Allt oftare konstaterar jag för mig själv att jag är en ganska enkel människa (men så är jag ju också born and raised av två fullfjädrade livsnjutare). I fredags bestämde jag mig för att gå hem lite tidigare. Jag och Anna städade Vasakontoret (så skönt att avsluta veckan med rena ytor och nytvättade golv) Vid 15 sade jag tack och hej och gjorde något som jag aldrig orkar göra: Jag gick en vända på stan.
När jag själv bodde på landet som tonåring kändes det närmast som en våt dröm att ha ett shopping center nära inpå. Tänkte att folk som har ett sånt nära inte gör annat än går runt där. Well well, går igenom Rewell Center varje morgon eftersom jag oftast parkerar i deras grotta, men i övrigt har jag väldigt lite att hämta där i vardagen. Shoppar gör man ju aldrig. Minns ni när det ännu var pk att skriva “shopping” under hobbyer i Mina vänner-böckerna?
Men just denna fredag hade jag bestämt mig för att jag skulle göra just det: shoppa. Kan seriöst inte minnas när jag har gått i affärer senast. Hade en bild av att det är roligt, men det kan man ju verkligen inte påstå. Är så hopplöst dålig på att orka prova kläder. Som vanligt blev det att chansa. Hittade så fina Tiger of Sweden-tröjor på Aukia (på femtio procent dessutom!). Men vid handtvätt går faktiskt min gräns. Har provat många gånger men det blir aldrig gjort och tröjorna ruttnar bort. Så jag gick till en kedja och köpte en tröja som antagligen ett barn har sytt under förkastliga förhållanden (jag sa ju det: shopping är inte roligt!).
Jag kämpade vidare och köpte en ny parfym. Eftersom det är det närmaste man kommer att byta personlighet (hittade tyvärr ingen affär som säljer ny personlighet). Men jag köpte en parfym med OTROLIGT våriga undertoner. Såg framför mig hur jag skulle segla in i vardagsrummet, i nya fredagskläder med doften av en frisk vårvind (nivån på målbilderna som man jobbar med i en pandemi).
På tal om målbilder så är det just positiva målbilder som uppfyller mycket av mina tankar. Jag matar, matar, matar hjärnan med roliga stunder och situationer som jag tänker att snart ska komma. En riktigt vild och stor trädgårdsfest i försommaren (vi har ju aldrig haft någon inflyttningsfest!), weekend med mina kompisar i någon huvudstad, något riktigt fullsmockat event på jobbet, mina kompisars bröllop och annat som bara ligger och väntar på bättre tider. Jag tänker på dem jätteofta. Festivaler, resor och bemärkelsedagar. Matar hjärnan med styrka.
Ibland kan jag väcka en liten, liten fjäril till liv med bara tankar. Igår när jag körde hem kom jag att tänka på Vaasa Festival 2021. Fatta att de har min barndoms soundtrack som dragplåster (mamma och pappa lyssnade så mycket på både Tomas Ledin och J.Karjalainen när jag var barn). Blev så glad att jag lade på Missä se Väinö on riktigt högt i bilen. Fortsatte med Hän.
Vilken bekymmerslös feeling musik kan bidra med!
Jag tror det är viktigt att vi klamrar oss fast vid Håkans ord: “Och jag tror, när vi går genom tiden, att allt det bästa, inte hänt än”. Just nu förlåter jag en hel del (som till exempel reatröjor från H&M), så länge vi orkar lite, lite, lite till. Tänk om vi faktiskt får stå i publiken och vråla till Väinö i sommar!
Ja, särskilt svår är jag ju inte. Lite parfym, nya mjukisbyxor och några låtar så är jag ganska tillfreds med tillvaron.
Livet, inte ska man göra det så svårt.
Forever Jung 