Julkalendern 2016

Lucka 8: Önskepoddar.

julkalender8

Hoppsan hejsan, på grund av en olycklig tidsinställning kommer dagens lucka lite sent. I dag ska vi ut på poddmarknaden. Eftersom jag fortsättningsvis tycker det finns alldeles för få finlandssvenska poddar. Visst, det finns Ted och Kaj och alla Peppes poddar och så. Men det finns utrymme för så många fler. I synnerhet när man tänker på hur lätt det faktiskt är att genomföra, i alla fall rent tekniskt. 

Om ni kollar på mina önskepoddar för två år sedan, så skulle jag inte svara så väldigt annorlunda i dag. Vilka rabarpar suktar ni efter?

Lucka 7: Reklammärkning.

julkalender7

 

Om jag har gjort en helomvändning i barnklädesfrågan, så har jag också gjort en helomvändning i dagens lucka. Barnklädesintesset är inget jag skäms över, men det här är något jag tidvis känner mig lite skamsen över.

Den här gången backar vi bandet fem år i tiden. Det var ungefär då när min blogg blomstrade som mest i form av gratisprodukter. Jag svämmade över av prylar som skickades till mig (nå inte nu svämmade över, men jag fick flera paket i veckan). Det tyckte jag försås var skitbra eftersom det var den fattigaste perioden i mitt liv ekonomiskt sett.

Några läsare störde sig på att de här produkterna syntes i min blogg utan reklammärkning – och jag kunde inte förstå varför det skulle ha någon betydelse (”jag är ju alltid ärlig!”). Det var ju trots allt ändå bara de bra produkterna som syntes – om de var skit använde vi ju dem inte, allra minst rekommenderade dem.

Minns att jag tyckte många var så jävla dumma i huvudet som höll på och tjatade om det här. Men jag försökte verkligen förstå. Och skrev ett inlägg om det här. Läs! Under inlägget finns också 73 intressanta kommentarer, om ämnet intresserar dig.

Ja, det här kan jag skämmas över ibland. Att jag inte förstod vikten av reklammärkning (i synnerhet när det här i dag är en av mina hjärtefrågor).

Blev också skitarg på folk som kommenterade att jag blev utnyttjad som inte tog betalt av företagen. För utnyttjad var ju det sista jag kände mig när jag fick massvis av grejer som jag slapp betala för när det annars var risigt i kassan (att vara vårdledig är, sett till pengarna, uselt ).

Tycker det kan vara knepigt att motivera för bloggare att man inte ska ta emot gratisprodukter, eftersom jag själv vet vad det kan betyda (om man inte badar i pengar och har heltidstjänst). Men visst, företag ska betala för synlighet. Det är inget snack om saken. Men jag menar bara att jag som bloggare kan förstå varför man gör det. För att man helt enkelt tjänar på det i stunden. 

Visst, man får ännu mer om företagen betalar. Men oftast betyder det bara att man får ingenting – och företaget i fråga väljer nästa bloggare som tar emot produkten gratis. Meeeeeen – det här tror jag vi kan vända på. Så att vi alla blir vinnare i slutändan. Och det har vi pratat om förut och kommer prata om igen.

Ville bara älta min arkivskam och be om ursäkt. Ni hade rätt hela tiden. Jag hade fel. Puss!

Lucka 6: Vi älskar dig Finland.

julkalender7

 

I dag hyllar vi världens i särklass mest omväxlande 99-åring. Glad självständighet, bästa Finland! Den här luckan var självklar redan från start. Den sjätte december skulle vi göra en #tbt till ett av fjolårets mest delade texter. Här skriver jag om hur det är att leva, älska och hata med fyra årstider. Mer behöver vi faktiskt inte säga i dag. Klicketi, klick.

 

Finland, I love you.

 

Ps. Kom tillbaka i morgon, då kommer vi att återgå till kategorin ”inlägg jag skäms över”.

Lucka 5: Intresset som försvann.

julkalender5

I dag, på veckans allra första dag, ska vi prata om ett intresse som var högst levande för några år sedan, men som i dag har svalnat totalt. Eller ska vi säga så här: KAN INTE BEGRIPA ATT JAG VAR SÅ INTRESSERAD AV BARNKLÄDER NÄR BARNEN VAR SMÅ.

När jag var föräldraledig bloggade jag ju herregud inte om något annat än barnkläder. Så svårt att förstå det intresset nu. Eller egentligen inte – hade väl inte så mycket annat att fundera på, så jag snöade in mig på något som ändå var relevant just då – barnkläder. Kan inte förstå att halva höstarna förr i tiden gick åt att fundera på vilket vinterhalare barnen skulle ha (hahahah – eller snarare: zzzzzzzz).

