Just nu pågår den femte veckan med hackig amningssömn (jag klagar inte, min femveckorsbebi sover som en konung, men visst märks det ändå i kroppen att jag vaknar två gånger per natt). Jag har varit jätterädd för tröttheten, att jag en dag ska vakna och vara så där förfärligt, förlamande sjukskrivningstrött som jag en gång var. Förhoppningsvis kommer jag aldrig dit, men man vet ju aldrig hur det artar sig med sömnen när man bor med en nyföding i huset.
I dag såg jag mig i spegeln och tänkte ”nä nuh börjar jag se slitaget komma”. Tycker det syns i fejset och känns i ögonen att jag inte sover tio timmar i sträck som jag föredrar (men det är smällar man får ta om man ska ha hundra barn).
Dock har jag tänkt en hel del på hösten och hur jag ska göra för att inte bli ett människovrak där i mitten av november. Tack och lov blir den här hösten en hemmahöst, så jag har all tid i världen att haffa åt mig en liten dos av dagsljus varje dag (om vi nu kan tala om dagsljus i november). Men den allmänna feelingen brukar ju ändå bli rätt så låg när svarthösten slår till, hur mycket vi än försöker motarbeta.
Läste en trösterik och bra grej i en bok ifjol när jag var sjukskriven (minns tyvärr inte vilken, men det var nåt med hälsa och välmående). Författaren skrev om att vi som bor i norden måste acceptera att året består av olika ork-faser, eftersom vi lever med fyra årstider. Det är således orimligt att vi ska orka köra på i samma tempo året om, vilket alla dessvärre tenderar göra.
Minns inte detaljerna (ni får klubba mig om jag säger fel), men författaren sa att våra kroppar går enligt ljusets klocka. Vi är alltså inte gjorda för att gasa på i maj-tempo i november. För det gick väl ungefär så här: På våren börjar energin flöda och kroppen vaknar till liv, på sommaren upplever vi vår bästa tid, hösten är till för att varva ner och vintern är till för vila. Säg den som har möjlighet att leva så!
Nå, i princip ingen. Man kör 11 månader i samma speed och sedan chillgrillar man korv den tolfte.
Det är ju inte ofta man har ett GULDLÄGE som detta. I år ska jag ge kroppen den dvala den förtjänar och behöver. I år tänker jag bejaka min inre, uråldriga nordbo och försöka göra hösten och vintern riktigt slö, mjuk och nertaggad. Jag ska helt enkelt acceptera att det får vara lite segt i kanten. Sova mycket om dagarna och inte smälla kalendern full med program.
På något vis ger det mig tröst och trygghet. Det är inte meningen att november ska vara sprittande.
Så kom an bara skönhösten, jag har kapitulerat! Mmmmm.
Zzzzz.
Forever Jung 