Jag är pikulite trött på att diskutera kroppar just nu (när man t.ex kan diskutera när man ska premiärbada, vad man ska äta till middag och när man ska ha semester). Men ändå måste jag dra upp en grej som vi diskuterade med mina fantastiska praktikanter förra veckan. Tycker det är så kul att ha dem här, eftersom de bidrar med ett helt annat perspektiv än mitt eget. Jag tycker att man minns det vilda barnfria studielivet som igåååår, men faktum är att jag har förträngt nästan allt.
Jag har för mig att det var i bikinikroppsdiskussionen förra veckan som någon av dem tillade att de är så less på morsor som motiverar och accepterar sina kroppar ”när de ändå har fött och närt sitt älskade barn”. Vet ni? Använder barnen som ett accepterande argument. DÅ är det okej att vara okej med sig själv. DÅ är det okej att acceptera bristningar på lår och hängande bröst. ”Man har ju ändå fött ett liv”.
Praktikanterna ba ”Men vi utan barn då? Kan inte vi ba få älska våra kroppar? Måste man liksom ha fött upp en hel klan innan man får vara okej med skavanker?”.
Det här har jag faktiskt inte tänkt på tidigare, att det kan tolkas så. För svaret på den sista frågan är såklart: Nej. Du behöver inte ha en överslätande orsak (läs: ett barn) för att erhålla rätten att älska och acceptera dig själv. Måhända det är lättare (och mer accepterat) att vara snäll mot kroppen efter en graviditet (när du rent konkret ser vad den har åstadkommit).
Å ena sidan tänker jag att alla orsaker som leder till acceptans är okej. Å andra sidan tänker jag att vi faktiskt inte behöver orsaker in the first place.
Barn eller no barn, skavanker eller no skavanker. Kan kroppen ba få va?
Forever Jung 