Den utdöende köttsoppan.

grillakorviskogen

 

Dagligen kommer det så många bra blogginlägg i min väg, som jag tänker att jag måste blogga om senare, men oftast dröjer det så länge innan jag kommer till skott att jag tänker ”ähh, det är nog för sent nu” och så skiter jag i det. 

Tycker t.ex Eva Frantz skrev ett bra inlägg igår om ”att äta normalt”. Är nu inte så hemskt insatt i hur man ska äta korrekt – och inte särskilt intresserad heller. Min fiilis säger att vi äter helt okej i vår familj och eftersom alla är rätt friska så antar jag att vi inte gör något brutalt fel heller (hah, benämnde jag just mig själv som frisk?)

Men tack vare Evas inlägg blev jag ändå lite smygintresserad av kostcirkeln igår kväll, så jag surfade runt på Eviras webb en stund. Mest för att man sällan hör något positivt om det finländska näringsrekommendationerna (är heller inte så förtjust i just fettfri mjölk eller yoghurt med låg fetthalt). Vet nu inte om jag blev så särskilt överraskad av kostcirkeln eller tallriksmodellen. Så där har den väl sett ut i all oändlighet. 

Däremot tyckte jag det var mkt intressant det som Eva skrev om särskilda maträtter som innefattar ”en normal kost” i dag. Som just köttsoppa – eller kokt potatis som ploppade upp lite här och där på Eviras sidor. Den kokta potatisen är verkligen död i vår familj. Visst, sommartid kanske den lever lite i form av nypotatis, men jag kan inte minnas när vi senast skulle ha ätit kokt potatis här hemma. Det finns helt enkelt inte i vårt system.

Jag tror vi gör sushi oftare än kokt potatis. Precis som Eva sa att de äter tacos oftare än köttsoppa (håller helt med). Janssons frestelsen dör säkert sakta ut. Ungefär i samma takt som leverlådan. De kan placera sina gravar näst intill ugnskorven med ärt-majs-paprika-blandningen.

När jag tänker på de mest traditionella rätterna som serverades t.ex i skolan så är det väldigt, väldigt få av dem som ingår i vår dagliga meny. Vi äter helt enkelt inte alls samma rätter som för 20 år sedan, men jag tror ändå vi håller oss till gaaaanska samma bas i kostcirkeln (förutom att vi inte äter lika mycket kött).

Jag är så OTROLIGT intresserad av mattraditioner. Skulle kunna prata om mat i all oändlighet. Om hur man åt förr när fammo var liten, om vad mamma och pappa åt i skolan, om vad som var trendigt -92 och hur den vanliga småbarnsfamiljen äter 2017 (för inte är det kåldomar inte).

På tal om mat, så är jag också så otroligt fascinerad över en annan Evas, Eva Ramstedts, otroliga kostomställning som har gjort henne så mycket friskare. När man ser sånt tänker jag alltid att man borde intressera sig mer för kostens inverkan på hälsan. Viktigt att se att kostcirkeln verkligen inte lämpar sig för alla. Ni följer väl hennes andra instakonto @atopiskteksem

Så här på slutet undrar jag förvirrat vart jag egentligen ville komma med det här inlägget (jag har redan hunnit glömma). Men jag ska i alla fall tipsa om ett bra poddavsnitt från Marthapodden ”Billigt & gott – en möjlig ekvation”. Som handlar om att äta billigt, hälsosamt och gott. Det kan ni lyssna på medan jag själv drar till Svenska klubben på traditionell fredagslunch. Häj!

 

marthapodden

Om den gemensamma måltiden.

gemensamfrukost

Frukostguld från i somras. 

 

När jag för någon dag sedan klippte senaste Marthapodden fick jag riktigt chockpausa, spola tillbaka och spela upp igen, för jag trodde inte mina öron när de sade att den genomsnittliga tioåringen i Finland spenderar mindre än tio minuter per dag tillsammans med sin familj. 

Jag repeterar: Mindre än tio minuter. Som tioåring.

Det här kom upp i samtalet om den gemensamma måltidens betydelse. Har för mig att det också sades att bara hälften av tioåringarna äter en gemensam måltid hemma, tillsammans med övriga familjen. Plötsligt kan jag verkligen förstå vikten av att äta tillsammans. Om tio minuter är vad somliga har om dagen, kan en gemensam måltid per dag i bästa fall fördubbla tiden. Att Marthaförbundet lobbar för det här är jätteviktigt. Varför får ni höra i nästa poddavsnitt (kan säga hepp när det släpps).

