Finland, I love you.

 Jag vet inte hur många gånger per vinter man hör om folk som vill (nej, tänker!) emigrera på grund av mörkret och kölden. ”Det här är fan i mig sista vintern. Nu får det vara nooog!”. Och ni ska veta att begreppet ”folk” också innefattar mig själv. Jag utgör tyvärr inget undantag.

Det är lite som när juni kommer. Går ju knappt att beskriva galoppen som man tar till första gången glassbilens melodi skräller genom parkerna. När grannens grilltändvätska smyger sig genom staketet. Herregud, den första korven! Halloumin! Solen som lovar så mycket över Vikingastranden att man knappt hinner raka benen innan barnen har knäppt cykelhjälmarna.

Man bränner sig så brutalt att det svider i kinderna flera dagar efteråt. Och man klagar inte ens. Istället packar man picknickkorgarna så ivrigt att man till slut måste ta bilen. Och plötsligt har man hela grannskapet i trädgården innan man ens hunnit säga ”lonkero”. Sena nätter med brasa på sommarstugan. Flytvästar. Grillbiffar. Bruna ben och ständigt på väg någonstans. Båtutflyter. Sommartorg. Terrassfester. Alla kompisar i semestermode. Prata långt in i natten. Sova halva fömiddagen.

 

image95

image133

image102

image135

image97

image101

image98

image99

 

Men så kommer det en dag när man lite i smyg önskar sig lite moln. Så man för en gångs skull hann tömma diskmaskinen. Barnen saknar tyglar och där det en gång fanns rutiner finns nu brunbrända snorungar som har levt på kex i fyra dagar. Så småningom smakar korven mer mjöl än kött. Myggbetten kliar. Man längtar hem. Inga rena underkläder och ingen jävel som svarar i telefon. Och just när man packar upp den fjärde mögliga strandhadduken för veckan – ja, då faller 1 liter sand ut i badrummet.

Nu fan får det vara nooo-og!

Och precis i den stunden blåser en liten kall bris in från havet. Kräftsäsongen inleds. Marshallerna plockas fram. Skolorna börjar. Stryka vit skjorta till jobbet. Löven faller och det prasslar i trottoaren när vi entusiastiskt cyklar till jobbet. Jeans! Sneakers! Strumpor! Vardag, bästa bästa vardag.

 

image127

image104

image103

image132

image120

image105

image107

 

Ordning i räkningshögarna! Grönsakssoppa. Mexikansk gryta. Nyutkommen pocket! Idol till fredagsmyset! Jogga i sval kvällsluft, aaaah. Dinnerparty och playdate och nya fritidsintressen. Skål i rödvinet! Barn som spelar fotboll och bananer i baksätet. Brottning, gym och aktivitet. Plötsligt är hjulet i rullning och kvällarna blir allt kortare. Snabbt snabbt snabbt hämta på dagis. Snabbt snabbt snabbt spagetti och maletköttsås. Vart far alla dagar? Fiskpinnar, dåligt samvete och jobba övertid. Tidiga morgnar, barn som somnar vid middagsbordet och himlen som varit svart i flera veckor. Mördande, förlamande trötthet. Medvetslöst snyftar man uppgivet:

Nu faaaaa-an får det vara nooo-og!

Och just då svämmar Twitter över: SNÖ! Stora flingor singlar sakta ner över stan. Pulkorna fram! Barn som skidar med skidorna i kors. Ljuset! D-vitamin! Varm choklad (nå, minttukakao). Och hela familjen som tjuter av skratt när moroten placeras i snögubbens mittparti istället för i ansiktet. Söndagspromenader över isen. Resor långt bort. Ruka. Stickad tröja, Ullmax och ugnslax till middag. Krispiga förmiddagar i solen mot garageväggen.

