Jag minns en kommentar, kanske var det förra året, som sa att min blogg blev så tråkig när jag bloggade så mycket om jobbet. Well, well.
Bloggen, huset, barnen. Så långt har vi kommit i försöket att bocka av sånt som är viktigt och aktuellt i det liv som är mitt 2020. Kanske kunde det vara på sin plats att säga några ord om jobbet (utan att promota våra tjänster så ni somnar, hah!). För hur man än vänder och vrider så kan man inte undgå jobbet i den här bloggen.
Och var börjar man när de senaste 1,5 åren har varit så här häftiga? Senast när jag bloggade om jobbet var det bara jag och Anna som harvade på i hetluften. Och nu mitt i allt är vi sex personer på vår lönelista! Så där snabbt kan det gå. Vet inte om jag riktigt har förstått det ännu.
Om man backar bandet några år så minns jag hur jag dreglade efter alla häftiga mediejobb i Finland. Mediehus, kommunikationsbyråer, public service, radio, tv, produktionsbolag och gud vet vad. Att få in en fot dit, med alla de här sjukt kompetenta typerna, var en dröm. Eller att få jobba med samhällspåverkan! Lobbying! Evenemang! Och nu kan jag ibland bli alldeles snurrig när folk från de här organisationerna söker jobb hos oss. Mitt i allt ha vi anställt folk som har jobbat på Strömsö, med mässor, i riksdagen! Helt sjukt.
Har det ens gått en vecka hittills som vi inte har fått en arbetsansökan eller en praktikansökan? Tror inte det. Exakt vad vi har gjort rätt vet jag inte, men något måste vi har gjort när alla de här personerna jag har beundrat mitt i allt vill jobba hos oss.
Vi ordnade ett event på jobbet idag, om att våga starta företag. Alltid när man pratar om starten slår det mig hur kort tid vi faktiskt har varit aktiva. Just nu har vi kommit förbi den första växtvärken. Någonstans blev det ohållbart för Anna och mig att fixa allt själv. Vi fick helt enkelt ta risken att anställa en till. Första gången kändes det läskigt. Men när proppen väl var ur gick det betydligt lättare.
Och tur var väl det! För jag vill inte ens föreställa mig en vardag utan det här dreamteamet som vi har nu. Vår kapacitet är sååå mycket mer hardcore nu. Vår samlade kompetens är så jäkla trygg att leva med. Jag tror helt naivt att jag skulle kunna göra vad som helst med det här gänget.
Jag som aldrig har varit chef, eller haft något förmansansvar någonsin, kände kanske lite GULP när vi plötsligt skulle vara ansvariga för någon annans välmående, trivsel och lön. Men jag tror att man kommer ganska långt på öppen dialog, transparens och flexibilitet. Vi kommer kanske aldrig att bli traditionella, finska chefer (eller ska vi säga: vi hoppas att vi aldrig blir det, hehe!).
Vi kommer kanske aldrig att kunna erbjuda de hårdaste lönerna i branschen, men vi kommer garanterat alltid att erbjuda något annat. Som spännande arbetsuppgifter, massor av personlig utveckling, ett superstort kontaktnät och en sjukt bra feeling på jobbet. Vi kommer alltid att lägga teamet och fiilisen först. Jag är här för att skapa världens bästa arbetsplats med de hårdaste tjänsterna – inte för att håva cash och prestige. Minsta lilla extrapengar har vi investerat i personal – och så ska vi fortsätta.
Sedan kräver det jobb jag har massor av mig som person – också. Det kostar att ligga på topp – det ska jag inte sticka under stol med. Vi har gjort ett superfint resultat och vi har genomfört många drömprojekt, men visst har jag offrat mycket annat för att få göra det. Jag blir olycklig, spänd och omotiverad när jag bara tänker på jobb, jobb, jobb. I grunden är jag en livsnjutare – och det kan vara svårt att kombinera med en vardag där jobbet kräver mycket. Jag blir inte lycklig av goda resultat och drömuppdrag. Så är det bara.
Men där har jag också ett eget ansvar att fösa in lycka på annat håll, med jämna mellanrum. Och var sak har ju sin tid. Vi är trots allt i början av vår historia. Det är nu som grunden ska jobbas in så vi håller för kommande decennier. Jag ser oss lite som popcornspåsen som just har börjat snurra i mikron. Vi är där vid de första hoppingivande pop pop pop:arna. Man liksom hör att något stort är på väg att hända. Och det första förlösande ljudet har just påbörjat.
Då kan man liksom inte stänga mikron. Utan man måste rida ut tiden för att få skörda resultatet (hahaha, det här var nu den töntigaste liknelsen ever, men det är lördag och jag är trött och Milea tvingade just mig att pausa det här inlägget för hon skulle ha popcorn till filmen – bear with me, ok). Vad jag ville säga var: Inget kommer gratis här i livet. Allra minst den arbetsplats vi nu försöker bygga upp. Det måste få svida, också.
Hur som helst har jag under det senaste året lärt mig: att jobba med bra typer är det som jag värderar högst i arbetslivet (jag tror att vi tillsammans med den personal vi har just nu skulle kunna starta .. ja, fast en sophämtningsstation – och ändå lyckas riktigt bra). Det är en enorm trygghet att kunna lita på varandra så här, trots att vi har jobbat ihop under en rätt så kort tid.
Ibland brukar jag tänka på Martina Haags gamla roman ”Underbar och älskad av alla (och på jobbet går det också jättebra)”. Ja ja ja, så osympatisk låter jag säkert nu. Men so be it. För på jobbet går det faktiskt jättebra!
MEN DET FÅR MAN VÄL INTE SÄGA I DET HÄR LANDET, HEJTÅ
Forever Jung 