Jag kan inte på något sätt förstå hur jag gick i gång på det. Tyckte det var jätteroligt att klä barnen i roliga kläder. I dag kan jag inte komma på något som är tråkigare än barnens kläder (de är ändå alltid två storlekar för små). Här kan vi verkligen snacka om helomvändning.

Förr kunde jag gå flera vändor till stan för att hitta den ultimata, varma, coola vintermössan. Den efforten lever definitivt inte kvar, om vi säger så.

Det här året har Milea fått gå runt i den enda mössan som fanns tillgänglig när det blev kallt (nån konstigt blå Wasaline-mössa som jag har fått i någon goodiebag, ahahahaha). Förlåt, världen. Förlåt, barnen.

Lucka 4: Böögot.

julkalender4

I dag backar vi bandet till 2011 och en treårig Matheo. Här ska ni klicka. Inlägget består av två meningar och en bild, vilket kan betraktas som standard när man läser inlägg från den tiden (så där kort och kravlöst bloggar jag tyvärr inte längre). 

Men det var inte längden på inlägget som var märkvärdigt här, utan scrolla ner i kommentarsfältet till den fjärde kommentaren uppifrån. Från signaturen ”Tonårsförälder”. Skrattade högt när jag såg den. Så otroligt föraktfull ton inlindad i lite skojskoj. 

Att kalla det böögot (bögigt, på ren svenska – vad nu det kan tänkas innebära) att synas i en blogg säger väl en hel del om andan 2011 (mansbilden tackar och hälsar).

Ibland när barnen är på mysigt humör scrollar vi i arkivet och läser utdrag från när de var små, vad vi gjorde och hur de såg ut. De tycker det är helfestligt, förstås. Någon dag kanske de tycker det är bögigt. Men bra så, för här betyder bögigt i så fall något helt annat.

Att man får vara sig själv och står upp för det man är. Go böögot!

Lucka 3: I glappet mellan liv och död.

julkalender3

 

I dag kommer vi att gå till en av de mörkaste hörnen i den här bloggens historia. Det finns många rädda stunder i ett liv, men av alla rädda stunder i mitt liv är det här en av dem som etsat sig fast allra starkast. 

Jag slussar er tillbaka till 2010. Till ett väntrum utanför neonatalavdelningen på Tammerfors universitetssjukhus. Milea är tio dagar gammal och mina dagar går ut på att jag tillbringar nätterna på ett vårdhem på promenadavstånd från sjukhuset, och dagarna med henne. Ibland åker jag till vårdhemmet och vilar någon timme på eftermiddagen och kommer tillbaka till sjukhuset på kvällen. Någon kanske minns exakt den här kvällen, när det var extrajobbigt att gå tillbaka.

Spring in och läs – och kom sedan tillbaka, så berättar jag mer. Klicka här för att komma till dagens lucka.

 

 

*paus*

 

Många gånger kändes tiden på Tays som ett sorts glapp mellan liv och död. Vissa hade turen att tippa över på den rätta sidan, andra föll över kanten. Just den här gången träffade så fruktansvärt hårt, för det dröjde ändå en stund innan vi fick information om vad som var på gång den kvällen – och framför allt vilket barn som var drabbat. 

I efterhand förstår man ju att jag antagligen hade blivit informerad om det hade varit fråga om mitt barn som höll på att dö, men när paniken slår till är det svårt att vara rationell.

När döden är så pass närvarande omkring en är det svårt att tro något annat än det allra värsta. Flera barn dog under vår tid på avdelningen. Och hur jag än försökte tänka på att vår situation var stabil, hon växte bra och visade oerhörda styrkor vet jag att vi alla föräldrar i rummet tänkte samma sak: Vem är nästa?

Jag tror kampen är lättare att föra om man kämpar för livet, men när man hamnar mitt i är det så svårt att inte rikta kampen mot döden. Hela vår familj krigade, för att inte nämna Miken herself, krigade för livet, men inne i mitt huvud spökade döden, varje kväll när jag gick till sängs på mitt vårdhem. 

Och jag tror det är värdefullt, precis som jag skriver i texten, att man påminner sig själv med jämna mellanrum, nu när man lever fullt ut, att man verkligen ska vara tacksam för allt vi fick. Vi kunde ha fått något helt annat. 

Men tack och lov fick vi Milken.

Ut i lördagen med er, gott folk! I dag uppskattar vi lite mer, va?

