Etikett: Gemensamma måltider

Frukostguld från i somras. 

 

När jag för någon dag sedan klippte senaste Marthapodden fick jag riktigt chockpausa, spola tillbaka och spela upp igen, för jag trodde inte mina öron när de sade att den genomsnittliga tioåringen i Finland spenderar mindre än tio minuter per dag tillsammans med sin familj. 

Jag repeterar: Mindre än tio minuter. Som tioåring.

Det här kom upp i samtalet om den gemensamma måltidens betydelse. Har för mig att det också sades att bara hälften av tioåringarna äter en gemensam måltid hemma, tillsammans med övriga familjen. Plötsligt kan jag verkligen förstå vikten av att äta tillsammans. Om tio minuter är vad somliga har om dagen, kan en gemensam måltid per dag i bästa fall fördubbla tiden. Att Marthaförbundet lobbar för det här är jätteviktigt. Varför får ni höra i nästa poddavsnitt (kan säga hepp när det släpps).

Vi som har skiftesarbetare i familjen vet att det inte alltid är möjligt att alla är hemma när det är matdags. Men de som är hemma äter ihop, vid köksbordet, utan telefoner. Det sista är en regel vi har infört nyligen. Inga mobiler som stjäl uppmärksamhet från maten och varandra (call me crazy).

Minns ni hur jag jamade och gnällde om barnens fruktansvärt långsamma ätande när de var små? Höll ju halvt på att gå i köttbitar av Matheos evighetslånga måltider. De åt så låååååångsamt och jag fick så på neeeeeeeeeerverna. Och så åt de så lite. Tänk om man ändå hade förstått att ta det lugnt. Att allt ordnar sig om några år (sällan svälter finländska barn ihjäl, med fullsmockad tallrik framför sig).

Men det ska man ändå ge barnen cred för (eller kanske det är vi föräldrar som egentligen ska ha ett stort tack för vårt tålamod) – de äter i princip allt, och ger nya smaker ärliga chanser. Kanske för att vi vuxna har behållit matmakten hos oss. Spelar ingen roll hur många gånger de har sagt att de hatar broccoli, likväl har vi serverat broccoli (oavsett om de äter eller inte). Men där ligger den på tallriken – och på den 64:e gången har den plötsligt försvunnit från tallriken. Inga tvång, inga hot, bara megastort tålamod. ”Smaka om du vill, eller så skiter du i det”.

Hittills har väggen aldrig kommit emot. 

Tror förstås också att det inverkar att jag och Sami fast äter hundlort ur en roskis och ba ”mmmmm det här var verkligen delikat”. Och menar det.

När jag var liten fanns det så otroligt många kinkiga barn i min närhet och jag minns att jag tyckte de var så OERHÖRT LÖJLIGA. Som sa ”alltså förlåt kan du säga till din och pappa mamma att jag inte kan äta hos er i dag eftersom jag inte tycker om fisk/lök/mögelost/starkt kryddad mat/lever”. Och man ba: ”men suuuck”. Förstås måste man respektera att alla inte kan älska allt, men jag tror att livet är så mycket lättare om man som barn inte har så stor skillnad. Själv vågade jag aldrig säga högt att jag älskade skolmaten, men det gjorde jag. 

Älskade all mat hemma, all mat hos kompisar, all mat på restauranger, all mat på turneringar (okej, förutom den där ena gången i Lettland), all mat på sjukhus. Ja, all mat. Och framför allt har jag uppskattat den gemensamma måltiden. Och gör det fortfarande. Middagar är det bästa jag vet! 

Oavsett hur kaosartad vardagen är, och hur halvfabrikat maten vi äter är, så tycker jag ändå det är guld att få torka smulorna från bordet, tända ljusen som alltid står där, och tillsammans sleva i oss de uppvärmda spenatplättarna. Det är inte alltid gott, och det är inte alltid nyttigt – och vi är sannerligen inte alltid på gott humör – men det är ändå en stund. Ett gemensamt och ypperligt tillfälle att checka av var alla står och vart de är på väg. 

Om ett drygt år är den äldre tio bast. Kommer göra allt som står i min makt för att vi inte har fallit under 10 minuterssträcket redan då. Vill att vi fortfarande äter våra måltider tillsammans (och att barnen har tusen kompisar runt bordet som också vill äta hos oss).

Hur funkar det hos er – äter ni tillsammans?