Strösslar dåligt samvete som konfetti (men inte så länge till).

Att jag själv är min egen största fiende – det är sedan länge känt. Jag får aktivt jobba med snällhet för att den inre piskan inte ska ta över hela mig. Nu vet jag inte hur just din piska funkar (eller om du överhuvudtaget har en), men jag får nästan dagligen säga till på skarpen.

Ta nu igår kväll som exempel. Jag var så mosad i huvudet efter att ha begravt min farmor och kört bil i fem timmar, så jag snörde på skorna och sprang en runda runt Brändö. Ville rensa rent i hjärnan. Jag har nyligen återupptagit mitt springande så jag orkar inte alls springa långa sträckor ännu. Så jag försöker springa så långt jag orkar. Och så går jag emellan. Helt okej. Försöker att inte ta i för hårt, eftersom jag inte vill förstöra kroppen i all iver. Och det är bra! Försöker gå in med en sund inställning. Vill inte förstöra ryggen – eller motivationen. Det gör man så lätt om man tar i för hårt.

Men så kommer den där lilla jäveln upp på axeln. Och så säger den: ”Du får inte stanna före första lyktstolpen vid bron”. Och jag säger ”Hördudu, det får jag visst det, jag får stanna just exakt nu om jag så vill”. Jäveln ler, lägger armarna i kors och säger mjukt: ”Såklart du får, men du är en loser om du gör det”.

Alla gånger vinner jag inte. Men jag får på riktigt gå ordentliga ronder varje dag för att få tyst på skiten. ”Jag stannar exakt där jag själv väljer att stanna. Punkt”.

Jobbade hemifrån i torsdags. Alla barn hemma. Sami på jobb. Skulle bara skriva några offerter – det var dagens jobb. Redan i sängen hoppade jäveln upp. ”Jahapp, hur har vi det med offerterna?”. Och jag ba: ”Ursäkta nu, men jag har tre barn som ska ha frukost först, och jag skulle faktiskt själv uppsatta lite kaffe, om jag får be!”. Och så rann hela förmiddagen iväg med städning, disk och barn som bråkade. Och jäveln sprang efter och ryckte i byxbuntarna ”Hallå! Offerterna! HUR GÅR DET MED OFFERTERNA?”. Och jag gastade vresigt ”SNAAART! Du ska dina offerter!”.

Det blev eftermiddag och hungriga barn. Bakom kastrullerna stod jäveln och ba ”Offerter! Offerter! Offerter!”. Och jag ba ”Jajajajajaaaa!”. Bakom toalettdörren: ”Offerterna! Offerterna!”. Hjälpte föga att jag suckade: ”Så snabbt som jag kan! Men det kommer hela tiden något emellaaaaan!”. Hann inte värja mig, för bakom varje hörn stod jäveln och:

– ”Offer..?”
– TYST!!

Ni fattar.

Ibland förs det inga kamper alls. Och under vissa perioder har jag fullt upp. Det blir bättre och bättre för varje år som går. Jag kan rationalisera bort jäveln. Trotsa den. Och vara riktigt jävlig tillbaka. Någon vacker dag ska jag ha ihjäl den också. Men å andra sidan är den en bra drivkraft – ibland – så länge den håller sig inom rimlighetens gränser.

Det fina i att bli äldre är att man lär sig om hur man själv fungerar.

Det svåraste för mig är att ha punkter på to do-listan – och samtidigt kunna leva normalt. Så ironiskt. Med tanke på att jag sannolikt inte kommer att få uppleva en tom to do-lista inom de närmaste åren. Jag är urskit på att slappna av med ogjorda punkter i mitt liv. Och det vet jäveln. Så den nappar på allt. Och strösslar dåligt samvete över mig som konfetti.

Det här får jag vara uppmärksam på så gott som varje dag. Tänker att det är extra-viktigt i höst när vi går in i nästa arbetsfas. Jag måste lära mig att de ogjorda punkterna får sväva fritt – och utan dåligt samvete – tills jag har tid och ro att ta itu med dem. Jag kommer i kapp förr eller senare – så är det alltid. Inget går snabbare för att jag stressar mig själv (tro det eller ej!). Ingen träning blir heller roligare för att jag pressar mig hårdare – tvärtom. Jag får dålig feeling – alternativt känner mig misslyckad.

Så jag övar, övar, övar, övar. Och lär mig sakta. Att strypa jäveln.

I det här fallet tror jag faktist att övning, envishet och rutin gör mycket. Ju fler gånger jag lyckas brotta ner krävande, kvävande rösten i marken, desto lättare blir det för mig att vinna nästa rond. TYST, säger jag på skarpen.

Här är det bara snälla bossar som styr.

Här och nu.
Här och nu.
Här och nu.

Jävliga jävlar får vänta.

2018-08-12 08.25.33 1.jpg

Mobilt arbetsliv och lösa tyglar.

Processed with VSCO with c1 preset

Min kompis Julia Holmqvist .. ähh, nu måste jag pausa. För jag måste bara flika in att det är så härligt att Julia i dag är en person som jag får kalla min vän. Vi träffades första gången när Julia kom in som vår första praktikant i samband med att vi lanserade Sevendays. Då var hon så ung (kändes det som) och nu har Julia kommit i kapp. Nu är vi jämlikar! Och kollegor inom samma bransch!

Om vi tänker att det bara är cirka fyra år sedan dess, så har hon utvecklats alldeles makalöst. Är så stolt över att det gick så, att den första praktikanten senare fick ta över den högsta posten på sajten. Rebecca, som kom samtidigt som Julia, gick det inte heller så dåligt för (hon bor nu i Stockholm och jobbar på Acne).

Nåja, men det var egentligen inte det jag skulle prata om. Utan jag skulle säga att jag lyssnade på Julias avsnitt av Våga satsa-podden där de pratar om mobilt arbetsliv. Många kloka saker sades om frihet under ansvar.

Jag har sagt det säkert tusen gånger förr i den här bloggen, men jag tycker det är så fantastiskt att fler företag och organisationer börjar arbeta efter prestation istället för efter klockan. Förstås funkar det här inte överallt (ta nu vården och polisen som exempel). Men i branscher det fungerar är det så skönt att det finns arbetsplatser som i dag uppmuntrar distansjobb. Vet till exempel att Anna-Lenas  arbetsgivare är en sådan. En dag i veckan får man gärna jobba hemifrån!

