Vem springer maraton otränad?

2016 07 2511.10.2

 

”Hörde att du är utbränd” messade en kollega igår.

Men det är nog inte riktigt vad jag är (eventuellt lite vidbränd, solbränd och omvänd). Men tänkte vi kunde pausa på bröllopsbloggen för en stund. 

Lycka och elände går hand i hand. Glädje och sorg. För att livet ska vara livet varvas härligt och äckligt längs vägen. Att jag avslutade min sommar med mitt eget bröllop var det bästa som kunde hända. För där i början var det stundvis lite uselt. Jag var så innerligt slut på mig själv och min vardag. Att jag ändå fick en dunderdag på slutet betydde mycket.

Min semester 2016 var den mest stillsamma någonsin. Jag har försökt vila och tänka. Vila och tänka. Återhämta mig. Sova. Och totalt stänga ut omvärlden. 

Jag har ägnat mycket tankekraft åt vår (kanske främst: min) mentala hälsa. Eller kanske snarare om hur vi (jag) ser på psyket och omvårdnaden av det. Allt blir så himla tydligt när man ställer det i relation till den fysiska hälsan (jag vet inte om det är relevant att jämföra dem, men nu gör jag det i alla fall för att illustrera min point).

Absolut ingen människa i hela världen springer ett maratonlopp otränad och tänker att konditionen ska växa till sig under tiden – utan man tränar som en tok. Skapar förutsättningar för en bra prestation. Innan själva loppet. Men när det kommer till mig själv, livet och vardagen är det exakt vad jag inte har gjort de senaste åren. 

Om vi tar mina fem senaste år som exempel. Precis allt har hänt under de senaste åren. Och sedan ska man plötsligt försöka landa i en vardag och leva den.

Och ja, jag förstår att alla går igenom den här fasen. Småbarnsåren är väl inte lugna för någon. Men om vi ska jämföra min fiilis med maratonloppet, så är det ungefär så det känns. 2011 när Milken väl hade överlevt och jag var vad jag trodde en stabil, stark tvåbarnsmorsa (yeah right) startade jag ett maratonlopp (mitt vardagslopp – ursäkta för corny saying, hah!) totalt utan verktyg och förutsättningar för att ta mig igenom de fem år som väntade. Men jag ville så gärna komma viiidare.

När det kommer till fysiska omständigheter är vi människor superbra på att träna inför hårda prövningar. Men nu i efterhand inser jag att jag verkligen hade behövt träning i vardagsöverlevnad, stresshantering och avslappning. Jag var inte stark nog för att klara av det här. Min mentala styrka har, enligt min egen bedömning, alltid varit rätt så god, men hur många år kan man köra otränad med gasen i botten? Ingen riktig maratonlöpare gör så.

Och jag tror tyvärr att många gör exakt så här som jag. Man tänker att man bygger upp en slags inre styrka under tiden. Man växer till sig under loppet. Men hur skulle man växa till sig under ett lopp som börjar med en traumatisk graviditet och allt vad det innebar (både min kropp och mitt psyke var totalt sönderkörda), att sedan snabbt återgå till sina studier, ta en examen (och därtill bygga på med ÅA:s ganska krävande medielinje), för att sedan bege sig ut på en ytterst ostabil arbetsmarknad, leva på tre månaders kontrakt i flera år, sedan plötsligt sadla om, lansera Sevendays och bygga upp en nystartad mediebyrå. Samtidigt som man ser till att man är en schysst tvåbarnsmorsa, bedriver ett rikt familjeliv och allt vad det innebär att plötsligt ha stora barn. Hur skulle man bygga upp?

Det är så himla lätt att mäta och hitta en skala för när man inte mår helt hundra fysiskt. Man vet exakt när febertempen visar för mycket för att gå till jobbet. Man behöver inte vara mer än två bast för att förstå att sprutnäsblod, stukad vrist och ormbett betyder ”jag mår lite ruttet just nu”. Men jag tycker det är svårt att avgöra när mängden stress överstiger det hälsosamma. Exakt hur trött är jag? Är jag trött bara i dag eller är jag alltid trött? Är det ens så farligt att vara trött? Alla är ju trötta! Och hör det inte lite till att vara stressad? Var det inte någon som sa att stress i rimliga mänger är lite hälsosamt? Kanske jag rent utsagt är lite hälsosam!

Jag blir så innerligt irriterad på att vi ska vara på minus innan vi fattar att vi behöver hjälp att bygga upp vår mentala styrka. Man borde ju börja med sånt långt innan man snör på skorna och beger sig in i småbarnslivet/karriärlivet/trettioårskrisen. Allt sånt här vet man ju. Man det är sällan man gör som man borde. Så – min semester började nästan omedelbart med en högst oväntad sjukskrivning. Gnissel gnissel, sa det i huvu. Och kedjan föll av. Så där som när man cyklar i en nedförsbacke och plötsligt slutar tramparna fungera.

Jag är inte utbränd. Jag har en massa stickor i huvudet som jag måste få ut. Lite psykiskt förkyld. Men tränar hårt på att bli tillfreds med mig själv och mina krav. Och det är inte så att man måste gå på tårna runt mig. Jag är precis som vanligt. Förutom att jag är så himla tacksam att jag bromsade i tid. 