Vi som har skiftesarbetare i familjen vet att det inte alltid är möjligt att alla är hemma när det är matdags. Men de som är hemma äter ihop, vid köksbordet, utan telefoner. Det sista är en regel vi har infört nyligen. Inga mobiler som stjäl uppmärksamhet från maten och varandra (call me crazy).

Minns ni hur jag jamade och gnällde om barnens fruktansvärt långsamma ätande när de var små? Höll ju halvt på att gå i köttbitar av Matheos evighetslånga måltider. De åt så låååååångsamt och jag fick så på neeeeeeeeeerverna. Och så åt de så lite. Tänk om man ändå hade förstått att ta det lugnt. Att allt ordnar sig om några år (sällan svälter finländska barn ihjäl, med fullsmockad tallrik framför sig).

Men det ska man ändå ge barnen cred för (eller kanske det är vi föräldrar som egentligen ska ha ett stort tack för vårt tålamod) – de äter i princip allt, och ger nya smaker ärliga chanser. Kanske för att vi vuxna har behållit matmakten hos oss. Spelar ingen roll hur många gånger de har sagt att de hatar broccoli, likväl har vi serverat broccoli (oavsett om de äter eller inte). Men där ligger den på tallriken – och på den 64:e gången har den plötsligt försvunnit från tallriken. Inga tvång, inga hot, bara megastort tålamod. ”Smaka om du vill, eller så skiter du i det”.

Hittills har väggen aldrig kommit emot. 

Tror förstås också att det inverkar att jag och Sami fast äter hundlort ur en roskis och ba ”mmmmm det här var verkligen delikat”. Och menar det.

När jag var liten fanns det så otroligt många kinkiga barn i min närhet och jag minns att jag tyckte de var så OERHÖRT LÖJLIGA. Som sa ”alltså förlåt kan du säga till din och pappa mamma att jag inte kan äta hos er i dag eftersom jag inte tycker om fisk/lök/mögelost/starkt kryddad mat/lever”. Och man ba: ”men suuuck”. Förstås måste man respektera att alla inte kan älska allt, men jag tror att livet är så mycket lättare om man som barn inte har så stor skillnad. Själv vågade jag aldrig säga högt att jag älskade skolmaten, men det gjorde jag. 

Älskade all mat hemma, all mat hos kompisar, all mat på restauranger, all mat på turneringar (okej, förutom den där ena gången i Lettland), all mat på sjukhus. Ja, all mat. Och framför allt har jag uppskattat den gemensamma måltiden. Och gör det fortfarande. Middagar är det bästa jag vet! 

Oavsett hur kaosartad vardagen är, och hur halvfabrikat maten vi äter är, så tycker jag ändå det är guld att få torka smulorna från bordet, tända ljusen som alltid står där, och tillsammans sleva i oss de uppvärmda spenatplättarna. Det är inte alltid gott, och det är inte alltid nyttigt – och vi är sannerligen inte alltid på gott humör – men det är ändå en stund. Ett gemensamt och ypperligt tillfälle att checka av var alla står och vart de är på väg. 

Om ett drygt år är den äldre tio bast. Kommer göra allt som står i min makt för att vi inte har fallit under 10 minuterssträcket redan då. Vill att vi fortfarande äter våra måltider tillsammans (och att barnen har tusen kompisar runt bordet som också vill äta hos oss).

Hur funkar det hos er – äter ni tillsammans?

Smart sällskap i öronen.

Jag har tipsat om Marthapodden förut, men nu gör jag det igen. Under december utkommer ett avsnitt i veckan. Speciellt nu när jag har börjat gå till jobbet är det här den ultimata podden att lyssna på. Den snittar på ungefär 20 minuter, vilket är exakt den tid det tar att traska dit. Dessutom lär man sig så himla mycket. Ni som har barn som snart ska börja käka vanlig mat rekommenderar jag denna:

För er som tycker om kläder rekommenderar jag denna med Karis egen kvalitetskung Elin Sandholm. I avsnittet lär du dig kort och kraftigt hur du känner igen ett plagg som håller länge.