Ja, det var ju en rapport från babylivet som också skulle avges. Ni brukar ju alltid vara taggade på sånt. My Maxine fyllde fyra månader i veckan och eftersom det känns som sju ljusår sedan jag skrev om tre månaders-livet så är det dags för nästa!
Känns som om det är mycket som har hänt på bara fyra veckor. Framför allt utseendemässigt. Hon har tappat så mycket av sin ljuvliga, ljuvliga frilla (yyyyl) och har en traditionell gubbkrans där bak. Kroppen är stabil och stark och allt det där spädbarniga är liksom borta. Våra barn är ju ingalunda kända för att vara motoriska underbarn så ännu ligger hon mest stilla i den position man lägger henne i på golvet (hon kan inte svänga sig någon väg).
Däremot tror jag hon är det mest kommunikativa baby vi har haft. Hon ha varit så fruktansvärt pratsam de senaste dagarna att man (nästan) ibland skulle vilja trycka på mute-knappen. Men för det mesta är det gulligt. Hon snackar och snackar och snackar. Redan från början har man märkt att hon är en person som vill ha kontakt, som söker kontakt och som har väldigt lätt till skratt. Men gråter gör ju hon fortsättningsvis väldigt sällan.
Nätterna är som förr. Man lägger henne vid 21, 22, 23 (eller när man ju tröttnar på henne) och så sover hon till cirka 10. Häromdagen fick jag faktiskt väcka henne vid 12 när vi skulle hämta Milea från skolan. Sömnens gåva, minsann. Hur ofta hon sover på dagen har jag ingen aning om eftersom jag är så urusel på rutiner. Kanske två, tre gånger. Lite beroende på vad vi gör just den dagen.
Helammar gör jag ännu. Snackade med min rådgivningskontakt att vi kör på till 6 månader nu. Såg ingen idé i att tillföra någon fast föda ännu när allt fungerar så bra. Skönt tycker jag. Har absolut noll lust att börja klotta med sånt.
Det skönaste med tredje barnet är att jag är totalt ointresserad av principer. Ni vet, vissa saker som man envisades med med de förra (typ att de sku sova på ett visst sätt, i en viss säng, på ett visst klockslag). Om hon inte somnar direkt när jag försöker lägga henne, så skiter jag i det. Är man så här liten och gullig så stör man ingen när man är vaken. Att slösa sin energi på att vara arg på att babyn aldrig somnar (i ett mörkt rum dessutom) är däremot SÅ STÖRANDE. Det sägs ju att man kan välja sina strider, och mina kamper med den här babyn är lika med noll. Har valt bort varenda en. Har haft turen att få en sån baby.
Hon sover mellan mig och Sami varje natt, för jag orkar inte stiga upp och hämta henne från någon spjälsäng eller så (den där vaggan som jag var så mån om att få upp, hon har sovit exakt noll nätter i den, bara någon enstaka powernap). När hon vill äta, så drar jag henne sömnigt i pyjamasen och så gör alla det de ska göra (jag sova – hon äta). Mkt bra system för alla inblandade.
I övrigt är hon väldigt Karlsson på taket-ish: En lagomtjock tant i sina bästa år. Och det älskar vi henne så mycket för. Aldrig har väl världen sett en så smooth entrance i en familj.
Forever Jung 