Den här tiden ifjol hade du ingen aning om var du skulle vara i dag.

fammos ring linn

På den femte dagen på det nya året är det kanske dags att inleda bloggåret 2019. Har stängt ner för att samla kraft. Har bland annat rört mig i skogen som du hittar här ovan i min header. Sannäs är en bra tankstation när det kommer till inre styrka (och så ovanligt uppfriskande med höga höjer för en som normalt rör sig i plattlandet!).

De flesta börjar det nya året med entusiasm och löften om nytt liv och nya vindar. Så har jag också gjort tidigare i år. De senaste två åren har jag inlett med vegoari. Ett köttfritt januari. Häromåret hade jag också ett shoppingfritt år när det kom till kläder. I år känner jag mig inte manad för någon utmaning. Istället har jag utlyst det tillåtande året.

2019 är allt okej.

Känns det inte härligt?

JA.

Har tänkt mycket på det senaste året. Hur vissa år kan vara så otroligt snabba – och hur vissa år bara pågår och pågår och pågår. Kanske för att man under vissa perioder växer, rycker ifrån och avancerar. Och under vissa perioder i livet hämtar kraft, tankar och vilar sig i form.

Så här i början av ett nytt år känns det alltid pirrigt att tänka att man inte har en aaaaning om vad det nya för med sig. I fjol den här tiden visste jag inget om att jag i år skulle avsluta med ett nytt jobb (ännu mindre att jag skulle vara chef över mig själv) eller att ett av mina barndomshus på Torngatan 16 skulle stå tomt. Vad vet jag den här tiden nästa år som jag inte vet i dag?

Det är både läskigt och underbart att tänka på. Ett år rymmer så mycket. Av erfarenhet vet vi ju att det kommer komma stunder när vi förtvivlat gråter av chock och stunder när vi skrattar så hårt att vi tror att vi ska kvävas av andnöd. När livet känns så lätt och så meningsfullt att allt det sorgsna dränks i fågelsång, konfetti och iskall prosecco. Det kommer komma dagar vi glömmer bort, som bleknar bort i all sin trista gråhet, och det kommer komma dagar vi aldrig glömmer. För att de är så hemska, så härliga, så roliga, så känslomässiga.

Ändå tycker jag det är EKLIT hur många dagar av året vi bara glömmer bort. Tycker inte ni det känns lite läbbigt? Eller onödigt liksom. Som slöseriiii med liv!

Nå väl, med tidigare års erfarenheter i bagaget tyckte jag det kändes som det var dags för det tillåtande året i år. Inga nyårslöften som innefattade ”bort med något”. Bort med köttet! Bort med shoppingen! Det betyder inte att jag ska fläska i mig kilovis med kött eller att jag ska gå loco på mellandagsrean, utan det betyder kanske mer att jag inte ska forcera vardagen.

Tror tillåtande är det nya. Inte forcera med regler. Har märkta att det mesta i mitt liv brukar ordna sig ändå. Har så länge jag kan minnas forcerat samtal, relationer, livsval, förändringar och gud vet vad. Men det blir egentligen bäst när jag slappnar av. Säger ja till det jag längtar efter.

Och med det menar jag inte att man inte ska jobba för att uppnå sina mål och visioner, utan mera tänka att det som ska växa växer och det som ska ruttna ruttnar. Sedan får man vattna och satsa där man känner att det finns liv och lust och fnitter och bra feeling i maggropen.

Och vill man ha en biff en fredagskväll – so be it. Uppstår det en pinsam tystnad – rid ut den. Behöver jag ny jacka – då köper jag! Vill jag kombinera lepoardmönstrat med prickigt och randigt och rosa och gult? Då gör jag det! Orkar jag inte jogga? Ja, då skiter jag i det! Jag behöver verkligen inte ta ansvar för allt.

Ska tillåta mig själv att gå dit det skaver, och samtidigt låta bli om det känns bättre.

Och jag behöver inte göra något stort, annorlunda och lifechanging i år. Jag behöver bara förvalta det fina som redan finns. Tillåta mig själv att ha tråkiga dagar, angstiga dagar, stressiga dagar, vilsamma dagar, skrattiga dagar, minnesvärda dagar.

All is good.

Inleder också det nya året med en vigselring (två år efter giftermål). Det står Palle 7.3 -51 i den (hur gulligt). Min fammos födis, min faffas namn. Vad visste de då om sina liv och vad som skulle komma? Inget!

Och det är väl det mest spännande här i livet: Att vi absolut inget vet.

Gott nytt år på er!

Vegoari – en summering.

Vegoari Kottfri manad 1


I går var det sista
dagen av vegoari och det är dags att summera mina tankar från den köttfria månaden som gick. Tanken var alltså att göra hemmamåltiderna i Gula huset vegetariska under hela januari månad. Inget kött, ingen kyckling, ingen fisk. Mest för att kolla hur svårt det sist och slutligen kan vara att leva utan kött.