Den här hösten ska vi ta med ro, va? 

Här och nu.

Absolut inga 100 mål.

Härligt nygift och lite själsligt förvirrad.

Kom bara, hösten.

Bästa (och svettigaste) kvällen på länge.

Inlägget är ett kommersiellt samarbete med Folkhälsan Utbildning
***

Det nya året har verkligen börjat med bra program om helgerna. I fredags efter jobbet var det återigen dags för nya roligheter. Tillsammans med Sevendays bloggare hoppade vi i bilarna och drog ut på en må bra-kväll till Norrvalla i Vörå. Jag har ju tidigare berättat om att jag har blivit en mästare på after work. Den här gången blev det en aw som fick en att sova gott efteråt. Har kanske aldrig varit så tröttfnissig i hela mitt liv. Så otroligt bra afton.

Men vi tar det från början:

 

linn22


Vi hade ingen
traditionell julfest för våra bloggare i år. Jag vet inte om jag tror på det klassiska konceptet julfest längre (ni vet, mat så man svimmar, slibbig glögg och stillasittande samtal i timmarna fem). Vi ville göra något roligare – med mer action. Något som skulle stärka gemenskapen i gruppen.

En dag var Joakim från Folkhälsan här på kontoret och han föreslog världens bästa idé – att vi istället skulle ordna en actionfylld fredagkväll på Norrvalla. Med mental träning, team work-träning, vattengympa, bastu och mat. Vi ba ”jaaa!”. Alla har väl ändå julfester upp över öronen. 

 

 

linn5

 

Så var det då dags i fredags. Innan det var dags för den fysiska drabbningen inledde vi med en timme mental träning. Jag tror att jag – eller ska vi säga alla – skulle må pikulite bättre om de ägnade lika mycket tid åt både mental och fysisk träning. Tankens kraft är så mycket starkare än vi tror (bara för egen del skulle jag vara intresserad av denna kurs). Kände mig mentalt balanserad och stark när vi bytte om till träningskläder efteråt. 

 

linn7

linn16

linn9

linn12

linn1

 

Och fastän jag hade varit hemma från jobbet bara två dagar innan och var så där halvkrasslig i lungorna, så gick det verkligen inte att hejda ivern inom mig. Jag tror att det var flera år sedan jag tog i så hårt. Nicke hade först en massa team work-övningar för oss. Och så avslutade vi med en massa dårskapsövningar. Var nära att tappa rösten halvvägs för att jag skrek och tjoade så mycket. Så otroligt roligt! 

Och då var vi bara halvvägs.

Jag som ”skulle ta det lite lugnare i dag”.

 

linn13

linn8

linn6

linn10

 

Jag är ju som känt en som tycker om gruppträning och lagsporter och då är det ju så himla svårt att stoppa sig när tillfället erbjuds. Tänkte nästan svimma när vi pustade ut efteråt. ”Oj oj oj, visste inte att du var en sån tävlingsmänniska, Linn”, sa Michaela efteråt. ”Jo nä, jag ska nog ta det lite lugnare på vattenjumppan”, sa jag.

HAHA.

 

linn25

linn26


Där blev det
 precis lika mycket dårskap. Hela kroppen var ett stort sendrag och jag var verkligen maratontrött, men var det någonting som stoppade mig? Näe, tvärtom. Nicke var otroligt skicklig på att motivera oss – vi gav verkligen allt. Sedan kan man ju tycka att det var genomdumt att träna med lite förkylning i kroppen, men jag lovar, det var bara så roligt att det inte gick att stoppa. Så bra fiilis med alla våra superschyssta bloggare runt omkring sig. 

 

linn11

linn29

linn32

 

Vid matbordet var diskussionerna inte lika vilda som de brukar (tror alla var gaaaanska möra i kropp och själ efter fem timmars hålligång). Däremot var ju hungern brutal. Åh jestas så det var gött att avsluta kvällen på Elsas kök! Precis som det ska vara. 

Jag vet att jag har sagt det här tusen gånger, men jag tycker att Folkhälsan Utbildning är så skickliga på att se vad som ligger i tiden. Tycker mig också ana att allt fler företag i Österbotten har börjat inse vikten av att ordna så kallade tyky-dagar. Vem som helst kan alltså ordna liknande må bra-kvällar tillsammans med Joakim, Nicke och gänget på Norrvalla. För hohho så kul vi hade! 

Tur att jag snart ska åka på ett lite liknande event! 

Snart, den 30 januari, är det ju dags för det årliga fitnesseventet på samma plats. Kolla här! Programmet är ju helt huisit. Hela det hittar du här. Mest ser jag ju fram emot Lovisa ”Lofsan” Sandströms träning och föreläsning (kuriosa: jag och Lofsan var på en gemensam Bugaboo-resa i Amsterdam 2011). Visst är ni på väg? I fjol var det flera hundra hurtiga typer på plats. Visst syns vi där?

 

Här ska du läsa mer.