 

image123

image136

image112

image124

image113

image128

 

Men så fryser centrallåset i bilen och barnens skridskor är för små. Elräkningen orsakar huvudvärk och vem kom på den dåliga idén att ens försöka ha fritidsintressen? Till på köpet den där jäveln till gård som inte skottar sig själv. Och följande morgon är det plusgrader. Sura handskar, våta skor och vinden som pissar i motvind. Och det där solpudret som du omsorgsfullt kletade på för att över huvud taget kunna uppfattas som levande – ja, det flöt bort i ett monsunregn innan du ens hann över Brändöbron.

FÖR I HELVETE NU FÅR DET VARA NOG!

Och just innan man medvetet slungar sig ur en skidlift med skinnmössan före – ja, då börjar Melodifestivalen! Och Siwa har tulpaner! Eftermiddagssolen når utanför kontorstid! Tunnare jacka! Vbl-reportarna dricker kaffe på takterrasen. Folk på stan börjar le. Legoland i sommar kanske? PANG så är det islossning i Kyroälv.

 

image126

image116

image117

image131

 

Kinderägg! Dags att ta fram cykeln! Vårstäda! Tvätta fönster! Solnedgångar i färg! HERREGUD, LIVET! Och den där första morgonen när du upptäcker att du inte behöver vantar! Krokusar, mjöd och tranorna som skränar in över åkern. Ny musik i hörlurarna, nytt flow, nytt hår! Och plötsligt står 70 måsar i en roskis utanför McDonalds. Och man är inte ens irriterad!

Vet ni vad jag menar?

Finland – inte är det ju enformigt inte.

Värsta.

 

 

Allra allra allra värsta kvällen på babyintensiven ikväll. Fick inte komma in i rummet när jag anlände till sjukhuset på eftermiddagen. Alla sprang åt alla håll. Stressade läkare virrade omkring. Sköterskor med rynkor i pannan och tiden stod still. Väntade en timme. Väntade två. ”Sori, ni måste vänta lite till”. Det finns fyra prematurbarn i det rummet där vårt barn ligger. Och utanför väntade representanter för tre.

Och jag visste precis vad som komma skulle.

En timme senare kommer den fjärde pappan från omklädningsrummet alldeles vit i ansiktet. Och han rusar mot vårt rum och blir insläppt. Och när sjukhusprästen kommer inspringande en minut senare slår jag händerna i pannan och är alldeles säker på att jag har rätt.

Och samtliga föräldrar som väntar utanför blinkar som dårar och sväljer och sväljer och sväljer. Alla vet vi vad som håller på att hända. Det har funnits en baby som är lite svagare än alla andra. Tre veckor gammal, född i vecka 26. Och han orkade inte längre än hit.

Att sedan komma in i rummet och se all kabalik som har rått. Sprutor och slangar och papper och skräp överallt. Och mitt i allt detta står fåtöljen som de säkert har suttit i medan han tog sina sista andetag. Och nallen som alltid stod på hans kuvös ligger i ett hörn.

Den där känslan i hjärtat.

Den går inte att beskriva.

Tårarna bara forsade när jag fick gå fram till mitt eget barn. Det här livet är så fruktansvärt underligt och hårt och ofattbart ibland. När föräldrarna kom tillbaka för att hämta sina sista saker kunde inte ens sköterskorna hålla tårarna tillbaka. Inom loppet av fem dagar har de förlorat båda sina tvillingpojkar.

Hon har gjort en nästintill identisk resa som jag. Och hennes resa slutade här.

Vi kom hit nästan samtidigt. Och nu åker hon hem tomhänt. Som en helt annan människa. Och när jag tänker på att det lika gärna kunde ha varit jag – då vill jag inte vara med längre. Jag vill aldrig, aldrig, aldrig glömma allt som jag har upplevt, sett och hört under mina två månder här i Tammerfors. Fy fan alltså. Man skall ALDRIG ta något för givet. Och jag MŅSTE minnas det här resten av mitt liv. Alla mina krafter åt dessa människor som skall gå vidare efter ikväll.