Här igen!

När jag och Nadia satte oss ner och började spela in vårt första avsnitt av SNAKK hoppades vi på sisådär 300 lyssnare. Det tyckte vi var en rimlig skara finlandssvenska kvinnor. Vår enda målsättning var att få åtminstone varannan att återvända till det andra avsnittet. Så 150. Dessvärre blev det lite fler som lyssnade och nu borde vi ha sett till att göra ett hejdundrande, livsomvälvande SUPERAVSNITT för att få tusen pers att klicka play (för det var faktiskt över 2100 som lyssnade på första).

Det såg trögt ut till en början. Vi hängde båda läpp av trötthet när vi träffades. After kalas-koma gånger hundra. Zippade kaffe och degade i soffan. Såg på varandra och ba ”va fan ska det här bli till?”. Sedan hände något (nå, vi kan säga så här: mina ben hände) och magi uppstod i Gula huset. Tyvärr blev vi så betagna av våra orakade ben att vi inte kom längre på kroppsbehåringen. När ni har lyssnat klart kan ni gå in på SNAKK-bloggen och berätta vad ni känner för hår på benen och hår under armarna. Är så vansinnigt intresserad.

Lång harang om skönhetsideal

Ett av de där många blogginläggen som inte orkat ta sig ur mitt huvud fick en push för en stund sedan när jag läste Peppes blogginlägg Kroppen, kroppen, kroppen. Nu kanske det kommer:

För jag har tänkt så förfärligt mycket på skönhetsideal på sistone. Och jag har snackat ovanligt mycket om skönhetsideal med mina föräldrakompisar (nå, inte mina föräldrars buddies, utan med mina egna kompisar som har barn). Jag går verkligen i gång på diskussioner om skönhetsideal. Kanske främst för att det är något som gör mig så innerligt förbannad. Kraven på att vara snygg, smal och lyckad kryper allt lägre ner i åldrarna – och det gör mig alldeles förtvivlad. Orkar ej med att barnen ska dras med det.

För någon dag sedan hängde vi ett stort gäng på stranden. Mina mammakompisar och jag. När klockan blev runt 13,14 fylldes stranden av kids som kom hem från skolan. De lekte, simmade, pillade på sina iphones och fnittrade högljutt så där som 10-åringar gör. Kände inga av barnen, men det gjorde andra i mitt gäng. För mitt i allt kom en av flickorna gråtande fram, sade att hennes kompisar hade sagt att hon är fet.

Så himla glad att det fanns någon vuxen där som hon kunde gråta ut hos. Trösta, paja och bekräfta. Och så fruktansvärt tragiskt att en fullständigt normalviktig och frisk tioåring ska dras med dålig fiilis på stranden. Viktnoja vid 10. Hjärtsnörp. Även om man inte helt kan frånta ansvaret från de som kallade henne tjock, så kan jag ändå tycka att det inte är deras fel. Herregud, det är ju exakt så här det ligger till. Vi matas med det här HELA TIDEN. De är barn av sin samtid. Man ska vara smal. Smal = rätt. Rund = fel. Och det ska på inga vis behöva vara så här. Barn skulle aldrig själv komma på det här om de inte fick input av vuxna. I deras värld finns ingen naturlig, inbyggd viktångest. Den matar vi vuxna.

Tänk att vi är så här lågintelligenta, på riktigt. Att vi skapar en generation människor med viktnoja, ångest och höga krav. Och jag kan också känna att jag bär ett ansvar när jag postar bilder på mig själv, bidrar med ännu fler bilder på smala kvinnor. Men å andra sidan – man ska aldrig behöva skämmas för sin kropp. Oberoende av kroppsform. Jag skulle visa den om den var rund och glad, också. Jag borde egentligen vara lite rund i kanten med tanke på hur mycket jag äter i relation till hur lite jag anstränger mig. Har bara en sinnessjuk förbränningsmotor (en timme efter maten fryser jag och darrar som en DÅRE, för kroppen jobbar så hårt). Och det är ju inget att skämmas över. Min kropp är huippu (och det är inte för att den är smal – hade hellre varit större om jag slapp frysa) – det borde vi alla tycka. I synnerhet barnen som ännu är barn. De har herregud vettigare stuff att tänka på! Alla har vettigare saker att tänka på. Sol och bad och grill och jogg och hängmatta till exempel.

Eftersom vissa medier fullständigt verkar sakna vett försöker jag själv tänka ut hur man ska tackla det här med sina tweenies när den tiden kommer. Lyckligtvis är varken jag eller Sami typerna som står och grinar illa när vi ser oss i spegeln. Och oftast lufsar vi omkring som uteliggare och pratar om hur jobbiga och snälla människor är (sällan hur fula de är och hur stora tissar de här).

Hur ska vi på riktigt styra upp det här så att våra barn inte ska gråta på stranden om några år? Vad kan man rent konkret göra? På riktigt. Börjar bli riktigt illa berörd av det här. Hur ska vi göra så att barn ska få vara barn?