Lucka 1: Kommentarer och surisar.

julkalender2

Välkommen till min allra första julkalenderlucka! Vad roligt vi ska ha! I 24 dagar framöver ska vi göra roliga tillbakablickar i det 10-åriga arkivet. 

 

Vi börjar med en tidsresa till 2011. I det skedet var jag föräldraledig med en treåring och en bebe. Klicka på bilden (eller här) för att komma till inlägget. Jag valde det här inlägget av två orsaker:

1. Kolla mängden kommentarer!
2. Tänk, då fick jag negativa kommentarer!

2011 var ett av de sista riktigt bra kommentarsåren, innan andra snabbare medier kom och åt upp en del. Tänk att en vanlig sketen tisdag i mars kunde jag mitt i allt ha 87 kommentarer under ett inlägg. Det känns ju totalt ouppnåeligt i dag. 

Men med 87 kommentarer under ett inlägg fick man också räkna med att folk missförstod en hel del (eller kanske rent av ville missförstå) som t.ex kommentaren jag lyfter fram i inlägget. Den där typen av kommentarer får jag aldrig nu för tiden. Jag har varit totalt skonad från alla former av näthat de senaste åren. Jag får så gott som aldrig sura kommentarer, nu när jag tänker på det (med tanke på hur diskussionsklimatet på övriga internet har utvecklats de senaste åren får man verkligen vara lycklig).

Men det kunde vara rätt så tjafsigt i kommentarsfälten under den här tiden. Speciellt just efter att jag vann det första bloggpriset var det ett jävla gnäll. Här finns ett annat inlägg där jag lyfter upp en typisk bloggkommentar från den tiden. Det var som om folk på den tiden upplevde bloggare som nåt hotfullt, folk liksom fattade inte att folk kunde gilla bloggar. Ändå hängde de runt i kommentarsfälten och spydde, haha. Glöm inte att kolla kommentarmängden under det, 112! Otroligt.

Stort tack till er, kära läsare, som håller så fin och konstruktiv ton på Sevendays. Att skriva och publicera för er känns tryggt. Tack.

Veteranen.

22

 

Igår vann jag ett pris för den här bloggen, tack vare er, era tassiga tanter och farbröder. Tack ska ni ha. Jag sa ju det var någon annans tur, men så typiskt er att bara fortsätta rösta. Alltid har man er i ryggen. Känns tryggt och skönt och privilegierat. Tack för att ni är så snälla.

Min allt i allo-vikarie Julia Holmqvist (i somras var hon min sommarvikarie, just nu är hon min sjukvikarie och i går min prisvikarie) läste upp en hälsning från mig när jag vann. Där sa hon bland annat att jag tänker göra mitt tionde bloggår till det allra bästa bloggåret hittills. Som jag ser det kommer det antagligen att bli det också.

Nästa år, 2017, fyller den här bloggen 10 år. Förvisso har jag bloggat mycket längre än så, men det var på slutna communitys – och eftersom den här bloggens arkiv börjar 2007 så räknar vi därifrån. 

Tio är är en hiskeligt lång tid. Jag har bloggat i ett helt decennium. Om man tänker på att man har cirka 8-9 sådana till förfogande i ett liv, så är det rätt så häftigt att ha dokumenterat minst ett. 

Eftersom jag tycker att det här är värt alla jubileumskalas i hela världen kommer jag att starta firandet redan i december månad. För första gången på tio år kommer jag att bjussa på en julkalender. Jag har haft så mycket glädje av det här arbetet medan jag har gjort det. 

Det här är ingen julkalender där du som läsare kommer att vinna priser och gotta dig i rabattkoder. Men det kanske ändå är en julkalender där du som har läst och tyckt om den här bloggen under årens lopp kan skratta, fundera och diskutera.

Tanken var alltså att jag skulle läsa igenom arkivet och välja ut 24 nedslag från arkivet. Blogginlägg som har betytt mycket för mig, blogginlägg jag skäms över, blogginlägg jag vill ändra åsikt kring, blogginlägg som jag tycker ni ska läsa igen – ja, helt enkelt blogginlägg som har något speciellt i sig. Ibland kanske det bara är en speciell formulering, en bild, eller en konstig åsikt. Ibland är det nåt annat. En kommentar, en ful inredningsdetalj eller ett humoristiskt mästerverk.

Hur som helst har jag länkat bakåt och skrivit kring hur jag ser på saken i dag. För det finns så mycket jag har ändrat åsikt kring. I det här arkivet finns så sjukt många skämskuddar, men jag tycker ändå det ska få finnas kvar (om inte annat, så för att bevisa att utvecklingen har gått framåt).

Och det här är bara början!

Countdown: 10 dagar.