Jag tycker det är så gammalmodigt att sitta av tid. Visst finns det också fördelar med att ha en tid när jobbet börjar och slutat (då skiljer man ju tydligt åt fritid och arbete). Och oftast finns det ju uppgifter på jobbet man behöver ta tag i, så att man så att säga inte ”sitter av tid”. Men har snackat med många om det här – och vet att det absolut förekommer.

Och vet inte heller om jag tycker att flextid är det ultimata, med tanke på att det sällan gynnar dem som jobbar snabbt och effektivt. Kanske är det rättvist på något plan, men av någon anledning tycker jag det känns lite fel när Kickan och Bettan båda jobbar 8 timmar om dagen. De blir tilldelade samma uppgift på morgonen. 6 timmar senare är Kickan klar – och får en ny uppgift. Bettan är smart. Hon vet att det inte lönar sig att vara snabb, för då får hon bara mera jobb. Så hon drar ut på uppgiften tills alla 8 timmar är avklarade och går då hem. Glad och nöjd. Kickan kliar sig irriterat i huvudet och tänker att ”Pah, i morgon ska jag också söla”.

Nå, det kan ju också vara så att Kickans fina iver belönar sig i framtiden. Hon blir chef och avskaffar arbetstid. Hon blir en framtidskvinna och styr upp regelverket. ”Från och med i dag ska vi satsa på välmående och belöning. Här är dagens uppgifter – när man är klar får man gå hem!”.

Ja ja, lite vet jag om hur arbetsliv fungerar. Men tänker att jag själv är en sådan som gärna jobbar enligt prestationer. ”Här får du en uppgift – när den är klar är du klar”. Tycker om att snabbhet och effektivitet premieras. Då jobbar jag bäst också!

Julia och Malin pratar också om mobilt arbetsliv i podden. Man jobbar där man jobbar. Var eller hur det blir gjort är inte viktigt. Huvudsaken att jobbet blir gjort.

Jag kommer att jobba med lösa arbetstider i höst, och det kräver ju att man känner sina gränser och är lyhörd inför sig själv och sin ork. Speciellt jag som har varit väldigt hård mot mig själv och kanske inte alltid har lyssnat så noga på kroppen. Nu gäller det att ha alla tentakler, inåt och utåt, i skick. Ändå känner jag mig inte särskilt oroad. Jag har blivit så sträng mot stress – och jag vägrar konsekvent att sätta mig själv och min familj i skiten. Det dåliga samvetets tid är förbi. Livet är för härligt för att slösa bort på ångest. Då kan jag lika gärna ge upp direkt.

Vilken typ av jobbare är du – den som föredrar arbetstider eller den som föredrar lösa tyglar?

Med en blandning av vemod och eufori.

Det var svårare än jag trodde att sluta jobba på ett jobb.

Och då har jag inte ens jobbat på det här jobbet särskilt länge.

Om vi bortser från det urjobbiga i att skiljas från kära kollegor, så är det inte bara så där att ge ifrån sig datorer (alla bilder, filer, dokument etc. som ska flyttas över någon annanstans – ugh). Och telefoner som ska in. Arbetsuppgifter som flyttas över på någon annan. Lösenord som ska bytas. Adminrättigheter som ska raderas.

På överraskande många sätt har man kopplingar till jobbet (halva Facebook är ju jobbrelaterat). Och det gör ju lite ont i en varje gång internet frågar ”Är du verkligen säker på att du vill ta bort dina användarrättigheter?”. Jag bekräftar snällt, men egentligen skriker jag högt ”nooooooouuuuu”.

Att gå från ett så här bra jobb var inget enkelt val. Tycker det sitter rätt mycket i min egen identitet också. Jag är ju Linn Jung från HSS Media. Liksom: Vem är jag utan min Vasabladet-nyckel? För att inte tala om: Vem är jag utan min Vasabladet-huppari? Nå, den kan ingen ta ifrån mig. Men visst är det svårt att tänka sig ett jag utan access till Sandögatan 20.

Minns när jag första gången kom hit vintern 2012-13. Hur mycket jag ville hit. Det här var egentligen allt jag ville. Sedan dess har jag levt, andats, hatat och älskat detta. ”Ett fast jobb inom mediebranschen kan ni bara drömma om” sades det när vi studerade masskommunikation. Gav an som en galning på mina tidsbundna kontrakt och fick senare en anställning. Såg nyss en instabild från den kvällen. Hade hashtaggat den med #hssmediaforlife.

Och det vidhåller jag, kommer att känna så stor värme för den här tiden (for life!). Det är speciellt att jobba här. Här finns så många härliga dårar. Tror man behöver vara lite speciell för att palla det här. Tror inte det finns många andra arbetsplatser som man lär sig så här mycket på så kort tid. Är också tacksam för att jag har fått jobba på båda avdelningarna (först som reporter på redaktionen och sedan som medieproducent på företagsmarknad). Lärorikt att ha sett båda verkligheterna. Här har jag fått vänner for life.

Just nu känns det lite som en besvärlig skilsmässa. Man ser fram emot det nya fria livet, men det är svårt att tänka sig att marken under fötterna bär, när man fortfarande sitter fast i det gamla, vet ni? Man måste säga adjö adjö adjö och det känns lite vemodigt. Men däremellan pirrar det så hårt att fötterna vibrerar och flyger upp i luften.

feelfinnairlinnjung

Det börjar vara dags att tacka för mig.

36030296 2026872487346680 679814677810642944 n

 

Hur vill jag egentligen leva mitt liv?

Den frågan har jag funderat på ungefär en miljon gånger under de senaste åren. Jag har varit både sjukledig och mammaledig och gud vet vad under de senaste åren (tid för filosofi har minsann funnits) – och när man har tid i överflöd kommer man till slut ner till kärnfrågan (någon skulle kanske kalla den klyschfrågan): Vem är jag och vad vill jag med mitt liv?

Och herregud så mycket är man vill!

När man på allvar börjar rota i diverse magbottnar och hjärnkontor. 

