Satt och väntade på den tjugonionde som aldrig kom! För tydligen var det februari. Den 29:e varje månad brukar jag bjussa på en hiiiiiisande och oliiiidligt spännande rapport från bebilyfe. För då fyller Mytte the Myth jämt. Den här gången sju månader. Sju-huuu! Fattar ej.
Tycker också vi har kommit till ett mycket tydligt brytningsskede nu. När the glory bebilyfe är över. Mellan sex och sju månader hände typ allt. Nu har hon liksom blivit så mycket mer ett barn. Och det beror främst på två saker:
1. Hon har börjat äta mat.
2. Hon har lärt sig åla.
Och när bebben börjar äta och röra sig framåt finns det sällan någon återvändo. Då går det snabbt utför, hah.
Jag hade verkligen inga förhoppningar om att det fysiska skulle gå så här fort med My, eftersom de andra har varit oerhörda latmaskar. Men så här i efterhand har jag kommit fram till att det nog har varit jag som har hämmat deras fysiska utveckling genom att spänna fast dem i diverse babysitters och gud vet vad. Och ännu värre – haft dem att sitta innan de ens har lärt sig sitta själv. Min lättja visste tydligen inga gränser förr i världen. My har inte varit någon annanstans än på golvet, golvet, golvet. Och så lärde hon sig åla flera månader före de andra också.
My hade två krisdagar förra veckan, när hon bara låg på golvet och ojvojade sig över att hon inte kom framåt. Gnällde och svor och var allmänt jobbig. Jag skrev på insta typ ”Om My inte lär sig krypa i morgon, så blir jag galen”. När jag skrev det suckade jag högt för mig själv och tänkte att det säkert blir två-tre månader av gnällplåga (Matheo t.ex, han låg helt stilla tills han var typ 8 månader). Meeeen som den mönsterelev Mytte alltid har varit, tog hon mig på orden och lärde sig påföljande dag. För bra för att vara sant! Nu är hon nöjdare igen.
Och maten, som gick så saaaabla trögt i början, går nu alldeles utmärkt (det händer att man tror hon ska sluka hela min arm). Två portioner batat/morot/potatis/nåt ditåt klämmer hon i sig per dag. Det är väl tredje veckan vi är inne på nu. Så det tar sig. Ska provköra gröt på mixade havregryn här i dagarna. Tänker att det snart är dags att introducera det bästa som finns i hela världen: frukost. Och förresten, jag saknar amningsblöjan så oerhört. Det här människobajset är fullkomligt vidrigt. Varje dag försöker jag förklara för henne att människor inte är gjorda för att ha å göra med andra människors bajs, men det är som om hon inte lyssnar.
I övrigt skulle jag säga att Mytte är en människa med gott humör. Flabbar mycket och ofta. Kan sitta i famnen hur länge som helst och filosofera in fingrarna i näsborrarna. Hon somnar bra (sover 2-3 ggr om dagen) och tycker att mamma är fullkomligt bäst (nå, klandrar ej henne, jag är ju bra, ehehe). Undrar om det här med mammigheten kan härledas till nåt med amningen. Våra andra barn har aldrig haft nån skillnad på mig och Sami. Men My är så tydligt mera förälskad i och beroende av mig. Har ju inte ammat de andra i närheten av så här länge och således har kanske Sami varit mer delaktig i mys och gos och mat och tröst då. Nu spekulerar jag hejvilt. Har faktiskt inga belägg för min hypotes. Kanske är hon bara en mammig typ? Eller så är jag bara en SÅ FANTASTISKT ROLIG MAMMA.
Om Mytte skrev i en mina vänner-bok skulle hon förmodligen rafsa ner ”Favoritmat: Mobilladdare från Huawei”. Största utmaningen just nu är att hålla koll på alla sladdar. Hon går totalt loco på alla laddare som finns här hemma. Eller vilket band eller rep som helst. Och svänger man runt hörnet, så är hon bergis in i sotluckan i vardagsrumsspisen. Tycker det här är så huvudlöst roligt! Som ni märker är det alldeles nytt. Om en vecka har jag tröttnat på marodören och gråter när alla mina fina saker är sönder. Ja ja ja. Den dagen den sorgen!
Forever Jung 