Hoppsan hejsan, på grund av en olycklig tidsinställning kommer dagens lucka lite sent. I dag ska vi ut på poddmarknaden. Eftersom jag fortsättningsvis tycker det finns alldeles för få finlandssvenska poddar. Visst, det finns Ted och Kaj och alla Peppes poddar och så. Men det finns utrymme för så många fler. I synnerhet när man tänker på hur lätt det faktiskt är att genomföra, i alla fall rent tekniskt. 

Om ni kollar på mina önskepoddar för två år sedan, så skulle jag inte svara så väldigt annorlunda i dag. Vilka rabarpar suktar ni efter?

I dag, på veckans allra första dag, ska vi prata om ett intresse som var högst levande för några år sedan, men som i dag har svalnat totalt. Eller ska vi säga så här: KAN INTE BEGRIPA ATT JAG VAR SÅ INTRESSERAD AV BARNKLÄDER NÄR BARNEN VAR SMÅ.

När jag var föräldraledig bloggade jag ju herregud inte om något annat än barnkläder. Så svårt att förstå det intresset nu. Eller egentligen inte – hade väl inte så mycket annat att fundera på, så jag snöade in mig på något som ändå var relevant just då – barnkläder. Kan inte förstå att halva höstarna förr i tiden gick åt att fundera på vilket vinterhalare barnen skulle ha (hahahah – eller snarare: zzzzzzzz).

Jag kan inte på något sätt förstå hur jag gick i gång på det. Tyckte det var jätteroligt att klä barnen i roliga kläder. I dag kan jag inte komma på något som är tråkigare än barnens kläder (de är ändå alltid två storlekar för små). Här kan vi verkligen snacka om helomvändning.

Förr kunde jag gå flera vändor till stan för att hitta den ultimata, varma, coola vintermössan. Den efforten lever definitivt inte kvar, om vi säger så.

Det här året har Milea fått gå runt i den enda mössan som fanns tillgänglig när det blev kallt (nån konstigt blå Wasaline-mössa som jag har fått i någon goodiebag, ahahahaha). Förlåt, världen. Förlåt, barnen.

I dag backar vi bandet till 2011 och en treårig Matheo. Här ska ni klicka. Inlägget består av två meningar och en bild, vilket kan betraktas som standard när man läser inlägg från den tiden (så där kort och kravlöst bloggar jag tyvärr inte längre). 

Men det var inte längden på inlägget som var märkvärdigt här, utan scrolla ner i kommentarsfältet till den fjärde kommentaren uppifrån. Från signaturen ”Tonårsförälder”. Skrattade högt när jag såg den. Så otroligt föraktfull ton inlindad i lite skojskoj. 

Att kalla det böögot (bögigt, på ren svenska – vad nu det kan tänkas innebära) att synas i en blogg säger väl en hel del om andan 2011 (mansbilden tackar och hälsar).

Ibland när barnen är på mysigt humör scrollar vi i arkivet och läser utdrag från när de var små, vad vi gjorde och hur de såg ut. De tycker det är helfestligt, förstås. Någon dag kanske de tycker det är bögigt. Men bra så, för här betyder bögigt i så fall något helt annat.

Att man får vara sig själv och står upp för det man är. Go böögot!

Igår vann jag ett pris för den här bloggen, tack vare er, era tassiga tanter och farbröder. Tack ska ni ha. Jag sa ju det var någon annans tur, men så typiskt er att bara fortsätta rösta. Alltid har man er i ryggen. Känns tryggt och skönt och privilegierat. Tack för att ni är så snälla.

Min allt i allo-vikarie Julia Holmqvist (i somras var hon min sommarvikarie, just nu är hon min sjukvikarie och i går min prisvikarie) läste upp en hälsning från mig när jag vann. Där sa hon bland annat att jag tänker göra mitt tionde bloggår till det allra bästa bloggåret hittills. Som jag ser det kommer det antagligen att bli det också.

Nästa år, 2017, fyller den här bloggen 10 år. Förvisso har jag bloggat mycket längre än så, men det var på slutna communitys – och eftersom den här bloggens arkiv börjar 2007 så räknar vi därifrån. 

Tio är är en hiskeligt lång tid. Jag har bloggat i ett helt decennium. Om man tänker på att man har cirka 8-9 sådana till förfogande i ett liv, så är det rätt så häftigt att ha dokumenterat minst ett. 

Eftersom jag tycker att det här är värt alla jubileumskalas i hela världen kommer jag att starta firandet redan i december månad. För första gången på tio år kommer jag att bjussa på en julkalender. Jag har haft så mycket glädje av det här arbetet medan jag har gjort det. 

Det här är ingen julkalender där du som läsare kommer att vinna priser och gotta dig i rabattkoder. Men det kanske ändå är en julkalender där du som har läst och tyckt om den här bloggen under årens lopp kan skratta, fundera och diskutera.

Tanken var alltså att jag skulle läsa igenom arkivet och välja ut 24 nedslag från arkivet. Blogginlägg som har betytt mycket för mig, blogginlägg jag skäms över, blogginlägg jag vill ändra åsikt kring, blogginlägg som jag tycker ni ska läsa igen – ja, helt enkelt blogginlägg som har något speciellt i sig. Ibland kanske det bara är en speciell formulering, en bild, eller en konstig åsikt. Ibland är det nåt annat. En kommentar, en ful inredningsdetalj eller ett humoristiskt mästerverk.

Hur som helst har jag länkat bakåt och skrivit kring hur jag ser på saken i dag. För det finns så mycket jag har ändrat åsikt kring. I det här arkivet finns så sjukt många skämskuddar, men jag tycker ändå det ska få finnas kvar (om inte annat, så för att bevisa att utvecklingen har gått framåt).

Och det här är bara början!

Countdown: 10 dagar.