Du behöver inga orsaker.

13214583 1197432290290708 1397782560 o

 

Jag är pikulite trött på att diskutera kroppar just nu (när man t.ex kan diskutera när man ska premiärbada, vad man ska äta till middag och när man ska ha semester). Men ändå måste jag dra upp en grej som vi diskuterade med mina fantastiska praktikanter förra veckan. Tycker det är så kul att ha dem här, eftersom de bidrar med ett helt annat perspektiv än mitt eget. Jag tycker att man minns det vilda barnfria studielivet som igåååår, men faktum är att jag har förträngt nästan allt. 

Jag har för mig att det var i bikinikroppsdiskussionen förra veckan som någon av dem tillade att de är så less på morsor som motiverar och accepterar sina kroppar ”när de ändå har fött och närt sitt älskade barn”. Vet ni? Använder barnen som ett accepterande argument. DÅ är det okej att vara okej med sig själv. DÅ är det okej att acceptera bristningar på lår och hängande bröst. ”Man har ju ändå fött ett liv”. 

Praktikanterna ba ”Men vi utan barn då? Kan inte vi ba få älska våra kroppar? Måste man liksom ha fött upp en hel klan innan man får vara okej med skavanker?”. 

Det här har jag faktiskt inte tänkt på tidigare, att det kan tolkas så. För svaret på den sista frågan är såklart: Nej. Du behöver inte ha en överslätande orsak (läs: ett barn) för att erhålla rätten att älska och acceptera dig själv. Måhända det är lättare (och mer accepterat) att vara snäll mot kroppen efter en graviditet (när du rent konkret ser vad den har åstadkommit). 

Å ena sidan tänker jag att alla orsaker som leder till acceptans är okej. Å andra sidan tänker jag att vi faktiskt inte behöver orsaker in the first place.

Barn eller no barn, skavanker eller no skavanker. Kan kroppen ba få va?

Bikinihetsen biter inte.

Bikinihetsens tid är här, skrev Lillemor i sin blogg i morse. Och som vädret har varit de senaste dagarna börjar det faktiskt rycka i bikininerven. Strandpremiären känns allt närmare och närmare. Min längtan går nästan ej att beskriiiiiva. Vill bara kasta av mig kläderna och låta solen bränna upp mig till en liten svart kolbit på handduken (nå inte, men vill så hemskt gärna känna lite gammal, hederlig värme mot KRÅPPIN).

Någon bikinihets har jag inte känt av dock. Tror det beror på att jag inte längre är mottaglig för sådan. Säkert existerar den, men eftersom jag inte ger bikinihetsen någon plats så når den inte fram. Det skulle inte falla mig in att kämpa för något så lönlöst (att vara sexig på stranden ger mig inga födelar). Jag säger inte att det är värdelöst att vara sexig på stranden, men personligen vinner jag ingenting på att se snyggare ut just under juni, juli, augusti 2016. 

Däremot har jag, precis som Lillemor skriver, sprungit oftare nu när kvällarna ha varit varma och härliga. Jag har haft så dåligt humör och uselt skrivflow den senaste tiden och det enda som tenderar bota det är mera endorfiner. När jag känner mig så där low måste jag träna mer för att bli gladare. Alla mina bästa texter föds oftast i ruset efter en riktigt bra runda. Det motiverar mig så mycket mer. 

Att springa för att bli snygg, smal och sexig är världens sämsta morot för mig. Att springa för att bli gladare och vassare i huvudet funkar däremot kanon. 

Aj aj, hörni. Det är så lätt när man blir gammal. 

 

linn

Alla har rätt att finna frid i sin kropp – oavsett storlek.

ffffffff


I går bevittnade
jag en (helt vrickad) diskussion om fetma på en kompis wall på Facebook. Orkar inte dra hela juttun en gång till för hela samtalet var så absurt trögt. Kontentan var väl ungefär att Ellen i sitt fenomenala inlägg om boyfriend-jeans glorifierade fetma (?). Jag stängde ner Facebook och drack en lugnande kaffekopp (ja, jag dricker kaffe igen). 

