Etikett: Shopstop

Black friday och shopstop-rapport.

blackfriday

 

Black friday, black friday, black friday, black friday, black friday, black friday, black friday, black friday, black friday, black friday, black friday. Ser vi något annat än de orden runt omkring oss idag? Näe, inte mycket.

Ebba von Sydow, du har helt rätt. 2016 är året när det USA-importerade shoppingspektaklet nådde Norden. Också Finland, Österbotten, Brändö (till och med det lilla gulliga loppiset här på Brändö hade Black friday-öppet). 

Som den envisa och motsträviga tant jag är tycker jag det passar utmärkt att prata om mitt shopstop just idag. Kan inte fatta att det bara är en månad kvar! Snart har hela året passerat.

Om jag längtar? Faktiskt inte alls. Jag har helt och hållet glömt bort att man kan köpa nya kläder. Jag rör mig sällan i vuxenklädesaffärer och när jag gör det är det som om jag går på någon slags utställning eller museum. Fattar liksom inte att man kan ta de där fina saker med sig hem!

Jag tror att alla medelklassfinländare har de kläder de behöver för att klara sig oköpta cirka ett år framåt. Och jag hävdar att varenda en av dessa skulle klara sig galant om de dessutom, som jag, under tiden fick köpa kläder second hand.

Alla har förstås inte tid och lust att gå på loppis. Och alla vill definitivt inte. Och många har svårt att hitta storlekar (ta skor som exempel, de säljs ju oftast i storlek 37-38). Men om man rör sig inom klädstorleksspannet 36-40 är det lätt att leva utan nyproducerat, i alla fall om man bor i Vasa. Hur det ser ut i andra storlekar vet jag fakriskt inte, eftersom jag bara spanar efter kläder åt mig själv. Berätta gärna om du har andra erfarenheter!

Det bästa som har hänt under det här året är att jag har tagit bättre hand om mina kläder. För inte så länge sedan tog jag fram nål och tråd och sydde ett hål i en av mina t-shirts (fatta!). Det skulle nog inte ha hänt förr, skulle antagligen ha gett upp den och torkat golvet med den nästa fredag.

Kan inte påstå att jag har blivit mer uppfinningsrik med de kläder jag har, men har varit SÅ SKÖNT att slippa klädångesten inför alla viktiga fester etc. Finns inte ens uns att äää-jag-har-inget-att-ha-på-mig som tvingar en ut i sista minuten-stressen. Jag vet vad som finns att tillgå i garderoben och får helt enkelt nöja mig med det. Man skulle tro att man skulle ha mycket mer av äää-jag-har-inget-att-ha-på-mig nu när jag har mindre alternativ, men konstigt nog är det helt tvärtom. Jag har fyra-fem-sex festalternativ (och av dem väljer man det som passar bäst den här gången). 

Vardagsmodet hinner, tack och lov, inte ändra så mycket på ett år, i alla fall för en kvinna in her early thirties. Känner att alla klär sig ungefär precis på samma sätt som för ett år sedan när jag började.

Kunde lika gärna fortsätta ett år till för att det ska bli en verklig utmaning. Det här var i sanningens namn alldeles för lätt.

Halvvägs i mitt shopstop.

Nu är det juni. Den sjätte månaden av tolv sammanlagt. Snart har halva året gått. Vet ni vad det betyder? Jo, det betyder att jag nu är halvvägs i mitt shopstop. Hade nästan helt glömt bort hela grejen. Slog mig häromdagen när Matheo berättade för en kompis att ”mamma inte köper kläder i år”. Ja just ja! Det gör jag ju faktiskt inte.

Har så gott som glömt hur det känns att köpa nya kläder. Visst är det konstigt? Jag svirar på i samma kläder och har inte en gång känt ”åååå nu skulle jag så gärna vilja ha det här eller det här eller det här”. Inte en sekund har jag känt lockelse. Okej, kanske någon enstaka sekund i Estland, när alla vårkläder dök upp i affärerna just då och jag fick feeling. Men den lusten passerade lika snabbt som jag hann uttala ”skumpa på nästa terrass!”.

Det här betyder bara en sak; att jag aldrig har köpt kläder för att jag verkligen behöver, utan mostly för att jag vill. Och att vilja något är kanske inte en fullt godkänd orsak för mig att hela tiden köpa nytt, nytt, nytt. Solklart fall av ålderdom när samvetet sätter stopp för det ena och det andra.

Visst märker jag att jag kanske inte känner mig fullt så fancy och trendig och het i de kläder jag har. Men sånt får man faktiskt skita i. Har i alla fall inte märkt av någon skillnad bland folk runt omkring mig. De tycker varken mer eller mindre om mig fast jag har lite tristare kläder.

Tänkte faktiskt på det här före jag inledde mitt shopstop ”men alltså TÄNK om mina kläder blir alldeles hopplöst ute och jag framstår som en fåntratt som helt har gett upp!”. HAHA. Like that’s gonna happen på ett år.

Det är ju förstås trevligt när kläder kan signalera vilken typ av människa man är, vilken estetik man tilltalas av. Liksom visa att man är en person som är på banan. Som har koll på vilka trender, prylar och statusmarkörer som gäller just nu. Men jag vet inte, blir allt mer skeptiskt till den synliga konsumtionen. Bör dock inte förväxlas med min stora kärlek till kläder och stil.