Nästan allt jag har här i livet är precis så som jag vill ha det. Jag har varit lyckligt lottad under mina första 30 år. Väldigt få saker har kommit gratis. Jag har jobbat hårt och offrat en del. Medan andra saker har fallit i handen. Vissa perioder har flytit likt ett vattenfall, eller mer som en forsande urkraft över en bergsklippa, och andra har känts som en igenväxt uppförsbacke i stegrande motvind. Men ändå har jag fått nästan allt jag har önskat mig. 

Men det har funnits en grej som har velat fullfölja innan jag fyller 40. Och nu är jag inte ens nära 40 (pah, jag är trettiotvå). Men plötsligt rullade det in en liten lockande öppning så här i förtid.

Och det pirrade till!

Wrooooom, sa det i magen.

Tyvärr är jag ju en hopplös människa på den fronten. Jag har ett så bra liv. Jag har en stöttande man, jag har underbara barn och hela min familj är en lyckoträff utan dess like. Jag har ett hus jag trivs i, en sommarstuga jag älskar. Fantastiska vänner och ett liv som behandlar mig väl. Och på jobbet går det också jättebra! Ni fattar, allt är så jäkla bra. För en gångs skull.

 

… men det vrickade är att jag har sagt upp mig.

Hör ni?

Jag tror knappt det själv.

När allt för en gångs skull var lugnt och skönt och på plats. Då fick jag plötsligt feeling. Såg en chans att flyga. Det är fan sämsta tiden att ställa till med nytt liv och nytt jobb, men oh well, det är inte meningen att det här livet ska vara en ljummen nedförsbacke.

När man väl har tänkt tanken på att ta ett nytt steg ut i det okända är det omöjligt att backa. Jag skulle vilja vara lite mer zen, men vete fan om inte meningen med livet är att bryta ny mark? 

Minns ni den där humorkaraktären Sally som gick på SVT på 90-talet? Hon som var bibliotekarier och bodde med sin pappa Roffe? Hon sa ju alltid att det är ”omöjligt att bromsa sig i en uppförsbacke”. Hela livet har jag identifierat mig med henne.

Jag är ingen trygghetsknarkare, alls faktiskt. För en tid sedan såg jag på mig själv i spegeln och ba ”nu kan tant hålla i sig, för nu blir det lite väl spännande, enjoy the ride!”.

Iiiiiiiiiiiik. 

Nu jobbar jag mina sista dagar på HSS Media. Vi ska återkomma till HSS Media. För det här har varit mina bästa år i arbetslivet så här långt, vilken skola alltså! Det är med kärlek i bröstet och gråten i halsen jag vinkar farväl.  

Och om jag inte förr bett om er om ert stöd, så gör jag det nu. Visst håller ni mig i handen nu? För nu blir det nytt jobb, nytt liv!

HERREGUD!

Fortsättningen då? Ja, det kommer ni att få höra mer om. Bara ni håller er uppkopplade på samma kanal (håll fjärrkontrollen riktad hitåt så ska jag snart berätta mer).

Ypperligt.

Den här dagen var en riktigt ypperlig dag, kan man säga. Även om starten var rätt så trög. Spydde och hulkade i duschen och förberedde Sami på att stanna ursnabbt ifall spyorna skulle flyga ut genom bilfönstret när han skjutsade mig till jobbet. 

Visst är det intressant hur kroppen funkar när man genast måste skärpa sig så fort kommer i kontakt med kollegor? Hur liksom den akuta risken för spyor försvinner direkt man kommer innanför hissdörrarna? Det är som halsen kopplar på en automatisk spärr som håller spyorna inne. I bilen kan jag ännu spy och hulka, men inne på kontoret är det som om jag inte längre kan, eftersom det känns så otryggt och genant att spy där (man kan säga det samma om dystern – den slipper inte alls in på Sandögatan).  

Så jag häller upp nybryggt kaffe, sätter mig vid datorn, loggar in. Sakta, men säkert glömmer jag bort att jag är illamående. Redan när Anna-Lena svirar in tio-kvart över mår jag som kungen, redo att hugga in på dagens jobb. I dag var vi dessutom oerhört effektiva. Producerade som värsta maskinerna. Var inte ens trött när jag kom hem. Skjuts hem, maten klar på bordet och så bara softa i soffan. En sådan dag kan man inte beskriva som annat än just ypperlig

Tack annars för alla kommentarer om dystern. Jag litar inte alls på mig själv när jag försöker intala mig själv att det går över sedan. Men syrran och mamma har bankat lite vett i skallen på mig, så om inte annat så får jag lita på dem. Går det inte över får de komma hit och rädda mig. Som straff för att de sa att det går över. 

Nåja, skit i dystern nu, ska istället ägna mig åt en liten verklighetsflykt och bege mig in i Samis värld. Missade gårdagens Poliisit där Vasapatrullen gör premiär. Ska trycka på play NUH. Hej så länge!

Så nervöst att det inte är kloo-hoookt.

Vet ni känslan dagen före man ska börja ett nytt jobb? Eller ny utbildning? Eller gå på en viktig dejt? Nå, jag vet, för jag har den känslan i mig just nu.

Jag har fattat ett helt huisit beslut. Och det är att börja jobba i morgon (!!!). Ja, det är precis så nervöst som ni kan föreställa er. Jag kan knappt sitta stilla. Jag är fullständigt vettskrämd av bara tanken. Just så där som det känns inför en viktig dag, att man bara vill skita i allt och ropa ”nej, jag har ångrat meeeeeeeeeeeej”.

Att lyssna på och respektera sig själv betyder inte att man alltid väljer den vägen som är lättast, utan för mig handlar det snarare om att välja den vägen som känns rätt. Det här skrämmer skiten ur mig, men jag gör det av respekt för mig själv. 

Jag tror nämligen att jag behöver en knuff i ändan just nu. Jag skulle helt säkert få mera sjukledigt, eftersom jag fortfarande mår som jag mår, men jag tror samtidigt att jag snabbare kan ta mig ur eländighetskänslorna om jag får något i min vardag som blandar bort mig. Här hemma hinner jag bara tänka på hur dåligt jag mår och hur fullständigt meningslöst mitt liv är just nu.

I vanliga fall tror jag kanske inte på att snabba lösningar och quick fixes är den bästa vägen, men nu fan är det just exakt vad jag måste få. Så snabbt som möjligt måste jag upp ur gropen. Den här veckan firar jag åtta veckor av spyende. Två månader av mag- och matkaos. Nu räcker det, tack.

