Jag är inte den enda prematurföräldern på Sevendays. Numera bloggar också Nina för oss. Hennes blogg ska ni inte missa. Såg att hon bloggade om världsprematurdagen som infaller just i dag.
Dagen till ära plockade vi fram vår externa hårdsskiva och kollade på alla gamla bilder och några filmer från tiden när Milea var nyfödd. Så otroligt mycket man har glömt! Men också: Så himla praktiskt att man har glömt så mycket. För det är inte bara glädje i hjärtat man känner när man ser bilderna.
Nu ska ni få se en bild som jag aldrig tidigare har visat här i bloggen. Den kan kanske vara lite känslig, så om ni är känsliga ska ni kolla åt andra hållet.
Att få ett prematurbarn med planerat kejsarsnitt påminde inte på något sätt om min första relativt normala förlossning. Det här var en alldeles fasansfull upplevelse.
Jag menar, det är inte så att det inte känns när man inte får träffa sitt barn på en hel dag efter att det fötts. Allt var bara så himla krångligt den dagen.
Hon föddes. Hon kördes iväg utan att jag fick se henne. Jag förlorade massa blod. Spydde hela dagen (imagine hur det kändes i snittet – trodde jag skulle spricka upp igen varje gång jag hulkade). Något hände med min arm (fick vätska i axeln under operationen). Röntgades. Spydde. Oroade mig. Mådde så frukstansvärt skit. Och hade shitloads of dödsångest. Det första jag såg av Milea var ett foto där hon låg i en plastpåse och skrek. Den här bilden kom Sami springande med till mig och visade på kameran.
”Här är hon!”
Jag har ingen aning om hur det kändes, för jag var så upp över öronen drogad och bedövad, så jag gissar att det inte kändes så mycket. Men bilden här under är min första kontakt med Milken.
En liten röd knöl i många sladdar.
Jag orkade ta mig in till hennes avdelning en pikiliten stund på eftermiddagen. Tills jag började må så illa att de fick rulla ut mig i sängen. Och det kom att ta fyra dagar innan jag fick hålla henne. Och två månader innan hon fick komma hem.
Det är en speciell kamp att knyta an till ett barn som till en början gör en vettskrämd (det tog väldigt länge innan hon blev min på riktigt). Men så här i dag kan jag vara så himla tacksam (och stolt!) över att vi lyckades. För det fanns en tid när jag inte alls såg det som självklart.
Att se på foton från den här tiden är verkligen som ett mixtape av alla känslor som finns i hela världen. Så jävla mycket sorg, skräck och magknip. Så himla mycket glädje, hopp och highfives.
Den här dagen vill jag verkligen passa på att hylla alla ni som tar – och har tagit – er igenom det här med vettet i behåll. Det var verkligen inte lätt – och ingenting sånt som man i efterhand säger att ”det var mödan värt”. Det var sjukt jobbigt rakt igenom. Men man fixar det för att man inte har andra val.
Du som är prematurförälder – vad minns du starkast från din resa?
Forever Jung 