Det här halvåret har lärt mig så mycket om att bryta mönster och förändra nedärvda vanor. Har bevisat för mig själv att min klädkonsumtion inte bottnar i verkliga behov, utan i någon vriden kapprustning där jag köper kläder i hopp om att inte vara sämre och fulare än andra (vad är det för sätt att leva?). Har totalt genomskådat den tomma illustion av lycka och välfärd som uppstod när jag förr köpte en massa snygga kläder som jag egentligen inte behövde (har istället fått mer fritid och mindre angst).

Det enda jag skulle behöva är några riktigt högkvalitativa t-shirts i vitt och svart. Då skulle jag säkert klara mig i ett par år till. 

Summa summarum: Att ha shopstop är skitlätt.

 

2016 06 07 07.55.12 2

Update: Shopstop

linn jung sevendays

 

Sedan jag inledde mitt shopstop i början av året har jag inte köpt nya kläder. Jag har harvat på i min egen garderob. Och mycket bra har det gått. Jag har inte ens varit särdeles sugen på något nytt. Inte ens kedjornas fräscha vårkampanjer har fått mig på fall. 

Däremot har jag märkt att mina kläder håller ganska dåligt. De tappar formen och går sönder i sömmarna. I synnerhet de kläder som jag har köpt billigt och snabbt och ogenomtänkt. De håller inte ett skvatt. Igår slängde jag t.o.m en t-shirt som jag köpte på jullovet. Den har växt två storlekar (passformen är helt oigenkännlig) och en väsentlig knapp baktill har lossnat. Inte ens fyra månader höll den. Så ska det ju inte vara.

Igår hade jag en självförvållad klädkris, jag har tydligen inte tvättat kläder i samma takt som jag använt dem. Och mitt klädskåp hade drabbats av en naturkatastrof. ”Herregud iiiiiiiingenting funkar längre, min garderob är uuuuuuuuusel” hojtade jag och rev mig i håret.

Och tur var väl ändå att jag lade till loppisklausulen här i mitt shopstop (jag får alltså fuska fritt med loppiskläder), för nu var jag i akut behov av en update. Jag kunde förstås ha städat, tvättat och nöjt mig, men har redan några veckor känt att jag behöver (nåja, behöver och behöver – ”vill ha” är kanske mer korrekt) en kortare kavaj, så jag tänkte att det kunde vara läge för en loppisspaning. 

Milken är ju min loppiskamrat i vått och torrt, så vi hoppade i bilen och fräste iväg på en runda för att ta mig upp ur träsket. Och jag köpte en helt ny uppsättning. En bomber (se bild), svarta byxor (se bild) och två blusar (se bild). Kände mig som en vinnare när jag kom hem och lade igång tvättmaskinen. 

4 plagg. 12 euro för allt. Ska vi se om det dröjer fyra månader till nästa gång nu då?

Året då jag tänkte mycket på kläder.

Okej, mina damer och herrar. Nu ska jag ge mig in i leken på allvar. Nu har jag tänkt klart på min klädutmaning. Det tog ett tag innan jag hade klurat ut var, när, hur och varför. Men nu är jag klar!

Mest är jag sugen på att trigga min experimentnerv. Det handlar egentligen väldigt lite om att rädda världen, utan mina skäl är i högsta grad egoistiska. Jag vill testa hur det känns att avstå från lockelser i skyltfönster, nyhetsbrev, bloggar, webbshopar etc.

Är så nyfiken på hur jag egentligen förhåller mig till kläder, reklam och konsumtion. Faller jag ofta för frestelser? Hur påverkas jag av icke-shoppingen? Blir jag otrendig, ful och trist? Blir jag noppig, glad och obrydd? Jag vet att jag ofta går omkring och känner mig lite lycklig efter att jag köpt något fint. Kommer jag alltså att bli olyckligare nu? Eller kommer jag bara att rikta min konsumtion på annat?

Jag vill också se hur länge mina egna kläder räcker till. Räcker de ens till? Och hur gör man för att de ska räcka till? Fattar ni alls hur spännande det här ska bli! Vet jag alls vad jag har gett mig in på? Jihaaa! Så kul det ska bli!

 

8

Reglerna är mycket enkla.

 

1. Utmaningen sträcker sig över hela 2016. 11 månader utan att köpa nyproducerade kläder och skor.

2. Jag utgår från min egen, nuvarande garderob. Det är fritt fram att sy om kläder jag redan har (och använda mig av lokala sömmerskor).

3. Utmaningen innefattar även skor (om mina löpskor mot förmodan går sönder får jag köpa nya – lenkkare är inget man leker med, det behöver jag för att överleva både psykiskt och fysiskt). 

4. När behov uppstår får jag köpa plagg second hand. Jag tänker t.ex om jag mitt i allt blir bjuden på en bal, ett bröllop eller en temafest. Eller behöver nya skor. Loppis är inte förbjudet när det krisar.

5. Underkläder, strumpor och strumpbyxor är inte kläder.

 

Nu är det fritt fram att opponera sig, peppa, hänga på, ifrågasätta, förutspå hur det kommer att gå, hurra eller bara luta sig tillbaka och skrocka ”moahahahah, det kommer nog aaaaaaaaaaldrig att lyckas”. Själv vet jag inte, men är hur som haver mycket entusiastisk på att se vad kläder betyder för mig egentligen. Nu kör vi!