
I dag kommer vi att gå till en av de mörkaste hörnen i den här bloggens historia. Det finns många rädda stunder i ett liv, men av alla rädda stunder i mitt liv är det här en av dem som etsat sig fast allra starkast.
Jag slussar er tillbaka till 2010. Till ett väntrum utanför neonatalavdelningen på Tammerfors universitetssjukhus. Milea är tio dagar gammal och mina dagar går ut på att jag tillbringar nätterna på ett vårdhem på promenadavstånd från sjukhuset, och dagarna med henne. Ibland åker jag till vårdhemmet och vilar någon timme på eftermiddagen och kommer tillbaka till sjukhuset på kvällen. Någon kanske minns exakt den här kvällen, när det var extrajobbigt att gå tillbaka.
Spring in och läs – och kom sedan tillbaka, så berättar jag mer. Klicka här för att komma till dagens lucka.
*paus*
Många gånger kändes tiden på Tays som ett sorts glapp mellan liv och död. Vissa hade turen att tippa över på den rätta sidan, andra föll över kanten. Just den här gången träffade så fruktansvärt hårt, för det dröjde ändå en stund innan vi fick information om vad som var på gång den kvällen – och framför allt vilket barn som var drabbat.
I efterhand förstår man ju att jag antagligen hade blivit informerad om det hade varit fråga om mitt barn som höll på att dö, men när paniken slår till är det svårt att vara rationell.
När döden är så pass närvarande omkring en är det svårt att tro något annat än det allra värsta. Flera barn dog under vår tid på avdelningen. Och hur jag än försökte tänka på att vår situation var stabil, hon växte bra och visade oerhörda styrkor vet jag att vi alla föräldrar i rummet tänkte samma sak: Vem är nästa?
Jag tror kampen är lättare att föra om man kämpar för livet, men när man hamnar mitt i är det så svårt att inte rikta kampen mot döden. Hela vår familj krigade, för att inte nämna Miken herself, krigade för livet, men inne i mitt huvud spökade döden, varje kväll när jag gick till sängs på mitt vårdhem.
Och jag tror det är värdefullt, precis som jag skriver i texten, att man påminner sig själv med jämna mellanrum, nu när man lever fullt ut, att man verkligen ska vara tacksam för allt vi fick. Vi kunde ha fått något helt annat.
Men tack och lov fick vi Milken.
Ut i lördagen med er, gott folk! I dag uppskattar vi lite mer, va?
Gilla detta:
Gilla Laddar in …