Livet & ohälsan.

 

”Den som inte kan vara ett gott föredöme
kan ju alltid vara ett varnande exempel”

 

.. var det någon som sa. Och det är väl ungefär vad man kan kalla mig. Ett varnande exempel. Jag är hemma på Brändö och vänder nu. Så kan passa på att avge en rapport om livet och hälsan – eller snarare ohälsan.

Det hände sig alltså för någon dag sedan att jag handlade efter jobbet och kom hem med matkassarna och ett barn i handen. Hann bara släppa av dem på bordet innan jag kände att en kramp var på väg.

Jag opererade bort min gallblåsa 2012. Exakt den här tiden i februari. Före det gjorde jag ett ERCP-ingrepp för att plocka ut gallsten. Det var en hel soppa den månaden. Med kramper, spyor, inflammerade bukspottskörtlar och strikta fildieter. Så jag vet exakt hur en gallstensattack känns. De är så smärtsamma att man tror man ska gå av på mitten, men man står ut för de går över på några minuter.

De här fyra åren utan gallblåsa har gått rätt så bra. Vissa perioder när jag har ätit mycket skit och motionerat illa har jag haft konstiga känningar i magen, men då har jag ätit bra en tid (fil och gröt och vitt bröd) och allt har blivit som vanligt igen. Två dagar före jag kom hem med mina matkassar hade jag haft lite feeling av att det var dags att skärpa dieten (inget rött kött, inget fett, inget rått, inget svårsmält, inget kaffe). Så jag åt lätt. Och tänkte att det nog går att vänta ut detta.

Men det var tydligen redan för sent. För det eskalerade från 0-100 på några minuter. Tack gode gud att Sami var hemma och kunde hjälpa mig till bilen och till akuten. Jag fick absolut ingen luft, hela bröstpartiet och magen var i kramp. Jag var livrädd för att kvävas. Låg på köksgolvet och försökte dricka ett glas vatten med brustablettsvärkmedicin. Men det gick inte att dricka när jag inte fick någon luft.

Och eftersom jag vet att krampen släpper snabbt ålade jag mig till sängen, men den släppte inte. Först en halvtimme senare när vi var på akuten började det lätta.

 

46

 

Nå, för att göra en lång historia kort: de hittade en sten någonstans och i morgon ska den plockas ut via ett ERCP-ingrepp. Eftersom jag har gjort ett tidigare vet jag exakt hur äckligt det är. De går alltså in med ett endoskop och en slang via munnen och ner i matstrupen. Förhoppningsvis fiskar de upp fanskapsstenen.

Tydligen kan man alltså få gallstenar trots att man har opererat bort hela gallblåsan. Och jag vet inte riktigt hur jag ska reagera på det här. Det är så uselt. Jag som verkligen tycker om att äta god mat. Jag tycker ju inte om fil och vitt bröd. Rawfood är skit för mig. Fredagsbiffar är skit för mig. Fet man är skit för mig. Kaffe är skit för mig. Äppen, gurka och lök är uselt för mig. Rödvin, bearnaisesås och korv är döden. Allt jag älskar är skit för mig.

2012 hade jag många aha-upplevelser om just hälsa. Jag skrattar högt när jag läser det där blogginlägget. Mitt minne är bra, men ack så kort. Det dröjde inte längre innan jag föll tillbaka i gamla banor, eftersom det gick. När gallan plockades bort försvann alla fel. Kunde äta precis allt utan problem. Rosa biffar, vegetariska månader, rödvin, fett, gott och en kaffe på det.

Men så gick det fyra år.

Och det bildades nya stenar.

Det är ju inte så att jag är stolt.

Snarare ledsen. Över att jag faktiskt på riktigt måste börja tänka på kosten mer. Det är ju lätt att äta precis det man är sugen på! I synnerhet när jag faktiskt älskar mat. Mat är det bästa, bästa, bästa jag vet. Men så här kan jag ju inte ha det resten av mitt liv. Gallstensingrepp vart fjärde år.

Och det mest knäckande är ju att vi inte ens äter ohälsosamt på något sätt. Tvärtom. Det är bara det att den här maten inte alls passar mig.

Fattar ni hur störande?

Önska mig lycka till i morgon!

Är darrig som fan.