Etikett: Jämställdhet

Frivilligt ge ifrån sig privilegier.

Finland är ett fantastiskt och jämställt land på många sätt (det får man verkligen säga), men som på de flesta andra platser här i världen finns det fortfarande situationer där vissa har fördelar – för att de är män eller kvinnor. Sådana fördelar kallas som känt privilegier. Och kort och krasst sagt (lovar att jag inte ska bli långrandig så här mitt i natten) kan vi kanske säga så här:

För att män och kvinnor ska bli jämlikar måste män fråntas vissa privilegier.

Eller!

Kanske hellre: Ge ifrån sig privilegier. Frivilligt. Så blir det genast mycket bättre stämning. Jag blev riktigt glad ikväll när jag läste om finska herrlandslaget som avstår sina bonusar. Nu vet jag inte exakt hur ekvationen ser ut i det här specifika fallet, men överlag tänker jag att det är just så här som framtidens människor ska handla. Man stannar upp, funderar och delar med sig åt de som har det tuffare. Finska fotbollslandslaget – förebilder! Så agerar en riktig kompis.

 

Skärmavbild 2018-08-24 kl. 22.52.51

 

Det betyder trots allt så mycket när någon mer priviligerad tar en under armen och säger ”hey, I got you, jag stöder dig”. Det behöver inte nödvändigtvis handla om pengar, utan jag tänker generellt – det är skönt att känna stöd uppifrån. Det har jag tänkt många gånger nu i höst. Hur skönt det är när erfarna, strategiskt viktiga människor puffar och lyfter en när man behöver.

Därför blir jag väldigt stolt när jag ser att landslaget, med kapten Tim Sparv i front row här ovan, ger ifrån sig av sina egna privilegier till förmån för damlandslaget (som ylläri ylläri har det sämre ställt lönemässigt). Det är så viktigt i tider som dessa att män tar ansvar. Och att manliga idrottare visar vägen som förebilder. Tim var för övrigt bestman på vårt bröllop (inte direkt så att vi ångrar det i dag).

Sakta går vi framåt varje dag!

Yes.

Vem utför slitarbetet?

2018 01 15 12.44.37 1

#tbt till tvättdag på Replot.

 

Sedan jag har styrt om min vardag från att vara workingclass hero till tillfällig hemmaförälder upplever jag att vi återigen har börjat gnabba orimligt mycket om hushållssysslor i den här familjen. Jag tycker att alla andra har (som man skulle säga i Drakan) tagit ut leposteget eftersom de räknar med att jag ändå hinner fixa. Irritationen är närmast djävulsk vissa dagar. Inte för att jag egentligen har så mycket emot att gå runt och plocka, men av principiella skäl vägrar jag finna mig.

Tycker att fördelningen har varit någorlunda jämn tidigare, men plötsligt har jag blivit någon projektledare deluxe och upplever att jag har ansvarar för orimligt många områden. Därför tjöt jag nästan av glädje i dag när jag via Peppes blogg hittade något så oerhört praktiskt som ”Jämställdhetskollen”. En checklist som man kan kolla igenom med sin partner – vem gör egentligen vad? YES!

Orsaken till min absurda glädje låg i att poletten trillade ner och jag äntligen kunde sätta fingret på var skon klämmer. Det är inte alls så att jag tycker att det är jobbigt att utföra uppgifter som hör livet till. Men jag är så fruktansvärt trött på att hålla koll på att saker och ting blir gjorda. Jag är dessutom inte alls lämpad för projektledning och är så utled på att ändå vara den som är den. 

Om vi tar det här med semester som exempel, som kommer upp i jämställdhetskollen. Jahapp, vad är då en jämställd semester, frågar man sig. Att man betalar lika många tusen eurosar? Att man packar lika mycket? Tja. Har märkt att det inte längre är bara så där att dra iväg när man har tre kalvar med sig. Speciellt fjolårskalven kräver ju sina specialarrangemang.

