Såklart läste jag kommentarsfältena angående restaurang Aunes nyinrättade amningsrum. Det finns ingenting som är så underhållande som just kommentarsfält om offentlig amning på Svenska Yle. För det pågår så många fascinerande diskussioner parallellt.
Dels är det gruppen som diskuterar huruvida det överhuvudtaget är lämpligt att ha ammande småbarn med sig på restaurang (”Stökigt och oroligt för ett litet barn bla bla bla”) och dels är det gänget som störs av blottade bröst på restauranger (”Ni säger att det är naturligt, men skulle ni dra fram röven och bajsa där också va, va va va?”). Och så är det förstås de som tycker att Aune gör fel i att förpassa ätande barn till ett avskilt rum (”Come on, det är 2017, inte okej att ta ställning mot offentlig amning!”). Och så finns det några som tycker amningsrum är ett välkommet alternativ.
Och så finns det allvärldens dårar och genier där emellan.
Nu vet jag inte hur det ser ut i just det här fallet, men någon skriver att amningsrummet i fråga är en stol inlyft i en toalett (sanningshalt okänd). Om det stämmer vet jag inte hur mycket just det amningsrummet bör få titulera sig amningsrum. Men det är en annan diskussion, det också.
Trots att det här med amning är högst aktuellt i mitt liv så svallar inte mina känslor så där ofantligt när jag tänker på fenomenet amningsrum, även om jag är 1000 % pro offentlig amning. Det som får blodet att koka är att Aune skriver att de måste hitta en kompomiss mellan de som inte vill se ammande kvinnor amma och kvinnor som ammar (vidhåller att de som inte vill se ammande kvinnor kan lägga en sjal över huvudet).
Amningsrum ser jag dock som något bra i stadsbilden. Tyckte ofta att det var besvärligt att amma på trånga caféer när trycket många gånger var så oerhört högt (alla som har haft bra tryck i boobsen vet att man lätt kan skjuta en mjölkkanon genom ett helt rum och se strilen landa i ansiktet på en okänd – det kan upplevas besvärligt, hah). Mina barn har varit med mig överallt och har ammat där det har passat, men innan man har fått in tekniken och rytmen och vanan, så kan det vara riktigt skönt att dra sig tillbaka och få till det (utan att åka hem). Skiter i om folk tar illa upp av mina bröst (kan som sagt låna dem en amningssjal), men för egen del skulle jag tycka att det var mer myz än trappan mitt i Rewell center.
Som så många gånger förr tänker jag på hur mycket allt här i världen handlar om hur man presenterar och lägger fram det. Aune sköt sig i foten big time den här gången – måhända hade diskussionen landat helt annorlunda om de hade sagt ”Mammor och barn! Välkomna att amma i vårt nya, lugna amningsrum om det känns så!”. Istället för att inleda med en lång beskyllande harang om att folk har klagat och vi måste hitta en kompromiss och bla bla bla. Liksom ALL kommunikation ska man behöva styra upp själv, pah. Nåja, nu har jag ingen lust att äta där. Alls, faktiskt.
Däremot skulle man ju gärna åka dit, beställa en kaffe och amma lite råjsigt med ett fånigt leende över bordet. Nå neh, nu ska vi inte vara så där. Lyckligtvis finns det ett land fullt av amningsvänliga och barnkära restauranger. Tack för det.
Forever Jung 