Men nog är det helt gälit hur snabbt man glömmer vad man jobbar med. Senast jag var på jobb var det september, tror jag. Eller kanske var det augusti? Nå, oavsett. Vad var det nu igen jag gjorde om dagarna? Hur loggar man in? När ska klockan ringa? Ska man äta frukost också?

Och framför allt – vad i hela världen har man på sig? Och herregud, hur ska man hinna sminka sig och klä på barnen? Jag undrar om jag har sminkat mig en enda gång sedan Ronnie fyllde 40 i början av november. Skulle inte tro det. Blek som ett fjolårslik är jag också. 

Ska ha med en plastpåse fylld av mellanmål. Planen är att småäta konstant och innan dess säkra min papperskorg med den tätaste av täta plastpåsar. Och så ska jag försöka att inte prata ihjäl mig, för då spyr jag så lätt. Igårkväll hade jag lite smånervös pratripuli för Sami när jag berättade om allt som kändes pirrigt, men jag kom aldrig till punkt förrän jag kräktes (däremot gick det skitbra att prata flera timmar med Ida-Lina och Theo). Måste. Försöka. Vara. Tyst.

I övrigt längtar jag jättemycket. Och är beredd på att det kommer bli urtungt för mig som är van vid att vakna sent och tupplura bort halva dagarna. Om ni inte hör av mig före helgen så vet ni att jag sover efter jobbet. 

Iiiiiiiiiiiiik.

 

pa jobbet

Så här fixar du ett bra möte.

Inlägget är ett kommersiellt samarbete med
Original Sokos Hotel Vaakuna Vaasa
.
***

 

Alla som har läst den här bloggen en tid vet att vi alltid avslutar arbetsveckan med ett summerande fredagsmöte med kollegorna. Ju längre bort från kontoret vi kommer, desto bättre. Konstigt hur stor betydelse det har mentalt, att komma bort från den egna kontorsmiljön. Direkt vi är på främmande mark tenderar våra hjärnor tänka lite friare, lite mer kreativt. 

Så gjorde vi också förra fredagen när vi höll veckomötet i Vaakunas mötesrum Kvarken. Veckomötet är en av veckans absoluta höjdpunkter för mig. Tycker det är så skönt att kruxa av sådant som blev gjort, samtidigt som man lite kan blicka framåt mot vad nästa vecka har att erbjuda. Känns alltid skönt att cykla hemåt efteråt. Med helhetsläget under kontroll.

 

linn vaakuna vaasa 1

 

Det första vi gjorde när vi kom in i Kvarken var att ställa belysningen i Relax-mode. Fanns flera olika alternativ att välja mellan. Fredageftermiddag kräver lite sköna vibes, lugn musik i bakgrunden, dämpad belysning och stor kaffe i handen. 

Hela atmosfären i rummet är väldigt avslappnad. Isflaken som flyter omkring ovanför våra huvuden. Choklad i stora skålar, en läskande havtornsshot som start. Mötesrummet rymmer cirka 8-12 personer.

 

vaakuna vaasa

 

Om man känner Kaj rätt har han nyligen sagt ”Varmt välkomna allihop till mediebyråns stedgeenliga veckomöte”. Det säger han precis varje fredag klockan 15.00. Kaj, som är min närmaste förman, borde förresten få ett diplom i god möteskultur. När Kaj håller i ett möte så vet man att mötet inte drar ut på tiden och inte frångår agandan. 

Om jag ska lista det jag tycker är allra viktigast när det kommer till möten, så är det just det. Att hålla sig till sak och inte sväva ut på omvägar. Inte för att veckomötet är ett särskilt strikt forum, men överlag finns det ingenting så förfärligt som låååånga möten som inte leder någonvart. 

I Kvarken finns egentligen alla förutsättningar för ett bra möte (bra mötesutrustning, bra snacks, bra atmosfär) – det enda du behöver ha med dig är en bra ordförande. 

 

linn vaakuna vaasa

 

Här går vi igenom statistik från veckan som gått. För att analysera vad vi har gjort bra och vad vi kan förbättra till nästa vecka. Viktigt på ett möte är ju också att man LYSSNAR KONCENTRERAT (hah!).

 

Vaakuna vaasa linn 3


Foppa hittade också
knappen som fäller ner ryggstödet. Livsviktig mötesfunktion den här tiden på en fredag. Bakom Foppa finns också en stor hörnsoffa om man vill ha det riktigt avslappnat. Men riktigt fullt så bra ska man nog inte ha det på ett kreativt möte, tänker jag. Man får inte ha det för bekvämt. 

 

mote vaakuna

 

Och så paus för mera påfyllning! Det är en annan väldigt viktig sak på ett bra möte. Man får aldrig låta blodsockret sjunka för lågt. Direkt någon visar sådana tendenser måste man tvångsmata dem med vindruvor. 

 

motet vaakuna

 

Mina kollegor börjar vara ganska härdade av att ha en bloggare runt sig hela tiden. Man kan köra kameran under deras näsor och över deras huvuden. Inte ens när jag stod på bordet här bakom reagerade de. De bara babblar och äter mer godis. 

 

vaakuna

 

Den här fredagen fick vi alla veckans frågetecken uträtade, alla ämnen avhandlade och nya idéer för kommande vecka. Som jag redan sa: Direkt man kommer bort från sin egen comfort zone börjar hjärnan tänka i helt nya banor. Att ha möten på olika ställen i stan gör så stor skillnad. Kan inte lägga fingret på vad det är, men någonting är det. Glada i hågen tog vi helg (även om vi gärna hade fortsatt med AW i Skybastun). 

 

 

Här kan du läsa mer om
Vaakunas konferens- och festtjänster

 

 

Är ni som jag, ute i sista minuten?

annalena2

 

Jag är aldrig ute i god tid när det gäller att anmäla sig till stora evenemang, små kalas och medelstora fester. Jag drar mig in i det sista (jag menar, man vet ju inte om något annat ännu roligare dyker upp). Men nu har vi kommit så pass nära att ni säkert vet vad som gäller i morgonkväll. I morgon klockan 18.00 är det UnderbaraClara och Annakarin Nyberg på Academill. Föreläsningen handlar om digitalt entreprenörsskap och är 100 % gratis. 

