När man har spädbarn händer det sig att man ligger vaken om natten och ugglar (eller egentligen kan jag inte skylla på spädbarnet, för hon äter i sömnen, men själv är jag kanske inte världsbäst på att somna om alla gånger). Så det är kanske mer regel än undantag att jag lyssnar på poddar eller diverse dokumentärer där kring 5 på morgonen. Oftast somnar jag om inom en timme eller så. Men på något underligt vis tycker jag det är så skönt och rofyllt att vara vaken när alla andra sover. Så skönt att få somna in igen när man vet att man hinner innan klockan ringer.
Men det var ju inte DET jag skulle säga, utan jag har tänkt tipsa om det här i sjuhundra år. En natt för rätt länge sedan när jag sist ugglade (fullmånen, jag tittar på dig) så lyssnade jag på den nyaste P3 Dokumentär som Vasabördiga Elin von Wright ha gjort. Om skolskjutningen i Jokela. Jag vet inte om det var natten, höststormen utanför eller för att jag just nu har känslorna på ytan, men berättelsen tog helt och hållet andan ur mig. Det var både gåshud och tårar rakt igenom.
Kanske för att jag så väl minns hur det var 2008 i Kauhajoki. Den gången hade jag också en baby, Matheo var ungefär sex månader då. Satt hemma på Museigatan och följde slaviskt all rapportering. Skör som man tenderar vara som relativt nyförlöst kröp det verkligen under skinnet. Kanske också för att det var geografiskt så nära, kanske för att Sami var i Kauhajoki samma kväll som Matti Saari hade ihjäl elva personer.
Ja, jag blev verkligen berörd, som sagt. Tycker ni ska lyssna på den. Grät speciellt mycket när Jokela-skyttens mamma berättar om gången när Pekka frågade ”mamma, varför har jag inga vänner?”. När hennes röst spricker när hon berättar. Aj vad det smärtar när man tänker på att vissa liv blir så skit att de tycker det är en god idé att skjuta hejvilt i skolan. Tänkte många gånger på hur viktigt det är med att vara en bra medmänniska. Att inkludera och se människor. Tänkte ännu fler gånger på hur tacksam man ska vara när barnen har kompisar.
OCH- att det är urbra att de redan en gång har övat utrymning av skolan i höst. Men den tanken vill man helst inte tänka till slut. Jaja, lyssnar gör ni här.
Forever Jung 