Medsystrar, tack!

dropp
Jag, uttorkad på
dropp i vecka 6.

 

En fruktansvärt bra grej med bloggar är att bloggvärlden har gjort min världsbild så mycket mer nyanserad. När man var yngre och enbart hade veckotidningar som sin enda källa till kunskap (nå, jag överdriver, men ni fattar) så trodde man ju tyvärr att livet och vardagen var lite mer glossig än den i själva verket var. 

Nu kanske någon försöker protestera och säga ”paaaaaaah, bloggvärlden är så ytlig bla bla bla”, men då säger jag ”glöm det, du läser bara fel sorts bloggar”. Läste en urstörig ingress på Hbl:s Facebook imorse som lät ungefär så här: ”De flesta bloggar handlar om smink och vad folk äter till frukost, men här kommer en som bloggar om fotboll” (länk till artikel om bloggare som skriver om fotboll).

De flesta bloggar handlar faktiskt inte om smink, även om folk gärna älskar att hålla myten om ”den ytliga bloggvärlden” levande. Men så är det ju inte. Tack vare bloggvärlden förstår jag så mycket mer om hur olika folks vardagar ter sig i Norden (en av de bästa bloggarna just nu är till exempel Pernilla Bergmans Lungan i stormen – där beskrivs en vardag så långt i från min egen, helt sjukt att det ska få vara så i Finland 2017).

Överlag är det så skönt och befriande att få läsa om folks kamper samtidigt som de utkämpas. I de traditionella veckotidningarna var det ju alltid folk som ”berättade sin historia” långt efteråt de hade överkommit diverse svårigheter här i livet. Och sällan någon som berättade med egna ord. Historierna fömedlades alltid via en journalist. Det älskar jag bloggar för. Att få små glimtar ur folks liv, beskrivna med egna ord (jag älskar också journalister, men det är en annan historia).

Ta nu graviditeter som ett aktuellt exempel. Förr trodde jag att det var skitenkelt. Alla mammor bara log, smekte magen och så efter 9 månader kom det ett gyllene barn (på sin höjd sa det kanske ”plopp”). När jag väntade Matheo fanns det inga mammabloggar, utan jag fick stiga in i den nya världen via tidningen Mama. Jag säger inte att det var dåligt, men det var kanske lite mer skimrande och tillrättalagt än dagens ljuvliga föräldrabloggar.

Jag tror att många av oss som har bloggat om sina inte helt lätta graviditeter har bidragit till en mer nyanserad bild av hur det är att vara gravid (glad att vi som inte går omkring med the famous glow hörs och syns allt mer). Lika viktigt som det är att folk som har svårt att bli gravida har bloggat om hur förjävlig den biten kan vara.

Att föda fram barn till jorden är ingen enkel match – det har bloggvärlden sannerligen visat det senaste decenniet. Ingen är lyckligare än mig över att få begrava den där ensidiga bilden av en havande kvinna. Alla graviditeter är unika och ingen tjänar på att gå omkring och tro att det enbart är ljuvligt, att man kreivar saltgurka och håret plötsligt börjar blänka. 

Därför skulle jag i dag vilja hylla två gravida medsystrar som skriver så ljuvligt om sina graviditeter: Sara Rasmus och Linn Fellman. För en som också kämpar är det så befriande att läsa det ni skriver. Tack.

Krämpan Jung.

Ja, det här med mammabloggar, som jag frågade er om. Det var ju inte så att jag menade att jag i framtiden hade tänkt förändra min blogg beroende på om ni gillar mammabloggar eller ej. Det kommer inte på fråga. Ville bara veta vad ni tycker om mammabloggar så där i största allmänhet. I den här bloggen skrivs det om högt och lågt, det som faller mig in, helt enkelt. Både mommystuff och icke.

Tycker inte man blint ska anpassa sin blogg efter vad läsarna efterfrågar, man ska skriva om det som känns rätt i hjärtat.

I dag skriver jag t.ex från förkylningshjärtat. Har ont överallt och har varit hemma från jobbet (Milea också). Inte nog med att feberfrossan kom igår, jag fick också gallkramper. Inte så konstigt med tanke på mina hejdlösa frosserier de senaste veckorna. Har bara tyckt så mycket om mat att jag har velat sluka allt. Nu är det tyvärr schlutt på det.

Min enda glädje, maten – goodbye. Slut på fett, gott och svårsmält. Slut på rökt lax, äpplen och ägg. Slut på kaffe och kaffe och kaffe. Yhyyyy. In med gröt, grönsakssoppa och ljust bröd. Jag har sörjt hela dagen. Jag vill ju äta allt som kommer i min väg (speciellt när jag är förkyld och tycker synd om mig själv).

Att jag faktiskt bara är 31 är ändå ett mysterium these days. Man skulle snarare tro att jag är 81 med tanke på hur jag ser ut när jag möter dig med 1. Foglossning 2. Evighetslång urinvägsinfektion 3. Gallbesvär 4. Förkylning. Kan man ha fler besvär ännu? Jo, man kan, för jag hade mitt hemoglobin på 92 i dag när jag mätte.

Avslutningsvis en bildrapport från rotikråppin, vecka 24:

 

vec

vecka24sidanb

vecka24sidan

vecka24.

”Lyssna på kroppen”

Mycket lär man sig av att bli utbränd, men kanske allra mest den gamla klyschan att lyssna till kroppen (och knoppen). Kroppen talar och kroppen lyssnar. Dessvärre ligger jag nu i stor konflikt med mina nyfunna öron.

Hittills har kroppen sagt sådant som ”nu behöver du ta en ledig kväll utan program”. Och så har jag sett till att ha en skön kväll med sånt jag behöver, typ promenad och soffa och dylikt. Ibland har magkänslan sagt ”ikväll behöver du lägga dig tidigt, så du får en lång nattsömn” och så har jag lyssnat och verkställt. Ni fattar, öronen har uppfattat budskap som kan anses som rimliga

Nu tror jag att någon har hackat min linje. För allt kroppen säger just nu är ”ursäkta, jag vet att du bara har hunnit halvvägs till diskbänken med din tallrik, men skulle man möjligtvis kunna få en portion till?”. Fine, säger jag, och äter en portion till. Men jag hinner bara ställa undan tallriken och gå mot soffan, så bzzz:ar det i fickan.