Det är så sjukt mycket kring en semester. Säg nu all research (vart kan man åka med så här små bebisar?), all bokning (fylla i alla tusen passnumror och signum som man fortfarande inte har lärt sig utantill), betala, boka tid för passfoto för de som inte har pass, ta passfoton, se till att alla vacciner är i skick, ansöka om pass, verifiera identitet på polisstationen, se till att man får recept till de vacciner som fattas, hämta ut pass, hämta ut vacciner på apotek, boka tid för vaccinering, styra upp resevagn, bunkra upp reseapoteket, gå igenom sommarkläder, tvätta dem, köpa det som fattas, packa, klippa de långhåriga och gud vet vad. Vad ska barnen ha med på flyget så de inte får tråkigt? Vad kräver en bebi på flyg? Och så vidare i all oändlighet.

Hur lika mycket man än pungar ut för en semester så är det ju inte rättvist förrän alla tar lika mycket ansvar för det där slitarbetet som ska göras innan man kommer iväg. Ja, det här med resor var nu bara ett aktuellt exempel. Men samma princip gäller nu egentligen allt man företar sig med familjen.

När man ska dra över på festmiddag till kompisar en lördagkväll – vem är det som har styrt upp allt och planerat datum och tid? Vem har sett till att alla barn har hela, rena kläder? Vem har köpt gå bort-present? Här tänker jag verkligen SLUTA med att vara en sån mönsterkvinna. Av någon underlig anledning är det oftast jag som bokar, jag som flätar hår och jag som styr. När det kommer till att ta ansvar för sociala relationer kan jag verkligen ta ut leposteget för hela 2018. Skön insikt, ändå. De andra får ta över projektpinnen. SÅ DET SÅ.

Nå, egentligen skulle jag bara tipsa om den här fina checklistan, men nu blev det en lång passivt aggressiv harang, även om jag i själva verket faktiskt är riktigt glad i dag. Ta det som ett tips och ha en fin start på veckan!

Kom ihåg-lista för smarta människor som ofta befinner sig runt barn.

2017 09 03 02.32.08 1

 

”Ähh, men världen kommer att vara så mycket bättre när My är stor”, sa en kompis lugnande när vi förfasade oss över någon ojämställd taskighet för en tid sedan. ”Det här har ändrat sedan när hon har vuxit upp”.

Tja, man kan ju alltid hoppas att sexismen, rasismen och alltsomärdåligt-ismen har avtagit efterhand. Att patriarkatet har gått och lagt sig, våldtäktskulturen förirrat sig i en mörk grind och att kvinnor, män och andra människor lever i sund symbios. Men sånt sker ju dessvärre inte av sig självt. En får hela tiden jobba på det – och framför allt syna sina egna handlingar. Det är sannerligen inte lätt att uppfostra barnen och framtiden (jag gör säkert fel hela tiden). Det krävs ju en hel by etc.

Och ibland – eller egentligen väldigt ofta – önskar man att allt skulle gå lite snabbare (det här med jämställdhet mellan könen i synnerhet). Men som vanligt är det bäst att börja med sig själv. Det spelar ju, som känt, ingen roll vad jag säger om mina handlingar visar det motsatta.

Om jag står hemma i hallen och predikar att utseende inte är sådär värst jätteviktigt här i livet, så betyder det också att jag måste bita mig i läppen och låta dem gå ut i allehanda ”spännande” kreationer. Om jag vill föra fram att sexism är förkastligt, så kan jag inte heller HÖÖHÖH-skratta när någon drar ett våldtäktsskämt. Allt hänger ihop. Hur vi agerar spelar roll i hur attityderna sätter sig i barnen (som många gånger verkar vara så mycket mer inkluderande i sina attityder än många vuxna jag känner).

Här är några grejer som jag har tänkt på lately, som jag önskar att alla vuxna hade på en kom ihåg-lapp i sin bakficka. Som skulle göra vägen till den där sköna framtiden så mycket kortare:

 

KOM IHÅG-LISTA FÖR
SMARTA MÄNNISKOR

 

1. Legitimera inte genom skratt

Under min livstid kommer det tyvärr att finnas folk som drar kvinnoförnedrande skämt (jag förutsätter att du inte gör det). Men det kanske är dags att sluta skratta nu. Det håller bara unkna synsätt levande. Skratta inte åt våldtäktsskämt. Skratta inte åt invandrarskämt. Skratta inte åt blondinskämt. Skratta inte åt bögskämt. Skratta inte åt pappa-kommer-med-hagelbräckan-när-dottern-ska-dejta-skämt (vi är också förbi pappans ägandeskap också, tro det eller ej). Stirra hellre ut genom fönstret och gäspa stort.