Om ni ännu är oanmälda, anmäl er nu! Det gör du via den här länken. Vi är redan 230 personer anmälda, men Akademisalen är som känt enorm. Ännu 100 personer ryms med. Så känn er riktigt varmt välkomna! 

5 karriärtips som alla mina lärare glömde

Jag fick ett mejl (redan i december, förlåt förlåt förlåt!) av en person som för tillfället studerar ungefär samma som jag en gång gjorde och har ungefär samma ambitioner som mig. Hon frågade om jag kunde ge några snabba tips på hur man ska tänka när man väl har den där examen och önskar sig snabbare än snabbt bege sig ut i arbetslivet.

Tyvärr finns det sällan genvägar, utan oftast är det blod, svett och tårar som gäller. Men här kommer ändå några punkter som jag kanske hade önskat att någon någon gång hade poängterat. 

 

karriartips


1. Se till att internet är rent.
Det första vi gör när vi får praktikantansökningar till Sevendays eller mediebyrån är att googla. Det första som möter en på Google är oftast ganska avgörande för hur vi fortsätter (om vi kastar ansökningen i skräpkorgen eller ringer upp). Se till att fixa en schysst internetprofil. En sympatisk profilbild på Facebook (obs, ej plutmun) ger många pluspoäng.

2. Bonda med personer som du vill jobba med. Finns det personer i din stad som du längtar efter att få jobba med? Närma dig dem försiktigt (eller framfusigt!). Försök slingra dig in på alla tänkbara sätt. Via gemensamma vänner? Via öppen praktikansökan? Via sociala medier? Lägg dig i deras medvetande på ett sätt som kan komma till din fördel. Det spelar ingen roll hur kompetent och bra du är om ingen känner dig.

3. Har du chans att visa vad du går för? Överprestera för allt vad huvudet håller (snackar alltså inledningsvis). Kom i tid och gör något ännu bättre än vad de förväntade sig från början. Och det där med tider är något jag personligen håller hårt på. Blir toookig om personer jag har möte med kommer för sent. Personer som slarvar med deadlines och låter mig vänta en kvart går bort direkt. Personer som kommer 5 minuter för tidigt och har 5 goda idéer med sig i väskan – I love them. Alla gör det. Sedan ligger utmaningen i att förstå när man ska sluta överprestera – och bara leverera som vanligt. 

4. Likeability väger tyngre än examen. Det gäller absolut inte alla branscher (jag säger alltså inte att man kan få anställning som kirurg bara för att man är kiva). Men jag lovar att det väger otroligt tungt inledningsvis om du är avslappnad, glad och humoristiskt lagd. Det tog för övrigt lääänge innan min chef frågade vad jag har för examen på mitt nuvarande jobb. Jobba hårt, ställ upp när ingen annan gör det och var snäll.

5. Boosta dina kollegor. Ingen gillar den som är egoistisk med credden. Överös dina kollegor med generositet. Spelar ingen roll om du så gjorde 90 % av jobbet – bjussa på snälla ord och dela med dig av credden. Alla gillar en snällis.

 

Feel free att dela med dig av tips i kommentarsfältet.

Vi rekryterar.

sniku2

 

Utifall att någon har missat den fantastiska nyheten att Sniku ska bli mamma nu inkommande vår och att vi nu letar en vikarie till hennes jobb som försäljningschef här på HSS Media, så ska ni läsa om det här. Är det kanske du som joinar vårt team om några månader? Jag vet inte om jag har sagt det förr, men jag lovar att det här är världens bästa arbetsplats (jo, jag skojar, jag vet att jag säger det i vartannat blogginlägg). 

Här hittar du annonsen.

Att afterworka i badtofflor är bättre än i klackskor.

Inlägget är ett kommersiellt samarbete med
Original Sokos Hotel Vaakuna Vasa
***

 

After work-kulturen i Vasa har ju inte varit känd för att vara särskilt levande och stark de senaste åren. Ändå har jag aldrig afterworkat så mycket som den här hösten. Jag vet inte om det bara är jag eller om det faktiskt kan vara så väl att vi har ett uppsving i görningen. Tänk om det skulle vara så bra!

Eller så beror det helt enkelt på att vi har så otroligt bra feeling på jobbet, att vi aldrig riktigt vill skiljas åt när det nalkas fredag. Fredagsmys med familjen i all ära, men någon gång nu som då behöver man så innerligt en skitsnackskväll med kollegorna.

Oftast kör vi bara middag på någon restaurang och drink på någon bar, men den här gången slog vi på stort och gick all in med bastu, balja, mat och minibar på Vaakuna. 

 

linn11

 

Spontant skulle jag gissa att det är frågan om Vasas högst belägna badtunna. Det här fotot är taget när jag står inne i baljan. Bättre utsikt kan man knappast ha när fredagsfeelingen börjar slå in. Också skönt att glida ner i en varm rykande tunna när det börjar bli kyligt om kvällarna. Vattnet i tunnan var 38 grader. Så oerhört ljuvligt.

 

linn1

 

”När får man klä av sig?” var det första alla skrek när vi klev in genom dörrarna. ”NU DIREKT!” var svaret när vi såg badrockarna och tofflorna som stod på rad. Alla kavajer, åtsittande jeans och obekväma skor slängdes i tamburen och in kom åtta stycken Hugh Hefners i kvinnlig tappning. Sedan dök vi in i minibaren. Där fanns verkligen allt (till och med salmiakkishottar, men det var det ingen som var sugen på). 

 

linn3

 

Sedan knackade det på dörren och in kom vår mat (muchos nachos) som vi hade beställt på förhand. Där fanns en helt magisk dipp som jag fortfarande inte vet namnet på (den vita längst ner), men den var en tiopoängare. En fredagscider kräver sina snacks. Och det fanns ingen chans i världen att vi skulle ha klarat av att äta allt. Tio poäng!

 

linn8

 

Sedan följde någon timme av goda diskussioner, skvaller, idésparring och hiss- och diss. Vi har jobbat hårt med att samarbeta över avdelningsgränserna på jobbet. Och det är verkligen givande. Förr i tiden fanns det en tydlig gräns mellan företagsmarknad och redaktionen (när jag jobbade på redaktionen kände jag ingen på annonsavdelningen). Man hade verkligen ingenting med varandra att göra, men där har det skett en stor förändring. Nu behövs verkligen samarbete och god kämparanda. Och det kan man verkligen säga att vi brukar ha på våra afterworks. Så många roliga och kompetenta brudar på HSS Media just nu. 