 

– Ja hallå?
– Jo, hej, det är jag, magkänslan, här igen. Ursäkta att jag stör så här nära inpå igen, jag vet ju att du inte ens hunnit fram till soffan, men finns det möjligtvis en chans att få något att äta här?
– Jamen jag har ju JUST ätit två stora portioner med mat!
– Ja, jag vet, men känner ändå att jag kunde äta nåt litetlitetlitet till.
– En smörgås?
– En smörgås!

 

Och så äter jag en smörgås. Kissar. Öppnar en bok.

 

*ring ring*

– Ja hallå?
– Jo hej, det är ..
– Ja, tack, jag vet precis vem det är.
– Jo, inte råkar du ha nå glass i frysen?
– Janå, månne vi inte har nån gammal ask ..?
– Ska vi köra?
– JA!!

 

När jag har svalt glassen och eventuellt tömt diskmaskinen hör jag ett svagt kurr någonstans långt inne. Jag tänker att det måste vara ett skämt, för jag har knappt gjort något annat än ätit hela kvällen. Magkurret övergår i ett bzzzz från min inre linje.

 

– Ja hallå?
– Det är magkänslan, whadup?
– Jånä, går och tänker på mat som vanligt. Själv?
– Tja, tänkte det kunde vara dags för..
– JAAA KVÄLLSMÅL, TRODDE ALDRIG DU SKULLE FRÅGA!!

 

Allt sunt förnuft säger att man inte behöver äta för två när man är gravid (jag äter inte för två – snarare för två hushåll). Jag äter, äter, äter. Det finns ingenting som stillar min hunger. Jag skulle kunna äta dygnet runt och ändå aldrig bli mätt. Misstänker att ingen skulle klassificera mitt förhållande till mat som hälsosamt just nu. 

Men det är så himla svårt att motstå när jag äntligen lyckats koppla min inre dialog. Att lyssna på kroppen just nu är verkligen uruselt (känns som Putin eller någon liknande blådåre har kapat linjen). Men what to do. 

Någon som har numret till förnuftet?

Tidig hemgång – inte min grej.

milks

Jag och min (hittills) minsta bebbe. 

 

När jag var klar med ultraljudet i onsdags fick jag, som man brukar i samband med rådgivnings- och läkarbesök, en hög med broschyrer och papper. Ett av pappren handlade om ”Tidig hemgång”.

Tackade och tog emot, men skrockade tyst för mig själv och tänkte ”aldrig i livet”. Om det är något jag inte skulle utsätta mig själv för så är det tidig hemgång. Kan inte tänka mig nåt värre.

I Vasa finns två olika grader av tidig hemgång, 6-24 h och 24-48 h. Det betyder alltså att du och babyn, om alla prover är ok och du uppfyller vissa kriterier, kan åka hem redan 6 timmar efter ploppet. Herregud, redan att åka ett dygn efter ploppet känns alldeles absurt, i alla fall för mig i mitt liv (någon annan kanske upplever det annorlunda).

Känsliga kan sluta läsa nu, men det finns absolut ingenting lockande med att åka hem med den där monsterbindan och de där monsterblödningarna som en förlossning oftast ger upphov till. Att blöda ner mina egna lakan och vara ensam med amningsfrossan. Nee-e, inte i världen, tacka vet jag matbrickorna på regelbundna tider, änglarna i Birkenstocks och en knapp att ringa på när osäkerheten pockar på.

Jag försöker kläcka goda sidor med tidig hemgång, förutom att det säkert är kostadseffektivt för samhället och att någon kanske jättegärna vill åka hem pga. orsak. Men när jag tänker på mig själv hade jag säkert aldrig orkat komma igång med amningen om ingen peppat, hjälpt, tröstat och visat. Och hade kanske inte heller vågat chansa på att jag själv är tillräckligt altert på babyns viktnedgång, infektioner, mina egna blödningar och heybaberiba.

Och I couldn’t help but wonder: Varför ska vi ha så fruktansvärt bråttom? Tänker att det här med tidig hemgång är så tyyypiskt nutidsmänniskan. Snabbt, snabbt, snabbt vidare. Såg en bra instapost på temat tidigare i dag.

Själv kan jag inte tänka mig något tryggare och skönare än att i lugn och ro bekanta mig med den nyfödda på Vasa BB (himmelriket på jorden). Allt medan någon med jämna mellanrum kikar in och frågar ”Hur går det här då?” med snäll röst. Äta korvsås och bara vila. Duscha och få ren, rosa pyjamas. Att direkt åka hem till stora (och smutsiga och hungriga) barnen känns bara övermäktigt. Tre dagar är ungefär mitt minimimål. 

Men som vanligt kan jag ha fel. Säkert finns det många goda orsaker att kila iväg snabbt efter en förlossning, har bara inte hittat dem ännu. Har du?

Ultraljud i vecka 22.

ultraljud vecka 22

 

I dag var jag på ultraljudet jag snackade om. Skrattade riktigt högt åt mig själv – eller egentligen lika mycket åt er som sa att man minsann kan råka se könet på barnet om man har otur (eller tur – hur man nu ser på saken). Själv kunde jag inte ens se skillnad på mage och huvud. Händer eller fötter. Jag tror inte att jag är särskilt normalbegåvad när det kommer till anatomi, för i dag fanns det verkligen NOLL risk för att jag ens skulle ha prickat skrevet rätt. 

Förutom på slutet när barnmorskan kopplade på den realistiska vyn (sådan fanns inte när jag senast avlade barn). Det var verkligen ett OMG-moment. Att det är ens är möjligt att se så här tydliga bilder! På ett foster i bara vecka 22. Såg dock bara fejset, så ännu råder det stort mysterium om vad som rör sig där inne. Men alltså fejset – så sjukt att kunna se ansiktsdragen. Och fingrarna i munnen. Skrattade lika högt här, för den där profilen är identisk med min förstföddes som nyfödd.

