksom inte tänkt att man ska få när man går och överraskningsgifter sig.
Blev så paff att jag inte ens kände igen Lotta.
Hade nyss varit på akuten med Matheo (alltså hans feber tog aldrig sluuut) och trodde jag skulle sitta inspärrad i Gula huset for life, men så kom de och gav mig frisk luft i lungorna, minst sagt. Så otroligt fint gjort. Fick precis allt en kan önska sig. Skrattyoga (ni måste testa!). Drinkar. Indisk mat. Bastu. Bad. Mys. Dans och yl. På basen av bilden här ovan kanske ni får för er att stämningen var halvlåg och melankolisk. Men på basen av hur jag ännu känner mig så här två dagar senare, så kan jag säga: DET VAR DEN INTE.
När vi var på Kristas möhippa tidigare i höstas pratade vi om att möhippor verkligen är det bästa sammanhanget att träffa nya vänner i vuxen ålder. Man kommer liksom så snabbt in i feeling. Lätt att få förtroende för någon man kan dela en Crowmoor med i bastun. Och oftast är det ju så: Om den som gifter sig är en snällis, så är i regel också hennes vänner det. Ja, det var roligt att ha många vänner, från så många olika sammanhang, runt samma middagsbord.
Bortskämd är jag. Som har så många jättefina vänner.
Sånt här borde man verkligen göra oftare.
(utan att gifta om sig dårå).
Forever Jung 