Precis vad jag försökte säga.

Jag förutsätter att ni läste intervjun med Jungersten i Vasabladet. Det är en totalskandal att jag var sjuk på releasefesten för Saras nya bok #döden, men ska försöka få tag i den så fort som möjligt. Återkommer med recension.

Men tills dess vill jag bjuda på ett litet stycke från ifrågavarande intervju. Sög på dessa ord som en godis. För att nu än en gång gå tillbaka till den bloggska debatten:

 

 

BeFunkyCollage

Sara Jungersten for blogger!

Sara skrev sitt sista inlägg på förlagbloggen i dag. Det du läser här just nu är en namninsamling. Jag vill ha Sara i cyberspace. Jag vill läsa allt hon skriver och jag vill göra det flera gånger i veckan. Jag vill inte sitta och vänta på att en bok ska utkomma en gång i året eller så. Det finns få människor som är så gjord för bloggande som Sara. Stilistiskt njutbart och osannolikt flowigt språk. Fascinerande kvinna. Mycket åsikter och äkta vara. Ja, det är få förunnat. Jag ska försöka få miljontals människor att skriva under detta. Du skriver väl också på?

Kommentarsfältet kommer nu att förvandlas till ett medborgarinitiav och en namninsamling. När vi är tillräckligt många kommer jag personligen att gå in till det nybyggda Jungerstenska palatset och överräcka vår vädjan. VÄCK DEN SOVANDE SPETSFABRIKEN! FORTSÄTT FINNAS TILL FÖR OSS! Gör vad som helst – MEN SLUTA INTE!

20130228-210717.jpg

Lika delar liv och luft

Så otroligt häftigt. I dag kom den. Min goda vän Sara Jungerstens andra roman, Lika delar liv och luft. För att fira detta kommer hon i dag att gästblogga kring bokens tema – kökkiga graviditeter. Något som jag verkligen kan identifiera mig med. Kommer förmodligen att sluka boken i ett näfs (precis som det gick med Wannabe – pausade inte en endaste en gång, läste den oavbrutet från pärm till pärm). Jag får återkomma med recension. Klicka för större bild, förresten. Ordet över till Sara:

lika delar liv och luft

När jag träffade Linn för ett tag sen, sa hon nåt i stil med:

”Om jag alltid skulle vara som jag är då jag är gravid, så skulle jag nog anses vara psykiskt störd.”

Instämmer. Det är förmodligen svårt att föreställa sig vad en graviditet kan göra med en, om man inte upplevt det själv.  Det snackas om hormonstormar, men i grund och botten tror jag att det handlar om skräck inför det okända, om maktlösheten i att dag för dag se sin kropp förvandlas utom ens egen kontroll (och DET är ingen liten grej i en tid där kroppen utgör både tempel och visitkort!), om en dunderkris vad gäller identitet.

Kombinera då det med rosa och fluffigt uppskruvade förväntningar och krav – med glassiga magasin för väntande föräldrar och käcka utrop i falsett:  ”Men guuuuud vad roligt, grattis!” Kanske i kombination med det allra största tabut, den främmande handen på magen.

Aja. En svår grej när kalendern visar 2013. Att flytta fokus. Att acceptera det som går utanför ens egen kontroll.  Ja, det går säkert under kategorin i-landsproblem.  Men det är ingen liten sak att ätas av ångest heller.

Det fina med graviditetskrisen är att den är övergående. Och min personliga teori är den, att den som krisar mest, kanske också är allra, allra mest redo för det nya livet sen. När man liksom har tragglat sig igenom alla Worst-Case Scenarios miljoner gånger, så KAN inte verkligheten te sig som annat än en stora jävla positiv överraskning. Rosa och fluffig som bara den.

 Sara Jungersten