”Aj det är en pojke?” sa Milken när hon såg den här bilden. Tydligen såg den väldigt manlig ut. Själv är jag bara nöjd över att allt har gått så himla bra så här långt. ”Allt är normalt” är det bästa jag kan höra (är inte direkt bortskämd med det). 

Yes!

Ta reda på kön eller ej.

WP159323 befunky instant 113

 

Precis som 100 % av alla andra kvinnor som någon gång odlat ett barn inom sig känner jag att det är fullkomligt absurt att det just nu ligger en människa i en människa (alltså i mig!!!). Även om det här med förökning förmodligen är det mest naturliga som finns på denna jord, så känns allt det här ändå totalt främmande för en klinisk och rationell nutidsmänniska som jag. Sa jag just rationell? HAHA.

Men får det liksom inte att gå ihop att där ligger en nästan fullt utvecklad människa (googlar man vecka 21 så ser ju bilderna ut så här). Har ju sett en hel del prematurbarn i mina dagar och det känns ju helvilt att fostret snart är så stort att det har chans att överleva utanför min kropp. Tänker till exempel på min bloggkollega Nina här på Sevendays som födde barn i vecka 23. Galen tanke att jag skulle föda barn om två veckor och det skulle potentiellt kunna gå vägen.

Ja, det är mycket som känns vrickat. Också det faktum att det inte är en liten könlös hermelin där inne, utan faktiskt en person med könsorgan. Har bara tänkt att vi ska få ”en baby”. Inte att det ska komma en pojke eller flicka eller något däremellan. Den här gången tänker jag inte ta reda på vad det lutar mot heller. Det får komma vad det komma vill (om så en könlös hermelin).

Finns ändå ingenting i könet som säger något om barnet och dess egenskaper, fallenhet, personlighet och intressen. Det har i alla fall de senaste nio åren lärt mig av ett flickebarn och ett gossebarn. Allt det som skulle gälla pojkar gällde inte oss. Lika lite som allt det traditionellt flickiga gällde flickan. Och det är väl alltid hälsosamt att inse. Att alla variationer är möjliga.

Ska vänta till sista sekund för att ta reda på vem som är trean och vad hen har mellan benen. Tänker att det kan ge mig en sista push att ta oss igenom förlossningen. Än så länge spelar det ingen roll (jag menar, här finns det inga barnrum som ska målas ljusblå eller rosa, moahaha). Mitt huvudsakliga fokus ligger bara på att hålla hermelinen inne så länge som möjligt. Och det är helt enough just nu.

Av vilka orsaker har ni tagit reda på alternativt inte tagit reda på könet under en graviditet?

Sämst av tre.

Fredagkväll och ensam hemma. Aj aj aj så härligt. Tänkte jag skulle ta upp en grej som har slagit mig många gånger (senast här i kommentarsfältet igår). Lite om det fysiska och psykiska. Och hur det påverkar hela upplevelsen kring graviditeten. Ähh. Låt mig förklara.

Många som har snackat med mig den här gången har varit så glada för att det har gått så bra hittills. Med det får man ha i åtanke att mitt fostervatten gick ungefär i de veckorna jag är nu när jag väntade Milken (sjuka tanke!). Och då hade jag blött som en tok från från start.

Fysiskt var den graviditeten en mardröm (man kunde aldrig riktigt förutse vad som skulle hända när man reste sig – blodbad eller vattenbad?). Därför förstår jag såklart att folk säger att det är skönt när det har gått bra (tycker också själv det är fruktansvärt skönt).

Ur babyperspektiv har den här graviditeten varit rena rama barnleken. Allt har gått som smort. Inga blödningar. Inga sammandragningar. Inga tidiga vattenavgångar. Nada.

Ändå hävdar jag i nuläget att Milkens graviditet var lättare än den här.

Huuuur kan du tycka så, med tanke på hur galna omständigheterna var då, kanske du undrar. Svaret är skitlätt. Och det har absolut ingenting med fysiska förutsättningar att göra. Utan bara med psyket.

Med Milken hade jag huvudet med mig ända i mål. Inte en gång tvivlade jag på mig själv och min egen förmåga. Klart jag hade ont och hade lejdon, men jag tappade aldrig tron på livet och framtiden. Oavsett utgång visste jag att allt kommer ordna sig. Vilket det såklart också gjorde.

Och så länge jag har huvudet med sig så fixar jag nästan allt. Även om kroppen var lite svajig och inte riktigt höll hela vägen, så var hjärnan kanske skarpare än någonsin. Och det gjorde att hela upplevelsen blev uthärdlig – trots alla problem som ploppade upp längs vägen.

Den här gången har varit så sjukt mycket tuffare när jag har fajtats mot både kroppen och knoppen. Nu känner jag tilltro till livet igen (därför vågar jag skriva det här), men det har varit så fruktansvärt mycket svärta i huvudet under månaderna som har gått. Kan inte ens längre räkna gångerna jag har tappat tron på mig själv och livet i stort.

Finns ingen fysisk smärta som kan mäta sig med den psykiska tomheten som greppar strupen och säger att du aldrig mer kommer skratta igen. Finns ingen känsla som är så skräckframkallande och förlamande som känslan när du tror att livet alltid kommer vara så här mörkt, tomt, kallt.

Och det tror man ju alltid när man är mitt inne i det.

Har byggt upp en galen respekt för folk som tampas med och övervinner psykiska sjukdomar och depressioner. Har insett att jag föredrar fysisk smärta hundra gånger om – bara jag får känna att det är mitt vanliga jag som styr i hjärncockpiten. Är verkligen urusel på att vara nere i gropen.

Har nog aldrig mått så här skit i hela mitt liv och gissar att det till 90 % har berott på att huvudet föll av kroppen sisådär i januari. Är SÅ JÄVLA GLAD att jag pikkuhiljaa har hittat tillbaka till ratten. Nu styr jag igen. Lite vingrigt och trevande, på en osandad skogsväg, men tror jag börjar ha ett hum om vart vi är på väg.

