Att vara gravid är en enda lång kamp mot att inte googla livet av sig.

gravidlinn

En gång kunde jag stänga min kavaj.

 

Ni minns att jag häromdagen sa att återstoden av min graviditet mest består av att invänta fler krämpor. Innerst inne hoppas jag förstås att det skulle räcka nu, men kroppen brukar sällan ta mina rationella önskningar på särdeles stort allvar. Efter att jag skrivit just det inlägget tilltalade jag mig själv med min snällaste, mest inställsamma röst:

Jag: – Nåja favoritkroppen, hur skulle det vara om vi lekte att det räckte med blödande tandkött, gallkramper, halvkasst psyke, hyperemesis gravidarum, foglossning, lågt hb, urinvägsinfektioner, blodtrycksfall, halsbränna, förstoppning, ryggbesvär, benkramper, restless legs, domnande mage och mardrömmar? 

Kroppen lutade sig närmare mig, sken sakta upp i ett riktigt skitit leende och viskade hemlighetsfullt (som sig bör i en riktigt bra historia 2017): 

– Hold my beer..

 

Mycket lägligt ringde telefonen och det visade sig att mina sköldkörtelvärden var för låga i blodprovet jag tagit dagen innan. Jag blev så full i skratt att jag glömde att jag egentligen borde gråta och fråga vad det innebär. ”Nee-e, det är inte sant”, tänkte jag först. ”Nee-e, det är ett skämt”, tänkte jag senare. Och när det sedan sjönk in tänkte jag vuxet: ”Under inga omständigheter får jag googla vad det betyder”.

Hela dagen var jag fem före. Jag sträckte mig efter telefonen, för att sedan kasta den ifrån mig. Får inte googla, får inte googla, får inte googla. Vet egentligen inget om sköldkörtlar och hypotyreos och tänkte det var bäst att låta det så förbli.

Hela mitt liv har jag upplevt mig själv som världens minst hypokondriska person. Men under denna graviditet har jag fått rejäla slängar av inbillningssjuka. Det är rejält påfrestande när man redan från början har ett svagt psyke (eller jag gissar ju att det egentligen beror på det – jag blir hypokondrisk för att jag just nu har ett svajigt psyke – för att inte nämna svajig hälsa).

Har googlat så mycket att jag definitivt borde vara död vid det här laget. Alla mina krämpor leder till en lång och plågsam död, om vi ska tro Familjelivs experter. Men likväl är jag fortfarande här. Borde ju ha lärt mig vid det här laget. Att jag mår bäst av att vara ogooglad. Men det är SÅ SVÅRT när man är preggo och inte vet något om någonting – och man vill ju verkligen veta. Helst redan igår.

Nå, dagen jag blev till kväll och mörkret lade sig över Gula huset. Jag var ensam hemma (ingen som slog mina fingrar bort från Googles sökfält). I en svag stund när jag låg i soffan brände det till i mina fingrar och jag knaprade förbjudet in ”låga sköldkörtelvärden gravid” på mobilen. 

För att citera min man, någon timme senare, när jag förvreds av ångest: ”Nee vet du vad, Linn, du är tillräckligt gammal för att förstå att man inte googlar sånt”. Hela natten låg jag och var bergis på att jag hade förstört fostret kognitiva utveckling för all framtid (borde ha tagit det här blodprovet för hundra år sedan nämligen). För mitt inre flimrade bara utvecklingsstörningar på löpande band. Var inte direkt pigg när jag vaknade följande morgon. 

Nu väntar fler blodprover och ett fullkomligt, definitivt, slutgiltigt och oåterkalleligt Google-förbud. I alla fall vad beträffar kombinationen ”+ gravid”. 

Krämpan Jung.

Ja, det här med mammabloggar, som jag frågade er om. Det var ju inte så att jag menade att jag i framtiden hade tänkt förändra min blogg beroende på om ni gillar mammabloggar eller ej. Det kommer inte på fråga. Ville bara veta vad ni tycker om mammabloggar så där i största allmänhet. I den här bloggen skrivs det om högt och lågt, det som faller mig in, helt enkelt. Både mommystuff och icke.

Tycker inte man blint ska anpassa sin blogg efter vad läsarna efterfrågar, man ska skriva om det som känns rätt i hjärtat.

I dag skriver jag t.ex från förkylningshjärtat. Har ont överallt och har varit hemma från jobbet (Milea också). Inte nog med att feberfrossan kom igår, jag fick också gallkramper. Inte så konstigt med tanke på mina hejdlösa frosserier de senaste veckorna. Har bara tyckt så mycket om mat att jag har velat sluka allt. Nu är det tyvärr schlutt på det.

Min enda glädje, maten – goodbye. Slut på fett, gott och svårsmält. Slut på rökt lax, äpplen och ägg. Slut på kaffe och kaffe och kaffe. Yhyyyy. In med gröt, grönsakssoppa och ljust bröd. Jag har sörjt hela dagen. Jag vill ju äta allt som kommer i min väg (speciellt när jag är förkyld och tycker synd om mig själv).

Att jag faktiskt bara är 31 är ändå ett mysterium these days. Man skulle snarare tro att jag är 81 med tanke på hur jag ser ut när jag möter dig med 1. Foglossning 2. Evighetslång urinvägsinfektion 3. Gallbesvär 4. Förkylning. Kan man ha fler besvär ännu? Jo, man kan, för jag hade mitt hemoglobin på 92 i dag när jag mätte.

Avslutningsvis en bildrapport från rotikråppin, vecka 24:

 

vec

vecka24sidanb

vecka24sidan

vecka24.