Och är du riktigt kova just då: Säg att det faktiskt är 2017 och att ingen smartis sitter och drar så ruttna juttun (folk får faktiskt börja ta ansvar för skiten de sprider, men att sluta skratta är i alla fall det minsta du kan göra).

 

2. Sluta nedvärdera det traditionellt flickiga

Det här har jag varit inne på förr, i ett helt eget inlägg. Förlöjliga inte pojkar som åtar sig något traditionellt kvinnligt (vare sig det är en syssla, ett klädesplagg, ett jobb, en lek eller vad som helst). När vi nu en gång är inne på det: Lägg av med att kalla bossiga, buffliga chicks för pojkflickor, va? De är helt vanliga flickor.

För mig är det också jätteokej om vi slutar kalla fotboll för damfotboll och ett misslyckat kast för kärringkast. Det förstärker bara den mögliga synen om kvinnan som det svagare könet. Påminn mig gärna om att vi någon gång kan diskutera varför kvinnliga hockeyspelare fortfarande inte får tackla varandra 2017.

 

3. Låt barnen själva definiera sin omvärld

Barn av vår tid är inte lika indelade i pojkigt och flickigt som t.ex jag själv en gång var. Det här kanske låter konstigt, men är lite trött på att vuxna ska hålla på och flasha sin liberala syn på kön framför barnen. ”Den här rosa tröjan passar också jääätttebra på pojkar, för pojkar KAN ABSOLUUUT ha rosa nu för tiden” och ”flickor kan också läsa de här JÄTTELÄSKIGA böckerna, det är inte bara pojkar som vill läsa om MONSTER OCH KRIG nu för tiden”. Barnen vet det redan. Det har hänt en del sedan 1992. Låt bli att kommentera vad som passar eller inte passar. Som någon smart en gång sa: Som barn behöver inte vara Leif GW Persson för att ana ugglor i mossen.

 

Lätt som en plätt! Printa och lägg i valfri byxficka.

Blicka oroligt över axeln.

61

 

Ja, jag vet, det är så urbota dumt att öppna Svenska Yles kommentarsfält, i synnerhet när det gäller attityder kring sexuella trakasserier. Jag hade tänkt mig en skön eftermiddagstupplur efter kaffet, men oj oj, jag fick skjuta på det en stund när mitt blodtryck sköt i höjden. Jag syftar alltså på kolumnen jag länkade till igår.

Läser kommentarerna och ser att så många gärna vill plantera in en liten, liten offerskuld. Det gör mig alldeles vimmelkantig. Att så många tycker att kvinnor måste inse fakta och acceptera verkligheten, det vill säga ”att män reagerar sexuellt och inte kan styra sina lustar”. Istället ska kvinnor undvika att försätta sig i situationer där de kan råka illa ut, helst också svälja myten om den okontrollerade kåtheten. Gulligt. 

Lite som den här snärttiga metaforen skriven av ”Pojken”:

 

”Om jag hade en kärra full med guldtackor som borde transporteras från ena sidan stan till andra sidan stan så skulle jag göra så här: lasta allt i en lastbil och frakta det mitt på dagen, möjligtvis med en polis med som eskort. Det skulle aldrig falla mig in att dra kärran helt öppet, full med guld, genom parker och skumma gränder mitt på lördagsnatten.”

 

Jag vet inte med er, men jag ser ingen hållbar och långsiktig lösning i att kvinnor ska söka skydd efter mörkrets inbrott. Klä sig icke-provokativt, hålla sig långt ifrån bubblande drycker och mörka gränder. Det är ingen ”verklighet” jag tänker ”acceptera”. Hur skulle det istället vara om män till exempel slutade våldta?