Så ja och nej, den här graviditeten är både bättre och sämre. Fast mest sämre. Men vad vet vi – kanske den avancerar och överraskar på slutet?

Förlossningsvrålet.

Eftersom jag råkar vara lite gravid har jag med ett större intresse följt debatten (eller debatten och debatten – låt oss säga skandalen) i samband med att Sollefteå BB stängde i västra Sverige i slutet av januari. Ni minns att det därför ordnades kurs i bilförlossning för en tid sedan. För vissa kvinnor betyder nedläggningen 10 mil (cirka 100 km?) till närmaste förlossningsklinik.

Jag som hela tiden tyckt så synd om mina vänner i Vörå som har cirka 40 km till Vasa BB. Pah! Det är ju rena rama barnleken i jämförelse. Även om det sannerligen inte är en barnlek att åka en halvtimme i bil när förlossningen väl är igång (själv tyckte jag det var mardrömmen att åka de tre minutrarna från Strandgatan till Sandviken). 

Nåja, hela den här nedläggningen har gjort mig så jävla rasande, rent utsagt. Kan inte ens föreställa mig hur det känns att veta att alla inte kommer hinna fram i tid. Tänk att veta att det finns en reell risk för att just jag är den som får krystvärkar i bilen. Den skräcken asså. 

Kan ju vara att allt ståhej kring fulljouren på Vasa centralsjukhus har triggat mina taggar lite extra i den här frågan. Alla jävla nedrustningar som slår mot de sköraste. Tycker till exempel att den här gubben ska knipa igen (vem är han att tala om att vara rädd?). Likaså de som hävdade att Sollefteå BB hade för få förlossningar per dag för att hålla kompetensen på rimlig nivå. Well, som om bilen var ett tryggare alternativ. 

Det tog exakt 23 dagar innan den första bilförlossningen ägde rum. Jag läste inlägget som den födande mamman Emma Andersson skrev på Facebook igår. Blev alldeles lamslagen av beskrivningen. Här ett utdrag:

”Utan byxor eller skor, med navelsträngen hängandes och vår dotter på bröstet får jag kliva ur bilen i snön, i minusgrader. Blottad för allmänheten. Väl i ambulansen kände jag mig trygg och allting brast känslomässigt. Värsta jag har varit med om, ett trauma och mirakel på samma gång. Allt gick bra fysiskt men pyskiskt då? Är inte det minst lika viktigt? Vi som inte vill bo i storstäder, förtjänar vi inte bättre än såhär? Är detta 2017?”

Ja, det går inte att förstå. När man redan på förhand har lite darr inför en helt vanlig förlossning, att till på köpet behöva oroa sig för att nåt sånt här ska hända. Det är så fullkomligt vidrigt. 

Fine, det gick bra den här gången, men vad säger vi sedan när det börjar gå dåligt för mammor och barn längs vägarna? Är vi nöjda då? Ser lejonklorna växa ur mina fingertoppar bara jag tänker på beslut som slår enbart mot mammor och barn. I ett av världens mest jämställda länder. Gggrrrr.

Så jävla tacksam för att jag får föda nära. 

Inte som jag ser ut.

Gravid Linn2

 

I dag hade jag en läkartid på rådgivningen. En vanlig rutincheck till en för mig obekant läkare. Som vanligt kommer jag alltid för tidigt (en dålig ovana jag har – blir alltid så galet lång väntetid, eftersom läkartider sällan börjar när de borde börja).

Tio före var jag på plats i väntrummet. 

Klockan blev jämt.

Klockan blev fem över.

Klockan blev tio över.

Klockan blev kvart över.

Då gick jag och frågade av min egen barnmorska om tiden var rätt. Och ja, det var den. En läkare (sjukskötare? barnmorska?) strosade lite osäkert runt i väntrummet med jämna mellanrum. Själv suckade jag irriterat eftersom det här åt av min arbetstid (morrade förstås också att jag måste sluuuuuta komma så tidigt varje gång).

Klockan blev 20 över.

Läkaren gick återigen i väntrummet och kollade runt. Slog mig att jag kanske borde säga ”hallå, är det mig du letar efter?”, men eftersom hon sagt ”hejhej” första gången hon kom in antog jag att det inte fanns en chans att jag var osynlig där jag satt som ensam patient i väntrummet. 

Klockan blev 25 över. 

Då kom en annan kvinna in i väntrummet och samma läkare flög genast ut ur rummet:

– JUNG?

Och ja ba: JAAAAA! HÄR ÄR JAG! TRODDE ALDRIG DU SKULLE FRÅGA!

Och hon ba: Oj oj oj oj, förlåt, trodde inte att det var du. Ursäkta så mycket.

Nu vill jag inte vara den som är fördomsfull, men redan andra gången läkaren gick genom väntrummet fick jag en feeling av att hon tänkte att jag inte såg ut som en Linn Jung. Jag tjejgissar förstås, men slår mitt huvud i pant på att hon sökte en person med mer asiatisk utseende och därmed förlorade vi 25 minuter av våra liv som vi aldrig får åter (bröl).

Ja ja, det var dagens fördomsfulla upplevelse. 

Bonusfakta: Med bebin alles gut. Vi rullar stabilt vidare i vår artonde graviditetsvecka. 

41,4 % av graviditeten har passerat.

malinn

 

Orden i rubriken läste jag nyss i min gravidapp och föll nästan baklänges av förvåning. Över fyrtio procent är ju skitmycket. Jag kan inte begripa 1. att jag har överlevt 2. att jag inte har börjat blöda. Kan till och med gå på toa nu för tiden utan att ta sats innan jag drar ner byxorna. I början höll jag andan och knep fast ögonen innan jag vågade kolla ner. Var alltid helt hundra på att mötas av blodbad. 

