Vill inte prata med pappa.

Den senaste tiden har många svenska kändisar lyft Kamratpostens undersökning i sina instaflöden. Undersökningen bestod av tio frågor som 1679 st. barn i åldern 8-14 år besvarade. För pappornas del var svaren inte särskilt nådiga.

17 % pratar hellre med ingen alls än med pappa när de är ledsna. Bara 7 % av de som svarade i enkäten har pappa som förstavalströst. Det är en ledsam siffra. Lika ledsamt som att nästan var femte helst inte pratar med någon. Och det vet man ju, alla gånger är det inte lätt att sätta fingret på varför man är ledsen. Och att ännu till säga det åt någon – det är inte lätt.

Vill inte prata med pappa Kamratposten

 

Ändå är det en mildvidd skillnad mellan 46 % och 7 %. Den här undersökningen har gjorts i 10 års tid och när den gjordes första gången låg pappornas andel på 6 %. Väldigt lite har hänt på 10 år. En ökning från 6 till 7 är väl inte direkt något att hurra för. Pappa fick en något högre procent bland pojkarna än bland flickorna, men även på pojksidan var Mamma det överlägset populäraste svaret.

Vad tror ni det här beror på?

Varför det emotionella ansvaret vilar mycket mer på mamman skulle vara spännande att forska i. Men som den stora tjejgissare jag är, så antar jag att det trots allt bottnar i livets första tid. Bandet till mammorna stärks tidigt – både rent fysiskt och emotionellt – för att mammor helt enkelt tar ut största delen av föräldraledigheten. Eller så ligger det i den traditionella mansrollen (pappor är hårda – mammor är mjuka). Hur som helst är det ruttet. Vilken väg man än väljer. Som pikuliten parentes kan jag nämna att jag hoppas ur djupet av mitt hjärta att en familjeledighetsreform blir den hetaste valfrågan inför valet riksdagsvalet 2019 (snälla, snälla, snälla 6+6+6!).

En annan aspekt att ta fasta på i den här undersökningen är det faktum att bara 53 % vill prata med sina föräldrar när de är ledsna. Jag vet inte hur ni som har barn känner, men som förälder tycker jag det känns lite läskigt att resten hellre snackar med någon annan än med oss (ja, eller förutom den 17 % som inte alls vill snacka med någon). Allt man vill är ju att barnen ska känna att de kan och vill berätta allt.

Såklart är det fint att mammor har stort förtroende, men det är rent utsagt skit att pappor har så lågt förtroende. Någonting görs inte rätt när ”ingen” känns som en rimligare tröst än pappa!

Men vad?