 

linn2

 

Det var en så lugnt och fin kväll ute på terrassen på nionde våningen. Nu var vi åtta personer, men hit ryms säkert dubbelt upp med folk. Förstod att de flesta som bokar det här utrymmet brukar kombinera nytta med nöje och först ha möte innan korkar bastuölet. Här finns nämligen all mötesteknik man kan behöva. Nu ville vi bara prataprataprata så vi behövde ingen videokanon den här gången. 

Också skönt att tillbringa en hel kväll i badrock. Afterwork i klackskor kan ibland vara riktigt roligt, men jag är ju ändå en mysare innerst inne. Badtofflor vinner i längden.

 

linn5

 

Femton personer i baljan är kanske lite att ta i, men man får gå i skift. Turvis bastu, turvis badtunna. Det är evigheter sedan jag har skrattat så här mycket som den här kvällen. Jag tror att det är just så här man bygger välmående arbetsplatser. Man lägger alla i en soppskål på Vasas bästa terass en fredagkväll – och så blir det automatiskt bra stämning. Ta det som ett tips, alla ni som sitter i chefsposition. 

 

uuuu

 

Man kan afterworka på många sätt och det kommer vi att fortsätta göra hela våren. Vågar nästan redan nu lova att vi kommer att återvända hit. Bättre avslut på en bra arbetsvecka kan man knappast få!

 

Vill du boka en after work eller annars bara boka Sky-bastun?
Här kan du boka

 

Vblfie nr.27

linn

 

Jag var blivit en slarver när det kommer till Vblfies. Måste få tillbaka det i mina dagliga rutiner här på jobbet. I dag bjuder jag bland annat på ett bra halsband. Lite hederlig tantkraft kan man aldrig få för mycket av. För länge sedan, i lågstadiet, hade jag ett liknande med girl power. Kan det vara Spice girls som i tiderna sådde det första fröet för feminismen inom mig? Skulle väl lägga en femma på det.

Vblfie nr.26

vblfie3

 

Ibland blir det korta avbrott, ibland blir det långa avbrott. Den här gången blev det ett himla långt avbrott. Man kan nästan se det som en bloggsemester (sån kan man ta ut efter 10 år i branschen). Och vet ni, jag har så mycket att berätta att vi knappast kan ta allt på en gång. Så om vi börjar soft med att önska er alla en riktigt god måndag.

Jestas så kiva att vara tillbaka igen. Igår när jag åkte tåg mellan Helsingfors och Vasa slogs jag plötsligt av en så förfärlig blogglust. Nu ska jag blogga sönder er i december. Har på riktigt TUSEN saker som måste ut! Men eftersom jag är ensam på kontoret den här veckan måste jag göra lite annat här emellan. Men ikväll – då tamefan smäller det.

Tills dess kan ni ju passa på att läsa Sevendays-tidningen. Har ju inte ens hunnit blogga om den ännu. I fredags kom den med posten. Men du som inte bor i Österbotten kan läsa den här. Min största besvikelse någonsin? Att vår parad inte vann Svenskfinlands sexigaste rubrik i Succémorgon.

Heidi Kojonen och den bästa leken.

2

 

Vasabladers nöjesreporter Heidi Kojonen är av de roligaste personer som jobbar i samma hus som mig. Jag har för mig att det var på förra årets julfest som hon introducerade oss till en av de roligaste lekarna som existerar just nu. Och som parentes vill jag ju gärna framhålla att det här med lekar på fester inte alls är min grej. ”Roliga lekar” är sällan så roliga som namnet antyder. Så det här med att jag diggar en lek, det är stort.

Men i all sin enkelhet funkar den här leken väldigt väl på fester. Du väljer ut några av dina favoritlåtar. Säg nu ”Pure shores” med All Saints (den ploppade upp i mitt huvud eftersom den spelades många gånger under ovannämnda julfest). Och så drar du Pure shores via Google Translate. Eftersom den är på engelska översätter du den till svenska. Sedan låter du den där robotrösten i datorn läsa upp den svenska versionen av låttexten och så ska publiken gissa vilket låt det handlar om.

Föreställ er nu att en robotröst läser detta:

Jag hade korsat öknar för mil
Simmade vatten för tid
Söka platser för att hitta
En bit något att kalla min (jag kommer, jag kommer)
Kommer närmare dig

Man känner så igen låtarna och hjärnan jobbar på högvarv. Och det är så svårt och roligt, fast låtarna är så självklara i efterhand. Blev så excited den julfesten eftersom jag insåg att jag äntligen hade hittat en lek som jag genuint tyckte om. Tänkte ju herregud flyga i backen när jag hörde att det är Heidi som chefar över Vasabladets julkalender 2015.

OCH I ÅR GÅR JULKALENDERN UT PÅ JUST DEN HÄR LEKEN!

Fast utan robotröst. Den här gången är det hela vanliga Vasabor som läser översättningarna ute på stan. De två första luckorna tog jag förstås direkt.

Känner ni igen låtarna?

 

Här kommer ni till Vbl:s julkalender.

Vblfie nr.22

bild2

 

I dag kom en klädd i prickigt. Om det är något jag kan rekommendera från djupet av mitt hjärta, så är det Marimekko-tunikor och t-shirts. Jag har haft denna i snart två år och tvättat den säkert hundra gånger. Ändå har det inte ändrat ett skvatt. Finns ingenting som tyder på att den har blivit använd. Mamma köpte två nya i helgen. Blev så sugen på att köpa en till. Kanske en lång.

Nu ska vi iväg på en föreläsning om empatiskt ledarskap. Därför hann ni inte få ett fejs med i dag. En timme till kan ni skicka skärmdumpar. Häj!

Blixttävling: Skärmdumpa din mobil.