Trots att jag (för säkerhetsskull) lade in hemma-paragrafen blev det ändå mest vegetariska luncher som bonus. Några gånger har jag lunchfuskat (kanske en handfull gånger). Åtminstone tre fredagar fisk på Svenska klubben – och så åt jag brutalt nog asiatisk take away med nötkött på min 30-års dag. Men hemma lyckades vi till 100 %. Inte en enda fuskdag!

Om det var svårt? Inte det minsta!

Det här var kanske den lättaste utmaningen jag någonsin tagit mig an. Vilket också stärker min test om att vi äter alldeles för mycket slentriankött. Det är inte det minsta svårt att göra vanlig, hederlig familjemat utan kött. Det handlar bara om vana. 

Om jag saknade kött? Visst!

Även om vegoari var en ögonöppnande, lärorik månad tror jag inte på regler som bygger på tvång (jag tror inte att ett hundraprocentigt vegoari skulle funka i längden). Jag älskar ju knackkorv, fredagsbiff och laxen som fräser i pallogrillen på Replot. Men däremot kommer vi säkert att dra ner vår köttkonsumtion med häften. 

Häromdagen stannade jag till vid köttdisken i Sale bara för att kolla lite. Har bara snabbt hastat förbi hela månaden, men nu stannade jag till och kände efter om jag saknade köttet och de röda klimparna. Tittade på maletköttpaketen och kände mest .. motvilja? Var inte alls sugen. 

Jag hade hoppats på just den känslan. Att kött ska bli som en slags lyxvara. Något som man unnar sig när man länge har längtat. Barnen har saknat lax och det ska vi säkert fira med när det beger sig. Men i övrigt tror jag faktiskt vi kör på så här. Man äter kött när man känner för, annars finns det andra alternativ. Inga regler, inget tvång. Man äter det man vill. 

Tycker vi har ätit så många goda middagar den senaste månaden, bara för att vi har tänkt till lite extra. Så många nya favoriträtter i bakhuvudet. Så många nya smaker, färger och alternativ. Tydligen måste jag anstränga mig lite för att få till det. Pinterest har varit min räddare i nöden mången gång jag har kört hemåt med noll inspis. Där finns alltid någon lockande livlina att ta till.

Tror det krävs lite mer än en månad för att kalla sig flexitarian, men det är väl på ett ungefär vad jag siktar på. Att både säga ja och nej. 

Och med de orden kan vi väl konstatera att det var en rätt så lyckad månad, va? Hur gick det med era nyårslöften?

00.00

Hej mitt i nyårsnatten, jag är säkert den enda själen på internet en kväll som denna, men eftersom mina barn aldrig blev friska blev det tyvärr ingen nyårsfest i år heller. Sami jobbar, så jag ligger inklämd mellan två varma, nytvättade klimpar som doftar tvättmedel. Det är helt okej det också.

Har rivit tapeter hela dagen. Svärmor och svärfar kom och hjälpte till också. Annars hade jag antagligen dött av tapetangst. Hur mycket jag än hyrde ångmaskin, så var det svårt. Sjuhundra lager och sedan visar det sig att det understa lagret är i uruselt skick (följ mig på instagram för bättre update – heter linnjung). Så nu blir det lite större projekt med nya skivor och så, men det gör mig bara glad. Det kommer att bli tusen gånger jämnare och fräschare. Dessutom ska jag måla alla fina golvlister också. Oh the joy!

Mileas mördarhösta har satt sig på mina lungor i kväll. Borde säkert vila lite i morgon, har frossa och svettas om vartannat, men så svårt att koppla bort min renoveringsiver. Bara väntar på morgonen. Har hängt på Pinterest hela kvällen. Scannat hela Ikea. Hela Findit. Och så ungefär alla inredningsbloggar i hela världen. Kommer. Bli. Så. Fint.

Och så låg jag en stund och tänkte på mina nyårslöften i fjol. Att nästan alla uppfylldes. Förutom ett – och jag är så innerligt glad att jag aldrig lämnade in min ansökan till Vaasa uni (trots att jag faktiskt skrev den). Då skulle jag säkert aldrig ha fått det jobb jag har i dag. Men resten jobbade jag hårt på. Lärde mig också en hel del under 2014 som jag ska ta med mig in i 2015. Tycker jag har varit snällare mot mig själv, värdesatt motion och inte varit så himla sur som jag har varit tidigare år. Kan också bero på att jag har haft en annan inställning till jobb än tidigare.

Det enda jag ska försöka bli bättre på under 2015 är att jag ska inte ska ta så hårt på motgångar. Det gör jag förvisso inte nu heller. Men måste ändå bli bättre på att misslyckas, liksom. Jag ska inte ha magont av dåligt samvete, när jag ändå gör så gott jag kan. Våga, chansa, misslyckas och prova på nytt. Våga, chansa, misslyckas och prova på nytt. DET, mina vänner, får bli mitt nyårslöfte inför det nya året! Bli en mästare på att misslyckas.

Ett riktigt gott nytt år till er! Ni är värda allt gott!