Det här händer verkligen exceptionellt sällan nu för tiden, att den här bloggen står tyst i fem dagar. Men när man får manflu, ja – då får man manflu! Och när min familj inte trodde att jag kunde bli gnälligare, så tappade jag hörseln på högra örat igårkväll och vaknade upp med dubbelsidig öroninflammation imorse (vem är babyn i det här huset, får man fråga sig). Men men. Antibiotikan är påkopplad och sommaren ligger framför.
Och den här dagen innehåller är faktiskt inte bara usligheter. Vi har ju en jubilar i familjen! Myggan fyller 10 månader! Och som vanligt tycker jag ju att hon är världens ljuvligaste bebbe (när ska detta vända, tänker jag alltid, hur länge ska detta rosa moln pågå?). Men nu händer det så många roligheter. Speciellt att hon börjar visa tecken på att språket sakta börjar sjunka in. När man frågar var lampan är, vecklar hon ut sitt lilla knubbiga pekfinger, höjer det mot skyn och säger ”dhää”.
Så där utifrån sett är det ju verkligen världens simplaste, normalaste, allagligaste grej, men vi beter oss som hon är världens åttonde underverk about to happen rakt framför våra ögon. ”Såååååååg ni? Hon förstod vad jag sa!!!!!! Kom alla hit! Herregud! Sååååg ni?”. Tycker det är så otroligt guliigt att hon levererar grejer till mig och tacka när hon överrräcker. Hon kan inte säga tack, utan hon säger ”ätt”. Tackar för maten med muntra ”ätt, ätt!”.
Roligt med den här fasen när de börjar härma allt. Om jag upprepar mamma tillräckligt många gånger börjar hon mammamammamamma sig efter en stund. Trots att man varit med om det två gånger förr är det lika magiskt med varje nytt barn (och lika roligt att se när de blir askränkta av att man säger nej, liksom bröööööl när hon inte får kliva in i spisen).
Och samtidigt är det ju schlutt kaputt med mammaledighet för min del. Och det passar mig alldeles utmärkt. Vi har haft det helt fantastiskt (och ännu mer fantastiskt ska det bli). Men nu är det faktiskt mer än rätt att My får bonda loss med en annan huvudperson. Och skönt för mig att släppa tyglarna lite. Jag trodde att jag skulle vara mammaledig mycket kortare tid, men tycker nu så här när man kollar i backspegeln att 10 månader blev alldeles, alldeles lagom. Nu är det Samis tur att få ha Myggan som sin egen (min tur att åka till jobbet och vila lite, hehe).
Men först: Bli frisk.
Forever Jung 