Har haft så mycket roligt för mig de senaste dagarna. I fredags var jag ledig, men följde ändå med på jobbets AW till Little Pub. Har konstaterat att de bästa dagarna är de dagar jag får jobba. Där mår jag så mycket bättre. Således kan man ej tacka nej till en after work. Kastade av Sami och Milken på bion (de skulle se Lego Batman) och beställde en iskall cider. Och när vi aw:at och bioat oss klart möttes vi upp på Magokoro på sushi. Herregud så jag njöt! Att plötsligt kunna äta och njuta av mat igen är det närmaste himmelriket jag har kommit på länge.

Eftersom Milken är det enda barnet här hemma den här helgen har vi haft extramys (hon har till och med fått sova mellan oss). Kuriosa om Milken: Hon är totalt i sitt esse när det kommer tilll att få en bebe. Tror hon är den enda som tar det här på allvar (om kvällarna kan hon sitta och tänka ut hur hon ska babysäkra dörrarna till öppna spisen). Men mest sitter hon med munnen fast i min mage och ropar ”HALLÅ BABYN HÖR DU MIG?”.

Nåja, på lördag kom fammo och faffa och hämtade Milks och jag drog vidare till Ernst med Annika och Malin. Igen fick jag fantastisk mat. Om det är något jag kan få glädje ur så är det mat – och det ska jag unna mig big time (min rådgivningstant kan hålla för öronen, men min förhoppning är att gå upp dubbelt mer än mina tidigare graviditeter). Hann avhandla både det ena och det andra medan vi sänkte både huvudrätt och förrätt.

Mitt i allt upptäckte vi att klockan var tio före sju och vi fick såldeles skynda vidare till Ritz. Där blev det många hysteriska skratt. Hade faktiskt inte förväntat mig att få skratta så där mycket. Janne G börjar vara fullblodspro och Fredrika gjorde ett SÅ bra framträdande. Tänk att vara nybörjare och ändå våga! Kan kanske tycka att Hasse Brontén och Thomas Järvheden körde lite väl trygga skämt (jag menar, hur många skämt har vi inte hört om föräldrar som gömmer sig i vessan för att få vara i fred från småbarn? för att inte tala om hur trött man blir på ikea). Hur som haver skrattade jag ändå. Och det räcker gott och väl.

I telefonen efteråt hittade jag konsertrapporter från Masse i Stockholm. Där var det rock n roll med ny Marcus och Martinus-huppari och Melodifestivalen på hotellrummet. 

Hemma i Gula huset var det tyst och skönt. Var ensam hemma, så jag åt avokadomackor i sängen och lyssnade på podd utan hörlurar. Somnade nästan omedelbart.

Och så vaknade jag upp till denna dag. Ni undrar förstås vilken som var dagens bästa måltid? Mos och lax hos svärisarna i Vörå!

Ypperligt.

Den här dagen var en riktigt ypperlig dag, kan man säga. Även om starten var rätt så trög. Spydde och hulkade i duschen och förberedde Sami på att stanna ursnabbt ifall spyorna skulle flyga ut genom bilfönstret när han skjutsade mig till jobbet. 

Visst är det intressant hur kroppen funkar när man genast måste skärpa sig så fort kommer i kontakt med kollegor? Hur liksom den akuta risken för spyor försvinner direkt man kommer innanför hissdörrarna? Det är som halsen kopplar på en automatisk spärr som håller spyorna inne. I bilen kan jag ännu spy och hulka, men inne på kontoret är det som om jag inte längre kan, eftersom det känns så otryggt och genant att spy där (man kan säga det samma om dystern – den slipper inte alls in på Sandögatan).  

Så jag häller upp nybryggt kaffe, sätter mig vid datorn, loggar in. Sakta, men säkert glömmer jag bort att jag är illamående. Redan när Anna-Lena svirar in tio-kvart över mår jag som kungen, redo att hugga in på dagens jobb. I dag var vi dessutom oerhört effektiva. Producerade som värsta maskinerna. Var inte ens trött när jag kom hem. Skjuts hem, maten klar på bordet och så bara softa i soffan. En sådan dag kan man inte beskriva som annat än just ypperlig

Tack annars för alla kommentarer om dystern. Jag litar inte alls på mig själv när jag försöker intala mig själv att det går över sedan. Men syrran och mamma har bankat lite vett i skallen på mig, så om inte annat så får jag lita på dem. Går det inte över får de komma hit och rädda mig. Som straff för att de sa att det går över. 

Nåja, skit i dystern nu, ska istället ägna mig åt en liten verklighetsflykt och bege mig in i Samis värld. Missade gårdagens Poliisit där Vasapatrullen gör premiär. Ska trycka på play NUH. Hej så länge!

Dystern.

Under den här graviditeten har jag som känt kommit i kontakt med känslor som jag inte ens visste jag var kapabel att känna. Det har varit väldigt läskigt och överväldigande på många sätt. För det är ju tyvärr inga glädjekänslor jag snackar om här. 

Jag har en känsla, som jag inte har kunnat sätta ord på förrän igår. Den kommer någon gång nu och då. Och slår ner i ljusets hastighet, från ingenstans. Kan bara mitt i allt bli överfallen av en hopplöshetskänsla som inte går att bota. Får spänning i pannan, blir orolig och får jättesvårt att vara trevlig mot omvärlden. 

För att Sami ska förstå när jag kommer i det här modet har jag döpt det för Dystern. Kan tänka mig att det känns så här i mumintrollens kroppar just innan de upptäcker att Mårran är riktigt nära. Skräckblandad dysterhet liksom spänner i luften (nu tänker ni säkert att jag menar ångest, men nope, detta är inte ångest som jag känner den). För att ni ska förstå hur dystern används i det svenska språket kan jag ge er en grundkurs:

 

– Morjens, hur är det?
– Ja tack, helt okej, dystern har tack och lov gått över.

Eller:

– Men Linn, du ser plötsligt så ledsen ut!
– Ja, drabbades just av dystern.

Eller kanske:

– Hur var helgen?
– Bara bra, förutom på söndag när dystern tog mig.