Nu behöver jag snabbt er hjälp. Vi undersöker vad folk lägger sin mobiltid på. Mellan alla som screenshottar sin mobil och skickar skärmdumpen till linn.jung@hssmedia.fi lottar jag ut en tremånaders digital prenumeration på en våra tidningar (Vasabladet, Österbottens Tidning eller Syd-Österbotten). Ni har tid på er till 15.00. Alltså bara dryga tre timmar, så chansen att ro hem vinsten är ganska stor. 

Alltså: Ta en skärmdump på din mobil och mejla den till mig. Om du vill får du gärna ange din ålder. Alla bilder behandlas konfidentiellt. Skärmdumpen här nedan är min egen. Det är alltså en sådan jag önskar mig av dig.

 

12236811 1077774975589774 1980487536 o

Vblfie nr.19

Bild2015 11 05kl.08.22

 

Hej och smile, smile på er. Jag ler nu aldrig så här snällt egentligen. Det är bara på mina bilder här som jag lismar på detta vis. Finns det egentligen personer som ler stort med stängd mun? Det går ju bara inte. När jag skrattar naturligt så åker hästgaddarna fram på två röda. 

I går skrev Michaela att alla människor är ett medeltal av sina åtta närmaste människor. Att man helt enkelt ska omge sig med bra typer för att bli en trevlig person. Sedan dess har jag analyserat mina åtta närmaste personer och insett att jag måste vara en SÅ SJUKT BRA TYP. Ooookej, nu är det dags att avrunda.

Vi har satt ihop ett supersvårt quiz här på jobbet i dag. Hur väl känner du den finlandssvenska bloggvärlden?. Mycket är jag dålig på, men bloggvetenskap – där ligger jag bra till. Gör quizet och återkom med resultat, ok? Hej!

Vblfie nr.11

rrrrr

 

Jag tror att jag har hittat nyckeln till en riktigt behaglig morgon! Vill ni veta det magiska receptet? Jo, såklart ni vill! Nå, jag lyssnade till Backstreet Boys hela vägen till jobbet! På riktigt. Först lyssnade jag till Shape of my heart och sedan I want it that way (se på det där harmoniska fejset där uppe – det är bara tack vare Nick Carter).

Hittade inte mina normala hörlurar när jag skulle gå hemifrån, så slarvade ihop nå gamla från en låda. Först när jag kom in och tog av mig dem i hissen här på jobbet insåg jag att jag hade haft på speaker-funktionen och ALLA som jag hade mött på vägen till jobbet hade hört att jag diggade till BSB. Jo tack, skämdes en stund. Men va fan. En är ju barn av sin tid.

ps 1. I dag bjöd chefen på turbofrulle på jobbet (okej Nick Carter – det där facet är inte bara din förtjänst).
ps 2. vi lanserade just Karolinas Kaos här på Sevendays, aka. C9-Karolina. Lyckliga vi!

Vblfie nr.10

www

eeee

 

I dag fick ni vänta hur länge som helst. MEN DET ÄR INTE MITT FEL. Mitt tangentbord slutade plötsligt skriva konsonanter, så det var lite utmanande att få till en intelligent text. Nu har jag tillfälligt fått låna världens snyggaste retrotangenter (se bild 2), så nu är jag on fire igen. Men jag hann bli lite irriterad (se bild 1). 

Hur mår ni i dag? Vad har ni för er? Varför får jag inga gissningar på bloggpriser?

Vblfie nr. 9

1111


God morgon
, i dag var en fantastisk måndag att vakna till. Även om jag inte har höstlov har jag smittats av höstlovskänslan. Har liksom en avslappnad skön lomafeeling i mitt bröst. Den här veckan får gå i ett softare tempo.

I övrigt är det ingen vanlig måndag heller. Om en timme ska jag ha mitt första utvecklingssamtal här på HSS Media. Nu när jag tänker på det blir jag riktigt nervös (so much for the avslappnad lomafeeling). Annat då? Hittade ett snabbkaffe från Malins imorse, gömd bakom ett stort mjölpaket, och herregud så gott det var. Köp det. Hej!

Tipsa alla ni känner att vi söker en ny ekonomichef.

Vi har ett nytt toppjobb till salu här på HSS Media. Vi söker en ny ekonomichef. Tipsa era mammor, släktingar och kompisar. Här kan du läsa mer. Eller slå en signal till VD Svante Wahlbeck på 050-462 2515. 

 

”Som ekonomichef på HSS Media deltar du både i strategiskt och operativt arbete, givetvis sitter du med i ledningsgruppen och du utvärderar nya affärsmöjligheter tillsammans med VD. Du har en nyckelroll i att utveckla koncernens personalpolicy, du säkerställer fortsatt lönsamhet och du ansvarar för kontakten till vår externa partner inom ekonomiadministrationen.

Vi söker en person som tål utmaningar och får saker att hända, du gillar och t.o.m. driver förändring och utveckling. Du vill vara med och bygga Finlands mest lönsamma mediebolag, att vara sämst i klassen passar inte dig. Du klarar av att stöda vår tillväxt på nya marknader och du förstår dig på digitala affärsmodeller och du vill vara med och växa även utanför Österbotten.”

 

 

11111111

 

Jag och Anna-Lena har flyttat till ett nytt kontor. Här sitter jag och ”säkerställer fortsatt lönsamhet”. Nå, egentligen berättar jag vitser för min favoritgubbe Benkku.

Visa vad vi går för, Österbotten!

help

 

Flyktingkrisen. Jag påverkas så starkt av den. Det är en orsak till att jag har stora störningar i mitt vardagsflow just nu. Tänker mycket. Har oro i bröstet. Vill så mycket mer än jag kan påverka.

Eller ska vi säga: Det är på något sätt svårt att motivera mina val i livet. Mycket av det vi gör, konsumerar och planerar just nu ställer jag i relation till något annat. Jag förhåller mig till mitt liv, mina val och min vardag. Jag vet, det låter flummigt. Men det är så svårt att fortsätta som förut. Vet inte varför.

Fast å andra sidan brinner ett stort ljus i allt elände. Det som händer just nu i folks kalla finska hjärtan känns som ett slags uppvaknande. Det är som om en varm, snäll vind sveper över oss. Familjer tömmer sina lakanförråd, delar med sig av sina vinterskor, öppnar sina plånböcker och skänker bort små cyklar. Såg att min favorit K-affär i Ekenäs skulle skippa veckans tävling och istället skänka tvål, tandbostar, tandkräm etc. till kommande flyktingar. Det är just det som är så rörande att se just nu. Att ingen kan göra allt, men alla kan göra något. 

