Halvvägs i mitt shopstop.

Nu är det juni. Den sjätte månaden av tolv sammanlagt. Snart har halva året gått. Vet ni vad det betyder? Jo, det betyder att jag nu är halvvägs i mitt shopstop. Hade nästan helt glömt bort hela grejen. Slog mig häromdagen när Matheo berättade för en kompis att ”mamma inte köper kläder i år”. Ja just ja! Det gör jag ju faktiskt inte.

Har så gott som glömt hur det känns att köpa nya kläder. Visst är det konstigt? Jag svirar på i samma kläder och har inte en gång känt ”åååå nu skulle jag så gärna vilja ha det här eller det här eller det här”. Inte en sekund har jag känt lockelse. Okej, kanske någon enstaka sekund i Estland, när alla vårkläder dök upp i affärerna just då och jag fick feeling. Men den lusten passerade lika snabbt som jag hann uttala ”skumpa på nästa terrass!”.

Det här betyder bara en sak; att jag aldrig har köpt kläder för att jag verkligen behöver, utan mostly för att jag vill. Och att vilja något är kanske inte en fullt godkänd orsak för mig att hela tiden köpa nytt, nytt, nytt. Solklart fall av ålderdom när samvetet sätter stopp för det ena och det andra.

Visst märker jag att jag kanske inte känner mig fullt så fancy och trendig och het i de kläder jag har. Men sånt får man faktiskt skita i. Har i alla fall inte märkt av någon skillnad bland folk runt omkring mig. De tycker varken mer eller mindre om mig fast jag har lite tristare kläder.

Tänkte faktiskt på det här före jag inledde mitt shopstop ”men alltså TÄNK om mina kläder blir alldeles hopplöst ute och jag framstår som en fåntratt som helt har gett upp!”. HAHA. Like that’s gonna happen på ett år.

Det är ju förstås trevligt när kläder kan signalera vilken typ av människa man är, vilken estetik man tilltalas av. Liksom visa att man är en person som är på banan. Som har koll på vilka trender, prylar och statusmarkörer som gäller just nu. Men jag vet inte, blir allt mer skeptiskt till den synliga konsumtionen. Bör dock inte förväxlas med min stora kärlek till kläder och stil.

Det här halvåret har lärt mig så mycket om att bryta mönster och förändra nedärvda vanor. Har bevisat för mig själv att min klädkonsumtion inte bottnar i verkliga behov, utan i någon vriden kapprustning där jag köper kläder i hopp om att inte vara sämre och fulare än andra (vad är det för sätt att leva?). Har totalt genomskådat den tomma illustion av lycka och välfärd som uppstod när jag förr köpte en massa snygga kläder som jag egentligen inte behövde (har istället fått mer fritid och mindre angst).

Det enda jag skulle behöva är några riktigt högkvalitativa t-shirts i vitt och svart. Då skulle jag säkert klara mig i ett par år till. 

Summa summarum: Att ha shopstop är skitlätt.

 

2016 06 07 07.55.12 2

Året då jag tänkte mycket på kläder.

Okej, mina damer och herrar. Nu ska jag ge mig in i leken på allvar. Nu har jag tänkt klart på min klädutmaning. Det tog ett tag innan jag hade klurat ut var, när, hur och varför. Men nu är jag klar!

Mest är jag sugen på att trigga min experimentnerv. Det handlar egentligen väldigt lite om att rädda världen, utan mina skäl är i högsta grad egoistiska. Jag vill testa hur det känns att avstå från lockelser i skyltfönster, nyhetsbrev, bloggar, webbshopar etc.

Är så nyfiken på hur jag egentligen förhåller mig till kläder, reklam och konsumtion. Faller jag ofta för frestelser? Hur påverkas jag av icke-shoppingen? Blir jag otrendig, ful och trist? Blir jag noppig, glad och obrydd? Jag vet att jag ofta går omkring och känner mig lite lycklig efter att jag köpt något fint. Kommer jag alltså att bli olyckligare nu? Eller kommer jag bara att rikta min konsumtion på annat?

Jag vill också se hur länge mina egna kläder räcker till. Räcker de ens till? Och hur gör man för att de ska räcka till? Fattar ni alls hur spännande det här ska bli! Vet jag alls vad jag har gett mig in på? Jihaaa! Så kul det ska bli!

 

8

Reglerna är mycket enkla.

 

1. Utmaningen sträcker sig över hela 2016. 11 månader utan att köpa nyproducerade kläder och skor.

2. Jag utgår från min egen, nuvarande garderob. Det är fritt fram att sy om kläder jag redan har (och använda mig av lokala sömmerskor).

3. Utmaningen innefattar även skor (om mina löpskor mot förmodan går sönder får jag köpa nya – lenkkare är inget man leker med, det behöver jag för att överleva både psykiskt och fysiskt). 

4. När behov uppstår får jag köpa plagg second hand. Jag tänker t.ex om jag mitt i allt blir bjuden på en bal, ett bröllop eller en temafest. Eller behöver nya skor. Loppis är inte förbjudet när det krisar.

5. Underkläder, strumpor och strumpbyxor är inte kläder.

 

Nu är det fritt fram att opponera sig, peppa, hänga på, ifrågasätta, förutspå hur det kommer att gå, hurra eller bara luta sig tillbaka och skrocka ”moahahahah, det kommer nog aaaaaaaaaaldrig att lyckas”. Själv vet jag inte, men är hur som haver mycket entusiastisk på att se vad kläder betyder för mig egentligen. Nu kör vi!