 

Jag hatar verkligen att ha dystern. I dag har jag haft mycket spänning i kroppen. Och jag är så dålig på att lyfta mig själv ur dystern när den slår till. Jag är så lycklig för alla kvinnor som har den bästa tiden i sina liv när de är gravida. Som kan längta förväntansfullt och se framemot nya, ljusa tider. 

Gud ska veta att jag försöker. När jag känner rörelser i magen försöker jag tänka på att det faktiskt är Matheos och Mileas syskon som ligger där och ser antagligen exakt likadan ut som de (vi stöper spädbarn i samma gamla form). Mina baby! Samis baby! Vår alldeles nya baby!

Försöker föreställa mig hur vi har babyn här hemma i vår säng. Hur vi ligger i ring och outtröttligt tittar på den. Försöker tänka på hur ljuvligt den doftar. Hur den ser ut i Samis famn. Och hur mycket barnen tycker om den. Men dystern tränger sig ofta på och emellan och i vägen. När dystern är här kan jag bara tänka en sak ”so what om babyn är ljuvlig – du kommer ändå aldrig ha kraft att älska den, dig själv eller de andra”. 

De två första månaderna levde jag nästan enbart med dystern. Nu knackar den bara på någon gång om dagen (tack och lov!). Och varje gång den kommer vill jag bara riva den ur mig och ropa ”FÖRSVINN!!!!!”. Men jag vet inte hur man gör. Precis som Lilla My fryser jag till is när Mårran kommer. Jag skulle vilja vara det vanliga glada jaget, som kan hånskratta och vifta bort. Men no-ou.

Hoppas att det avtar längs vägen, som det gjort nu. Vägrar, vägrar, vägrar acceptera tanken på att det här är en permanent kaveri (skulle det här vara en Amelia från -98 skulle man lätt kunna säga att dystern är en energitjuv).

Jaja, det var dagens sprudlande rapport. 

En annan dag kan vi prata glatt.

Tankar om.

kok

 

Tankar om helgen: Jag var så trött efter mina fjuttiga två dagar på jobb förra veckan. Jag zombievandrade mig igenom helgen och unnade mig tupplurer här och där. Mot lördagkväll vaknade jag till liv och tänkte jag lika gärna kunde bjuda in Jenny och co. för Mellohäng. Men jag hann inte innan hon messade och frågade det samma. Så vi vandrade över med chipsskålen.

Tankar om Mello: Jag tyckte Bloggkommentarerna skrev en bra grej här. Det är lätt att klaga när man inte känner till insatsen bakom. Nå väl, jag tycker rätt låtar gick vidare till final. Och hade hoppats att Krista hade fått delta i just den deltävlingen (tyckte det saknades ett riktigt, riktigt vasst bidrag). 

Tankar om Mello i Växjö: När Krista representerade Finland i ESC 2013 hade jag inte möjlighet att åka med resten av gänget, även om det verkligen kändes som en once in a lifestyle-chans. Var så grymt avis på hur kul det såg ut. Har aldrig varit på Melodifestivalen heller. Men i år får kan jag åka med i hejarklacken när Krista tävlar i Växjö 18.2. Ska bli så spännande att se showen live.

Tankar om graviditeten: Man tror inte att det är sant, men jag har fått små, små känningar av foglossning. Jag försöker intala mig att det bara är träningsvärk pga att jag ganska plötsligt har börjat röra på mig mycket mer. Meeeen – det känns oroväckande bekant. Däremot har jag också börjat känna av rörelser. Både eventuell foglossning och rörelser kom ju verkligen oväntat tidigt.

Tankar om stora barn: Det största barnet åker iväg till Stockholm i helgen. Tror fem dagars semester från den här familjen är exakt vad han behöver. Kompishäng deluxe och Marcus & Martinus i Globen. Det andra barnet får fara ensam till fammo och faffa (lyxen!). Själv ska jag på dejt. Med en bästis.

Tankar om dejt: Fick stand up-biljetter av Sami i julklapp, men nu när det väl gäller så jobbar han istället. Så jag och Malin ska äta middag (Hanna, vi bokar ett bord på Ernst klockan 18!). Senare stand up på Ritz. Så roligt med något roligt! Speciellt sugen på att se Fredrika Lindholm (som finnen brukar säga) livenä stagella.

Tankar om utseende: Har aldrig i livet känt mig fulare och glåmigare. Punkt slut.

Så nervöst att det inte är kloo-hoookt.

Vet ni känslan dagen före man ska börja ett nytt jobb? Eller ny utbildning? Eller gå på en viktig dejt? Nå, jag vet, för jag har den känslan i mig just nu.

Jag har fattat ett helt huisit beslut. Och det är att börja jobba i morgon (!!!). Ja, det är precis så nervöst som ni kan föreställa er. Jag kan knappt sitta stilla. Jag är fullständigt vettskrämd av bara tanken. Just så där som det känns inför en viktig dag, att man bara vill skita i allt och ropa ”nej, jag har ångrat meeeeeeeeeeeej”.

Att lyssna på och respektera sig själv betyder inte att man alltid väljer den vägen som är lättast, utan för mig handlar det snarare om att välja den vägen som känns rätt. Det här skrämmer skiten ur mig, men jag gör det av respekt för mig själv. 

Jag tror nämligen att jag behöver en knuff i ändan just nu. Jag skulle helt säkert få mera sjukledigt, eftersom jag fortfarande mår som jag mår, men jag tror samtidigt att jag snabbare kan ta mig ur eländighetskänslorna om jag får något i min vardag som blandar bort mig. Här hemma hinner jag bara tänka på hur dåligt jag mår och hur fullständigt meningslöst mitt liv är just nu.

I vanliga fall tror jag kanske inte på att snabba lösningar och quick fixes är den bästa vägen, men nu fan är det just exakt vad jag måste få. Så snabbt som möjligt måste jag upp ur gropen. Den här veckan firar jag åtta veckor av spyende. Två månader av mag- och matkaos. Nu räcker det, tack.

Men nog är det helt gälit hur snabbt man glömmer vad man jobbar med. Senast jag var på jobb var det september, tror jag. Eller kanske var det augusti? Nå, oavsett. Vad var det nu igen jag gjorde om dagarna? Hur loggar man in? När ska klockan ringa? Ska man äta frukost också?