Jag har försökt förklara för barnen vad som är på gång i världen. De hade snappat upp i nyheterna och jag har i enkla ordalag berättat så de ska förstå. Och de frågar en massa. Och Milken glömmer och kallar dem för ”småttingar”. Det är rörande att se att de är angelägna om att hjälpa. Medan jag packade ner vinterkläder i ikeakassar kom hon springande ”Mamma, mamma, jag har samlat åtta pengar här som jag vill lägga i någon småttings ficka när de kommer”. Visst minns ni förresten att det är nu på torsdag och fredag man kan föra grejer till Röda korset?

På torsdag börjar också vår vänfamiljsutbildning i Smedsby. Hörde det var många anmälda. Det ger mig i alla fall lite lugn att fler tar ett personligt ansvar. Små, små bäckar rinner till från alla håll. Finland känns som en lite varmare plats redan nu.

I dag startade vi också en utmaning på jobbet. HSS Media utmanar nu alla företag, organisationer och privatpersoner att skänka en summa till förmån för flyktingarna. Vbl skänkte 1000 euro till Kyrkans utlandshjälp. ÖT skänkte 1000 euro till Nada Nord. Sydin skänkte 1000 euro till Röda Korset. Finns det någon i Österbotten som kan slå det? Alla som skänker pengar publiceras i tidningen. Ska bli intressant att se vem eller vilka som bidrar mest. Hur du gör för att vara med kan du läsa här.

Jag skulle vilja att vi alla gav 5 euro. Redan det räcker till mediciner. 20 euro räcker till köksutrustning för en hel familj. Det är många som har det knappt, jag vet. Men redan en euro kan göra skillnad. Jag ska i alla fall betala in 8 euro för Milken. Och öva lite mer på att säga flykting. Kanske byta till kompis istället. 

Visa vad vi vi går för! Tillsammans kan vi med små medel göra ganska mycket!

Sevendays ger ut tidning!

Jag har ju aldrig varit den som har gjort saker i ”rätt ordning” – just av den orsaken att jag lite i smyg anser att regler är till för att brytas (obs, begår inga brott, talar nu bildligt). Allt i mediebranschen går ju mot en digitalisering. Bolag som tidigare lagt allt krut på papperstidningar satsar allt mer på webben – men DÄR har vi nu under hösten gått mot strömmen (min inre rebell myser). 

För vet ni vad vi har på gång? EN SEVENDAYS-TIDNING! Det kanske låter lite omvänt, men faktum är att vi ända sedan starten har stött på frågan ”när kommer pappersversionen?”. Nu kommer den! Anna-Lena och jag har i smyg drömt om att få göra pappersprodukter och nu när chansen kom tog vi den  g e n a s t. 

Det här är än så länge ingen återkommande grej, utan vi kör på och hoppas att det visar sig vara en succéprodukt. Jag ansvarar till stor del för innehållet, så jag måste ju tro att det blir bra. Tidningen kommer som en bilaga till VBL och ÖT, så alla prenumeranter får den hemlevererad i postlådan. Tänk he! Den 24 september får ni ställa klockan på morgonnatt och ruuuusa till er postlåda. 

Temat för tidningen följer Sevendays ledord människor, trender och fenomen. Med fokus på en nystart inför hösten. Välbefinnande, träning, anti-stess, raw food, stickning, mode, snacks, fredagsmys och allmänt bra typer. Våra bloggare kommer synas och andra bra typer från Österbotten. Jag skulle säga att det är en tidning ni inte kan vara utan. 

Förra veckan gav vi ut en Bygga & bo-special. Sevendays-tidningen kommer att vara i samma format:

 

SEVENDAYS

 

Och ni som har företag – missa för Guds skull inte chansen att synas i premiärnumret! Ta kontakt med vår medieförsäljare Michaela Finne (michaela.finne@hssmedia.fi – 050-3694507) så kan hon berätta om möjligheterna att synas! Den här tidningen kommer att läsas av MÅNGA. Det vågar jag redan nu lova.

 

#tbt #sevendayssummerparty2015

För några helger sedan ordnade vi en sommarträff för våra bloggare på Faros. Det var som vanligt riktigt roligt att träffa alla eftersom väldigt få av oss som bloggar här på Sevendays umgås privat. Vi är ett rätt så brokigt gäng, men funkar ändå vi bra ihop.

Tänker mycket på att man oftare borde umgås med folk utanför sin egen sfär. Tycker t.ex på att Anna Betlehem är en så himla bra typ (men det händer ju inte varje dag att man ramlar över en 17-åring som vill hänga med en farmor som jag). Eller alla är ju snälla, glada typer!

 

082298732

082298292

 

Faros, i kombination med efterhäng på Laituri, har för övrigt levererat sommarens bästa kvällar (enda besvikelsen under Sevendays-kvällen var att ingen ville spela pingis med mig – var var Sami när man behövde honom som mest?).

Nadia har skött marknadsföring, sociala medier och hela shebanget för Faros hela sommaren. Och det syns verkligen. På alla sätt har de snyggat till sin image utåt. Och inåt. Och åt alla håll. Så fräscht! Själv satt jag mest och pratade hela kvällen lång, så kom hem utan bilder (alla dessa har jag således snott av Nadia).

 

082298672

 

Linnea och Lillemor i en diskussion om snus (eller vad vet jag – jag bara improviserade på basen av Lillemors handgest). Här skymtar också Ella och Malin.

 

uuuuu

 

Rebecca Johnnysdotter var ju vår praktikant i flera månader. Men eftersom hon gjorde så bra ifrån sig har hon fått göra lite frilans för Vbl. Hon har t.ex fotat två hemma hos-reportage som vi också har publicerat här på Sevendays. Här och här

 

082298582

1JANINA

Carola, Janina, Ingela och Christoffer från Royals-bloggen.

 

Under kvällen avslöjade jag också en av höstens stora nyheter här på Sevendays. Jag vill inte vara jobbig och vara en person som lämnar er med stora cliffhangers, men nu är jag tvungen. Om ni återvänder till min blogg ikväll ska jag berätta mer. Jag måste tyvärr återgå till mitt arbete nu. HÄJ!