När icke-frågan blev en fråga.

Personliga och brutalt ärliga bloggar är det allra bästa jag vet. Eller det gäller ju inte bara bloggar, utan livet och människor överlag. Folk som delar med sig av både hjärta och smärta – det är ju oftast de jag fastnar för. Folk som öppnar upp och bjuder in till samtal om livets highs and lows. Lika hysteriskt i båda ändarna, gråt och skratt.

Kanske har det att göra med att jag själv ofta är en oversharer. En sån som alltid berättar för mycket, delar med sig av allt och gråter ut offentligt (haha, låter som värsta härliga Kicki Danielsson). Tror det är därför jag sällan fastnar för personer som man bara kan krafsa lite lätt på ytan. Klickar hellre med de där som bubblar under ytan. Som har själslig morkkis dagen efter för att de sa alldeles för mycket. 

Folk som delar med sig vitt och brett. De tycker jag om. I vänskapskretsen, på jobbet och i bloggar jag läser. Känslor, tankar, åsikter, raseriutbrott och kärleksförklaringar – älskar det.

Integritet i bloggvärlden, i arbetslivet och i övriga livet är en diskussion som jag och Anna-Lena nu som då återkommer till kring lunchbordet. Vad vill vi att folk ska veta om oss? Vad vill vi absolut inte att folk ska veta om oss? Vad kan vi tänka oss att dela med oss av på bloggen respektive instagram (för att inte nämna Facebook)? Vad kan våra chefer få se? Våra kollegor? Vad kan våra bloggläsare få se? Och på vilka alla sätt påverkar det här oss?

Just synen på integritet är väldigt olik oss emellan. Jag är kanske den mest toleranta och liberala när det kommer till den här frågan. För mig spelar det egentligen ingen roll vad folk vet om mig. Jag kan dela med mig av allt. Integritet har varit en icke-fråga så gott som hela mitt liv (vet inte vad det ska vara bra för). Det är säkert inte alls proffsigt och snyggt att vara en oversharer, men jag tänker att folk får tåla. 

För tillfället dras jag med en hel del ångest och det här är faktiskt första gången som jag tycker det är svårt att fortsätta som förut (mumin visar allt!). Jag vill så gärna berätta allt. Och jag tycker att världen behöver läsa mer om oss 80-talister som är totalt uppfuckade av stress innan vi fyller 30.

Men för första gången någonsin drar jag i handbromsen. 

För hur mycket jag än tycker att världen borde vara redo, så vet jag att vi inte riktigt är där, att vi kan berätta allt om vår mentala ohälsa utan att det på något sätt bränner vår image i kanten. Jag skulle skriva allt om jag inte skulle tvivla på att det på något sätt sabbar för min fortsatta karriär. Vad vet jag, tänker att folk kanske drar sig för att jobba med mig när de ser hur sekaisin jag kan vara (haha!).

Å andra sidan tycker jag att det kunde vara hälsosamt att någon visar att man kan vara jätteglad och positiv (för det är jag!) – och ändå ha supermycket ångest (för det har jag!). Det har hittills varit en litet problem för mig när jag har sökt hjälp på diverse ställen (jag menar, på en mottagning är jag relativt fräsch, hälsar glatt och kan inte låta bli att skratta när jag berättar om min ångest). 

Till saken: Jag önskar att jag kände att jag kunde dela allt med er. Jag är mycket medveten om att jag inte har någon redovisningsplikt, men just nu upplever jag det problematiskt att vara den superärliga, öppna bloggaren. Vet ni? 

Å andra sidan tänker jag ofta: Den som drar sig för att jobba med/samarbeta med/anställa ett ångestfyllt kraftpaket från Karis – den har jag nog ingen större lust att jobba med heller. 

Faktiskt.

 

Linn Jung