Autentisk diskussion i bilen:
Jag: Folk ha fråga på insta om jag kan blogga om hur det är att resa med barn. Har du nå tips?
Sami: Njae, om vadå?
Jag: Om hur det är att resa med barn. Hur går det att resa med barn?
Sami: Bra går det väl..? Ja, bra skulle jag säga.
(Tur att det är jag som är bloggaren i den här familjen, säger jag bara).
Under veckorna som gått är det några som har bett mig blogga om hur det är att resa med bebbe. Och som vanligt är er önskan min lag.
Har man möjlighet att åka iväg på en semester med småbarn finns det egentligen bara en grej man behöver fundera över, tycker jag. Och det har faktiskt inget med barnen (eller barnet) att göra. Utan mest med föräldrarna.
Jag tycker det viktigaste är att tänka på om man är i fas med livet i stort. Vet ni hur jag menar? Liksom, när är det läge att åka?
En semester förstärker ju oftast alla sinnesstämningar (vi kan jämföra det med en fylla). Att åka på semester när man själv är väldigt trött, relationen (om man nu råkar befinna sig i en sådan) är trasig och barnet är trotsigt. Ja, det är kanske inget guldupplägg. Det är ba trögt att tro att semestern ska göra allt bra igen.
Det är precis lika tassigt att vänta på Den Ultimata Tidpunkten. Sitter du hemma och väntar på att familjelivet först ska bli lugnt kommer du aldrig iväg. Åk när livet känns så där lagom kaostryggt, säger jag. Åk när du har överloppskrafter. Överloppsfeeling. Överloppspengar. Nå, nääär har man det, kanske man undrar. Well, man får chansa för att vinna.
My har redan från start varit ett sådant barn som jag känner mig trygg att resa med (hon var bara 10 dagar när vi första gången åkte till Sverige). Tycker det är det viktigaste. Att det känns bra i magen. Och det rådde inga tvivel att vi skulle åka på en längre vintersemester i år. My är ett barn som man kan ha med överallt – och samtidigt njuta av semestern. För en semester är ju inget man ska överleva. Helst vill man ju få ut lite feelgood också.
Å andra sidan kanske man kan tänka: Lika bra kan vi ha kolik i värmen. Lika bra kan vi ha tvåårstrots vid poolen. Terrible twos i Kroatien. Det där är ju något som man kan bolla med sig själv (om vi säger som så: Milken var 1,5 år när hon flög första gången – skulle INTE ha övervägt före det – och nu, sju år senare, skulle jag flyga jorden runt med henne any day).
Sedan tillbaka till det här med att chansa för att vinna: De stora barnen är nu 9 och 7 och man får faktiskt konstatera att de är såna otroliga reseproffs. De har varit med sedan de var små och det betalar verkligen tillbaka sig nu. De vet att det själva transporten tar länge och är cool med allt vad väntande och flygande innebär (flyget till Helsingfors tog 12 timmar – inte ett endaste ett pirr). Tycker det är så roligt att ha dem med. Så givande att se hur de njuter. Och som vanligt är det ju nyttigt att vidga sina vyer (hört från barnrummet imorse: ”ska vi leka att vi är riktigt, riktigt fattiga?”).
När det kommer till tips på packning och val av boende och sånt, som inlägg av det här slaget brukar innehålla, är jag inte rätt människa att fråga. Jag delade kappsäck med My och Milea, så välutrustat babyproffs är jag inte. Skämdes nästan när jag smugglade en flytväst i airshellet (tänkte att någon skulle stämpla mig som HYSTERISK, haha). Vi hade två kappsäckar på fem pers (jobbar med devisen ”hellre för lite än för mycket”). Obs! Har man blöjbarn och specialdieter etc. måste man förstås på förhand undersöka vad som finns att köpa på plats. Här skulle man ha blöjor med, för det fanns inte.
I alla övriga beslut tycker jag man ska fundera på vad man vill ha ut av semestern. Vill man ha svinvarmt som i Asien? Eller lagomvarmt som i Europa? Vill man ha strand? Vill man ha kort flajt? Vad vill man göra? Vill man ha en viss typ av mat? Vill man ha äventyr? Vill man ha barnvänligt (och framför allt: vad betyder barnvänligt för just dig?). Och sedan får man landa där någonstans mittemellan, där man har råd och lust.
Vi hängde bara på när mamma och pappa bokade. Var bara nöjd med att hotellet låg vid stranden – och att vi skulle få hänga tillsammans i två veckor.
Ska man åka till Vietnam med bebbe ska man inte vara särskilt nojig. Har ju t.ex åkt i galen trafik utan bilstol med My i famnen i två veckor nu. Tänker att det kanske kunde vara jobbigt för någon. Och så diverse främmande bobbor som kan slinka in i en bebut som slickar på allt. Är man lagd åt det katastoftänkande hållet, kan man kanske vänta med att åka hit. Vi har – obs obs – klarat oss jättebra. Och jag rekommenderar å det varmaste. Vill man ha suverän mat, fina solnedgångar och ljuvlig temperatur är det exakt hit ni ska komma.
Precis som Sami sa – att resa med baby går bra. Speciellt om man har en baby som har en medfödd (utomordentligt välutvecklad) resetalang. Ska göra allt jag kan för att förvalta den väl, även i framtiden.
Frågor på det? Svarar så gärna!
Forever Jung 
