I går bevittnade jag en (helt vrickad) diskussion om fetma på en kompis wall på Facebook. Orkar inte dra hela juttun en gång till för hela samtalet var så absurt trögt. Kontentan var väl ungefär att Ellen i sitt fenomenala inlägg om boyfriend-jeans glorifierade fetma (?). Jag stängde ner Facebook och drack en lugnande kaffekopp (ja, jag dricker kaffe igen).
Julie fortsatte diskussionen i sin blogg. Och i dag kom vi tillbaka till Ellen igen. Så otroligt bra tankar av två vettiga kvinnor. Alla har rätt att finna frid i sin kropp – oavsett storlek. Smala, tjocka, långa, korta, fyrkantiga och folk som går i nittiograders vinkel. Ellen sa det så bra:
”Jag har bestämt att jag inte tänker be om ursäkt för min kropp längre, jag tänker inte gömma den längre, jag tänker inte skämmas för eller hata den längre. Jag har hatat min kropp så otroligt mycket, jag har späkt och misshandlat den och gått ner i vikt och inte blivit lyckligare och gått upp i vikt och inte blivit olyckligare. Jag har lagt ner så himla mycket tid på att hitta fel i mig själv”.
Tack.
Forever Jung 