I precis varje diskussion som berör sexuellt våld (okej, alla dem jag har ramlat över de senaste åren) kommer vi förr eller senare in på: 1. offrets klädsel 2. offrets berusning. Rätta mig om jag har fel, men det verkar som om det ”korrekta våldtäktsoffret” blåser noll i alkotestet, är klädd i tjocka kläder och är på väg hem från sitt fastanställda jobb just innan mökrets inbrott 15.00. Då har hon gjort allt rätt. Då är det trovärdigt.

Men det blir däremot poängavdrag om hon kommer hemgående i klackskor klockan 4.00 efter krogen med 1 promille i blodet. Gud nåde mig om hon dessutom är ”en sådan som ligger runt”, har avslöjande kläder och frivilligt genar hem över Pappersbron (ja, då kan man ju nästan säga att det är fritt fram, va!). Vet ni? Så sjukt att vi ens ska diskutera vad ”en riktig våldtäkt” och ”provokativ klädsel” är.

Jaja, ständigt ska vi vara på vår vakt. Kasta rädda blickar bakåt och ”acceptera att världen inte är perfekt”. Eller så absolut inte.

Jag tycker det är USELT att så många bara tycks acceptera. Inte vet jag heller hur vi ska få slut på våldtäkter och övergrepp. Men jag tror mycket på att läsa kommentarsfält, bli arg, vägra acceptera, debattera och blogga om det.

Fan alltså.

Sexuella trakasserier.

Var och varannan i mitt Facebook-flöde delar Joppe Dikerts kolumn ”Om rätten att vara full, glad, ha svinkort kjol och bli lämnad ifred” denna afton. 

 

”När jag vaknar är jag naken från midjan neråt. Bredvid mig ligger en äldre kille som var med på festen, men som jag knappt pratat med under kvällen. Han tar mig på fittan, jag inser så småningom vad som hänt och rusar upp från soffan, tar mina kläder och går in i badrummet”

 

Sexuella trakasserier och våldtäkt har varit på tapeten den senaste veckan och för närvarande har 67 % av de 1500 personer som har svarat på X3M:s poll klickat ”ja” på frågan om de någon gång har upplevt kladd och tafs. Och jag gissar friskt att siffran i verkligheten är mycket högre. Nina Ahtola skrev till exempel i sin blogg:

 

”Varenda brud där ute har i något skede fått uppleva den här skiten. Obehaget att gå ensam på tomma mörka gator med en nyckel inborrad i handen och en iPhone på speed dial till 112”.

 

I likhet med många andra blir jag fullständigt galen när det plötsligt finns en syndabock (utlänningar! hjälp! skydda de finländska kvinnorna! ut på gatorna!). Den här känslan av otrygghet är absolut ingenting nytt och främmande för oss finländska kvinnor. Den har funnits med precis lika länge som man har förstått att vara rädd för den. Hela mitt vuxna liv har jag kvällstid gått hemåt med knuten nyckelknippa i jackfickan, telefonen i den andra, precis som Nina sa (konstigt att ingen var intresserad av att ”skydda mig” med till exempel gatupatrull då). 

Att bli påtafsad och utsatt för sexuellt trakasserier som kvinna mer regel än undantag i den verklighet som jag har levt i. I synnerhet om man har jobbat på bar och vistats ute i nattlivet bland berusade finländska män. Jag har själv jobbat som bartender under flera år och kan intyga att det inte är bara en eller två gånger som jag har haft berusade, tafsande händer på ställen där andras okända händer inte hör hemma.

Det är inte heller bara tre eller fyra gånger som jag har haft ölstopstorn lika höga som jag själv i båda händerna och plötsligt haft en hand mellan benen och ett hånflinande äckelfejs framför mig. Det är inte bara fem eller sex gånger jag har blivit kallad hora, fitta, whatnot när servicen inte behagat. Det händer – och har hänt – precis hela tiden (däremot är det faktiskt bara en gång som någon på Fontana har frågat paljonko maksaa att ta mig med hem). 

Jag ville spy på denna löpsedel i går, men i dag har jag samlat mig och insett att det trots allt (kanske kanske kanske) finns en början till en våldtäktsdebatt i det här landet (go Joppe, go alla som pratar om det!).

 

21