Julie fortsatte diskussionen i sin blogg. Och i dag kom vi tillbaka till Ellen igen. Så otroligt bra tankar av två vettiga kvinnor. Alla har rätt att finna frid i sin kropp – oavsett storlek. Smala, tjocka, långa, korta, fyrkantiga och folk som går i nittiograders vinkel. Ellen sa det så bra:

 

”Jag har bestämt att jag inte tänker be om ursäkt för min kropp längre, jag tänker inte gömma den längre, jag tänker inte skämmas för eller hata den längre. Jag har hatat min kropp så otroligt mycket, jag har späkt och misshandlat den och gått ner i vikt och inte blivit lyckligare och gått upp i vikt och inte blivit olyckligare. Jag har lagt ner så himla mycket tid på att hitta fel i mig själv”. 

 

Tack.

Fäkta mig fram.

Alltid när man diskuterar etiken i skönhetsingrepp är det så gott som oundvikligt att man glider in i linjedragningar och att ställa ingreppen i relation till varandra. Ni vet, var ska man dra gränsen? Är det ok att bleka tänderna? Är det ok att gå till frissan? Sminka sig?

Jag har på något sätt alltid tyckt att den frågan egentligen är rätt så ointressant (förmodligen behöver den diskussionen föras, men det är inte det jag är ute efter). För egentligen är det ju inte det enskilda fallet med personen som opererar sig som är intressant. För mig är det sak samma om det handlar om bröst, läppar, mammor, tonåringar, hårförlängningar, rynkor eller rumpinplantat.

För mig handlar det inte om att ifrågasätta och fördöma individens val.

Utan det handlar om att ta ett steg tillbaka och reflektera över vilka strukturer som råder, vilka ideal som rotar sig och slutligen krasst inse att också jag själv är fånge i det här systemet (jag lägger en massa pengar, krut och frustration på att se rätt ut). 

Jag läste i dag på SvD att marknaden för estetiska ingrepp i Sverige ökar med 10-15 procent per år, enligt Konsumentverket. Och då rent estetiska.

Av de som opererar sig i estetiska syften ute i hela världen är 87 % kvinnor och 13 % är män. Men eftersom det finns ett stort drive i utvecklandet av preparat som förhindrar håravfall räknar man med att könsbalansen snart ska bli mer jämnt fördelad. 

Det finns en så otroligt stark drivkraft om en välpolerad, perfekt yta – och här har vi nu väldens chans välja om vi vill stöda den industri som med öppna armar utnyttjar och omfamnar vår ängsliga kroppsfixering. Gissar att flintskallighet snart kommer att vara en klassfråga (innan det normaliseras, priserna sänks och ingen längre vågar vara hårlös).

Jag vill bara ut från det här systemet, vet ni?

Fäkta mig fram som en envis höna mot väderkvarnar.

 

d2

Har jag blivit lurad?

315

 

Jag såg att Janina bloggade om Smoukahontas senaste klipp ”My boobs are fake”, där Saara berättar att hon som 17-åring, i samråd med sina föräldrar, skaffade sig bröstinplantat efter en lång, plågsam, platt väntan på bröst i sina tonår. Precis som Janina skrev var slutklämmen mycket catchig:

 

”I am not promoting trying to change who you naturally are, but I am most definitely promoting doing what makes you happy. Whatever it is. Shaming women for doing whatever the fuck they want with their bodies has to end.

 

Det här med skönhetsingrepp är ett ämne som går i cykler i bloggvärlden, men ända sedan i julas har jag tänkt återuppta ämnet eeeen sista gång (HAH!) här. Det var nämligen så att vi hade glöggkväll med chicksen i mellandagarna och det slutade nästan med att vi brottades under ostbrickan eftersom vi var så osams. 

Det är kanske just det här med doing what makes you happy i den etiska diskussionen kring skönhetsoperationer som jag inte riktigt kan släppa. Jag tycker så klart att det är fantastiskt att kvinnor i dag har möjlighet att ta makten över områden där de tidigare känt sig obekväma. Och slutshaming och bodyshaming, precis som Smoukahontas säger, has to end. 