Och framför allt – vad i hela världen har man på sig? Och herregud, hur ska man hinna sminka sig och klä på barnen? Jag undrar om jag har sminkat mig en enda gång sedan Ronnie fyllde 40 i början av november. Skulle inte tro det. Blek som ett fjolårslik är jag också. 

Ska ha med en plastpåse fylld av mellanmål. Planen är att småäta konstant och innan dess säkra min papperskorg med den tätaste av täta plastpåsar. Och så ska jag försöka att inte prata ihjäl mig, för då spyr jag så lätt. Igårkväll hade jag lite smånervös pratripuli för Sami när jag berättade om allt som kändes pirrigt, men jag kom aldrig till punkt förrän jag kräktes (däremot gick det skitbra att prata flera timmar med Ida-Lina och Theo). Måste. Försöka. Vara. Tyst.

I övrigt längtar jag jättemycket. Och är beredd på att det kommer bli urtungt för mig som är van vid att vakna sent och tupplura bort halva dagarna. Om ni inte hör av mig före helgen så vet ni att jag sover efter jobbet. 

Iiiiiiiiiiiiik.

 

pa jobbet

Nu styr vi om.

faglar

 

Jag har nått den psykiska vändpunkten för den här graviditeten. Vågar jag nästan säga högt. Bara den insikten gör att jag vill öppna vardagsrumsfönstret och ropa ut över hela Brändö: FATTAR NI, DET FINNS EN FRAMTID! ALLT KOMMER ATT ORDNA SIG! JAG KOMMER ATT ÖVERLEVA DET HÄR!

Men mina tidigare erfarenheter håller mig lite tillbaka. Att jag redan mår bättre så här tidigt i graviditeten gör en såklart lite skeptisk. Men nu tänker jag inte slösa mer tid på sån tjafsig oro. Jag tror faktiskt att det svänger nu. Jag spyr så lite, så lite, så lite – även om illamåendet såklart sitter i. Att tro att man ska spy är ändå hundra gånger softare än att faktiskt göra det. 

Jag har också gett mig själv ett löfte: Nu är det slut på alla katastroftankar. Jag tänker inte slösa en hel graviditet, min sista graviditet, på att noja över det ena och det andra. Jag har inte direkt oddsen på min sida, men tänk så himla onödigt om jag slösade en hel graviditet på att oroa mig om allt till slut visade sig gå hur bra som helst. 

Såklart måste man bejaka de känslor man känner och låta eventuell oro vara verklig, men hurudan graviditet, förlossning och babytid som tilldelas mig är trots allt inget jag kan påverka här och nu. Istället ska jag försöka visualisera den revanschförlossning jag drömmer om. Om bubblan spricker – vad är det värsta som kan hända? Att jag varit glad i onödan? 

Nä vet ni, nu lajvar vi nya tider, va?

Att få känna.

roda tulpaner

 

Igår skrev jag ett blogginlägg i flera timmar. Men sedan ångrade jag mig. Eftersom det lät så mörkt och brutalt. Jag ska publicera det senare när jag har tillräckligt med distans. Det händer nästan aldrig att jag ångrar mig eller tänker efter när det kommer till bloggtexter, men här sa det stopp. 

Jag har trots allt insett att jag inte göder mitt tillfrisknande med att vara nattsvart i sinnet. Det här handlar inte om att jag försöker ”tänka mig positivt” ur en svacka, men nu har jag kommit till ett sånt skede av den här graviditeten att jag måste försöka tänka fräscha nya, tankar för att överhuvudtaget överleva. 

Jag har sakta börjat känna känslor igen, vilket gläder mig så ofattbart. För en tid sedan var jag så nollställd att jag tänkte att det kvittar om jag lever eller dör. Jag var så känslomässigt avtrubbad att jag till och med önskade att jag helst skulle kunna gråta eller få ångest (!). Bara för att känna att jag lever. Det är det värsta tillståndet hittills i mitt liv, när man inte längre kan känna alls.

… men så kom några bra dagar och jag fick äta ordentligt, utan att spy ihjäl mig. Och då kunde jag genast känna små, små strimlor av hopp. Och nu har jag faktiskt fått jättemånga bra dagar i rad. Att känna igen. Ni fattar inte hur härligt det känns! Att ens få uppleva irritation! 

Vad jag hittills aldrig insett – och förstått att uppskatta – är att det faktiskt är en stor jävla gåva att få känna stora känslor. Så länge man känner stort kan man i alla fall vara säker på att man lever.

När man gråter så tårarna sprutar, hjärtat brister och man vill slänga tallrikar i väggen, bränna foton och ropa för allt vad lungorna håller – sällan känner man livet i sig så mycket som då. När man är så arg att man skakar, ilskan rusar, pulsen stiger, hämningarna släpper och man för en gångs skull säger precis som det känns, utan filter. Ah, liiiivet. Pulsen.

Jag säger inte att det är trevliga känslor. Men det är ändå känslor.

Har alltid haft väldigt lätt att prata om mitt eget känsloregister. Det har knappast undgått någon att jag är en som känner mycket. I regel nästan alltid för mycket. När jag har sörjt, har jag sörjt så fruktansvärt intensivt. När jag har känt irritation har jag kokat över. När jag har känt glädje har jag förvandlats till konfetti.

Jag har heller aldrig påstått att det är särskilt lätt att leva med så här många känslor. Men det är ändå hundra gånger härligare än att leva utan känslor.

Voi vänner, så jävla fett att få känna att det finns en framtid.

Rapport från helvetet.

Precis som jag gissade fick jag betala dyrt för den goda dagen jag bloggade om senast. ”Moahaha” sa universum och sände ett oväder åt mitt håll. Tror jag aldrig spytt så mycket som dagen efter, eller dagen efter det. Det blev två dagar som totalt nollade mitt självförtroende. 