Det var nämligen så att en Raseborg-kompis utan att blinka kunde räkna upp tiotals brudar som ”unnat sig” bröstinplantat och läppförstoringar och diverse ingrepp den senaste tiden – och nu snackar vi alltså riktigt vanliga kvinnor med vanliga jobb och högst vanliga liv. Jag blev faktiskt riktigt chockad och paff över hur normaliserat ingrepp har blivit på vissa orter. 

Och visst är det fantastiskt som Smoukahontas säger i videon, att hon känner sig mer självsäker, mer feminin och lite lyckligare i sig själv. Men jag kan inte ändå hålla mig ifrån att fråga ”men vaaaaarför?”.

Varför behöver vi bröst för att vara feminina? Vem säger det? Vad tillför brösten när det kommer till självförtroende? Vem har bestämt att de hör ihop? Vill liksom ropa högt: Är det ingen som fattar att vi blir luuuuurade?

Vad jag har förstått är det många som fixar brösten som en liten gåva till sig själv när barnen har ammat klart och de vill ha tillbaka sin ursprungliga form och storlek. ”Jag vill bara bli mig själv igen, känna mig som en kvinna”. Nå, om vi återgår till glöggkvällen när vi sköt skarpt sa en kompis att det eventuellt är svårt för mig att relatera till just det argumentet, eftersom jag aldrig har haft särdeles stora meloner. Och ja, det stämmer säkert delvis. 

Men oavsett vidhåller jag min åsikt: Det är inte hälsosamt att i längden tro att vi med hjälp av yttre ingrepp (större bröst) kan hela sådant som är trasigt på insidan (självförtroende). Jag hör den där jävla radioreklamen om bröstkliniken varje dag i bilen, hånskrattar varje gång.

Och ja ja ja, låt oss då säga att vi ändå blir lite lyckligare och får lite bättre självförtroende efteråt – är det trots det en industri och en samhällsutveckling vi vill understöda? Är det verkligen det vi vill? Ska vi kollektivt göra det så lätt?

Jag är dessutom så jävla trött på att höra argumentet ”jag gör det för min egen skull”. Man ba ”yeah right, om du skulle vara den sista människan på gjorde och det fanns en robot som skulle kunna operera dig – du skulle säääkert lägga dig under kriven för din egen skull”. 

På ett teoretiskt plan tycker jag det är fantastiskt och feministiskt att vi kvinnor har chansen att styra upp livet där skon klämmer, men när allt bottnar i att kvinnor ska känna sig så osäkra att de är villiga att genomgå riskfyllda operationer för att förändra HUR DE SER UT (!) och BLI SIG SJÄLVA (!) känns det tyvärr inte lika vettigt längre. Man hör ju hur det låter – att förändra sitt utseende för att bli accepterad av sig själv och omvärlden. 

Jag vet inte vad som är rätt eller fel (säkert glömmer jag många värdefulla aspekter i den här diskussionen ikväll, förlåt på förhand). Kanske man rent av bara ska bejaka sånt som gör en lycklig? Inte vara så svår? Och så vill man ju gud förbjude inte shejma någon. För allt i världen.

Men jag skulle liksom ändå vilja lägga in en slutpunkt i min nya religion här under. Att kvinnor inte alltid ska tro att de behöver ändra sig. Vare sig de gör det för sin egen skull, sina partners, eller för andras skull. Alla som säger att du måste ändra ditt yttre för att känna glädje i ditt inre – de har fel. De har också blivit lurade någonstans på vägen.

Men jag klandrar ingen. Det här vrickade synsättet som råder har fått oss att tvivla på vad det innebär att acceptera, vad det betyder att ha självförtroende, vad det innebär att vara en lycklig och lyckad människa. Tro mig, jag får också slå huvudet i väggen mellan varven för att hålla mig sansad. 

Gör vad som krävs för att uppnå största möjliga lycka – ja!

Men ifrågasätt.

Ifrågasätt

Ifrågasätt. 

Ifrågasätt.

Vem dikterar dina villkor?