Jag hade redan sett ett yttepytte ljus i tunneln, men nu är det beckmörkt igen. Min magmun krånglade igår och i förrgår. Känns som jag saknar ett lock som borde sitta i svalget. Bara jag drack ett glas vatten och ens lite böjde mig framåt sprutade det ur munnen. Inte så konstigt egentligen, med tanke på att jag i sex veckor har spytt dagligen mellan cirka 5-20 gånger. Det är väl inte meningen att en hals ska utsättas för dagliga magsafter i sex veckor heller. 

Så nu ligger jag riktigt, riktigt stilla för att inte irritera den ytterligare. Oroar mig också ständigt för hur min kropp ska må den dagen det här illamåendet slutar. Ska jag ens kunna gå till bilen? Hur snabbt förtvinar en kropp? I säkert en månad har jag bara legat från morgon till kväll. Hoppas så innerligt att jag hinner bygga upp någon slags vardagsform tills babyn kommer. Om jag ens ska ha en chans att trycka ut den. 

Fascinerande hur olika omständigheterna kan vara för olika graviditeter. Den här gången har jag inte en gång oroat mig för babyn (vilket mer eller mindre var ett faktum från första början med Milken). Nu är jag bara livrädd för mig själv. T.ex tänker jag mycket på om det här, trots allt, var att ta vatten över huvudet. Tänk om jag förstör min kropp och mitt psyke för gott (hemska tanke).

På ett rationellt plan kan jag begripa att jag inte orkar vara glad och lycklig nu (om inte kroppen mår bra, så är det omöjligt att vara som vanligt). Men det är så främmande för mig att inte alls skratta eller känna entusiasm. Jag kan inte se fram emot någonting. Jag kan inte glädja mig för något. Och det är så långt ifrån mitt vanliga jag. Hinner aldrig oroa mig för babyn, för den här gången är det jag själv som är största skräcken. Jag vet faktiskt inte vad som är värre – rädslan för att förlora ett ofött barn eller rädslan för att förlora sig själv. 

”Det går över, Linn, såklart det går över”, säger alla. ”Du kommer att känna dig precis som dig själv när allt det här är över”. Jag vill ju tro att de har rätt. Men tänk om de har fel. Allt det här med utbrändheten och en förjävlig graviditet så här snabbt inpå – ”tänk om det bara var för mycket”, tänker jag när jag mår som sämst. Jag vill ju inte att det här ska vara Den stora knäcken. Men det går nog inte en dag utan att jag befarar det. 

Ni får skratta åt mig, men VOI JUKU jag är rädd att jag ska bli riktigt deprimerad. Och att kroppen ska ge upp (kanske får jag permanenta reflux-problem, förstörd rygg eller något annat) och att jag den dagen när babyn föds ska vara så slut att jag inte kan ta hand om den. Och att jag således ska toppa allt med en förlossningsdepression. Och att hela min familj ska falla i spillror. Barnen far illa och jag ligger där som ett mörkt moln oförmögen att känna något. 

Det här skriver jag nu för att minnas vad dåliga fysiska omständigheter, hormoner och isolering kan åstadkomma. Jag blir totalt knäpp av det här. På ett så orimligt sätt. Skriver det också för att folk som ännu inte insett att graviditeter inte är genomsköna ska förstå att det kan vara fruktansvärt tufft.

Men skriver det allra mest för att jag själv ska ha det svart på vitt, att jag måste sterilisera mig den dagen det är möjligt. 

Torgskräcken.

I dag har jag gjort så många framsteg att jag naturligtvis inte kan låta bli att skryta om dem (en får passa på att glädja sig, garanterat spyr jag dubbelt upp i morgon). 

 

1. Jag duschade stående. Stående! Hela tiden! Har inte hänt sedan .. ja, sedan när? Jag var så stolt, men så trött. 

2. Jag hade besök av Jenny och övade på att inte ha spyhinken framme. Måste börja lita på att det faktiskt går att ha långa spyfria stunder på eftermiddagarna nu. Och jag spydde inte ens. Victory!

3. Jag gjorde en pannkaka (fine, Sami vispade ihop det till en slät smet för jag orkade inte). Men ändå! Jag bidrog med något!

 

 

Angående punkt två så är det intressant hur det här med spyor kan vara så känsligt. Jag tycker det är så hemskt att spy i offentligen. Därför drar jag mig verkligen från att vistas på platser där jag kan stöta på främlingar nu. Jag vill inte att det ska vara så. Blir så irriterad på mig själv för att jag låter mig påverkas av sånt trams. Vill helst att jag ska tänka ”so what om jag spyr?”.

Men tycker man känner sig så utsatt och så förödmjukad när man mitt i allt spyr på offentlig plats. Tårarna som rinner, snoret som fladdrar. Gud så jag skäms. Tänker att deras stirrande blickar ser mig som 1. Läbbig polityrtant 2. Person med smittsam Noro.

Därför har jag ibland försökt gå ner till Sale (vi bor ett hus ifrån) och köpa något – bara för att inte göda min torgskräck (att gå dit tar skitlänge med mina 85-åriga darriga steg). Vill inte bli isolerad pga. rädsla för spyti. Oftast slutar det bara med att jag kaskadspyr när jag kommer hem, för ansträngningen var för hård.

Har aldrig varit emetofobiskt lagd, men när det kommer till att vara någon annanstans än hemma just nu, så är jag på helspänn. På rådgivningen känns det nästan okej att spy (tänker att alla som är där förstår att en eventuellt kan vara gravid). Har irriterande nog utvecklat någon form av lindrig spyskräck. Därför övar jag lite sakta här hemma, att inte hela tiden ha spyhinken framme när jag mår lite bättre (min relation till spyhinken börjar bli osund).

Önskar så jag vågade åka till jobbet med några intyg, till frissan för färgning eller helt enkelt bara hämta barn från dagis. Till exempel. Men iiiiiik, den darran. Vill inte spy på chefen, på Emma eller skrämma skiten ur ett valfritt dagisbarn. Vill så mkt, vågar så lite.

Hur svårt kan det vara att tänka ”so what om jag spyr?”. GRRRRRRRRR.